Den partiella mobiliseringen i Ryssland utlystes den 21 september. Medan de statliga ryska TV-kanalerna visar en ordnad och välorganiserad mobilisering med lugna inkallade reservister som i splitternya militära uniformer rättar in sig i leden, är införstådda med situationens allvar och beredda att offra sin hälsa och sitt liv för Moderlandets skull, är ryska sociala medier fullproppade av ett helt annat innehåll: demonstrationer, brutala polisiära ingripanden, lyckade och misslyckade försök att lura pliktverkets officerare som lämnar inkallelseorder, diskussioner kring bästa sätten att lämna landet, bilder med medelålders ryska män som trängs på internationella flygplatser, bilköer vid georgiska gränsen, slagsmål mellan inkallade och ryska polisen, rostiga Kalasjnikov-gevär som delas ut till de inkallade samt kaserner där inkallade får sova direkt på betonggolv.
Utlysningen av den partiella mobiliseringen som enligt visa uppgifter kan beröra upp till 1,2 miljon ryska män (Meduza 2022a) rubbade den bräckliga balansen mellan staten och medborgarna som byggde på den outtalade överenskommelsen enligt vilken medborgaren distanserar sig från staten och inte lägger sig i dess politik, medan staten inte gör intrång i den privata sfären (ett exempel på detta förhållningssätt är den rättsliga regleringen kring våld i hemmet). Upplösning av sociala band i samhället, social oenighet, social isolering av individer från varandra i hela samhället samt yttringar såsom minskningen av tillit människor emellan samt förlust av kollektiv problemlösningsförmåga och kollektiv samarbetsförmåga, har under flera decennier hindrat framväxten av det civila samhället i Ryssland samt, paradoxalt nog t o m den 20 september 2021 uppfattades av den genomsnittlige ryske medborgaren som en framgångsrik överlevnadsstrategi. Allt detta ändrades under en dag, då den partiella mobiliseringen utlystes i Ryssland.
De första protestaktionerna ägde rum i ryska Fjärran Östern och Sibirien redan ett par timmar efter att Putin i sitt tal till nationen utlyste mobilisering. Därefter har protester spridits vidare till den europeiska delen av landet. På kvällen samma dag ägde protester rum i 43 ryska städer och 1 369 demonstranter blev gripna (ОВД-Инфо 2022b)[1]. Totalt under en period mellan den 21 och den 25 september genomfördes demonstrationer på minst 54 orter som resulterade i minst 2 352 gripna demonstranter. Dessa siffror ses som relativt låga i jämförelse med protesterna under krigets inledande skedde då endast på en dag, den 24 februari, ägde protesterna rum i minst 68 städer och minst 2 006 demonstranter blev gripna (ОВД-Инфо 2022a). Trots detta kan de pågående protesterna ha mer långtgående effekt än de föregående tack vare det paradigmsyfte som präglar en del av dem.
Under de senaste månaderna har Moskva och Sankt Petersburg varit de städer där de största protesterna ägt rum. Denna trend bröts under de senaste dagarna då en förskjutning av protesternas centrum skedde från storstäderna till periferin. Den 25 september blockerade dagestanska kvinnor vägen Makhatjkala – Khasavyurt i protest mot den utlysta mobiliseringen. Denna aktion var en kulmen av tidigare lokala protester som ägde rum i flertalet mindre orter i Dagestan. För att upplösa folksamlingen och öppna vägen, öppnade polisen eld i luften (Климова 2022). 101 demonstranter blev gripna[2] (ОВД-Инфо 2022c). Samtidigt genomfördes en icke sanktionerad manifestation i form av en traditionell folkdans i Jakutsk (SakhaDay 2022) som föranledde att 24 demonstranter blev gripna.
Det bör poängteras att till skillnad från antikrigsprotesterna i februari-mars 2022 handlar de pågående protesterna först och främst om ett brett missnöje med utlysningen av mobiliseringen samt oviljan att bli mobiliserad alternativt oviljan att släppa sina närstående till kriget. D v s dessa protester skiljer sig markant från protesterna under krigets första dagar – idag protesterar de flesta inte mot kriget som pågår utanför Ryska Federationens gränser och som inte berör den enskilde, utan mot ett konkret hot att bli inkallad och skickad i strid med alla därefter följande konsekvenser, sådana som invalidisering, lemlästning, krigsfångenskap och död.
Med införande av utreseförbud för män som ålders- och erfarenhetsmässigt tillhör de mobiliseringsbara grupperna (ett generellt utreseförbud förväntas träda i kraft inom de närmaste dagarna – Meduza 2022b), bör protestaktionerna i Ryssland öka markant både antals- och volymmässigt. Även brutalisering och ökad våldsanvändning från de protesterandes sida kan ses som en sannolik utveckling[3]. Denna trend kommer att bli starkare med tiden, särskild då kistor med de mobiliserade som stupat i Ukraina börjat massanlända till olika orter i den Ryska Federationen[4].
Med bakgrund av vad som sagts ovan förefaller det vara sannolikt att den separatistiska diskursen med tiden kommer att få ökat utrymme i den allmänna debatten ute i regionerna. Diverse nationella räddningskommittéer bildade av Rysslands olika delrepubliker och regionernas representanter kommer att lyfta tanken om ökande autonomi och eventuell utbrytning ur Federationen, medan de nuvarande delrepublikernas och regionernas ledare kommer att bli tvungna att finna sig i den nya situationen och anpassa sin retorik till den. Proportionellt med försvagningen av den centrala makten kommer de regionala ledarnas retorik att hårdna och den separatistiska diskursen att träda fram.
Denna process kommer att inledas med försiktiga uttalanden om återkallelse av felaktigt inkallade män (d v s män som ålders- och utbildningsmässigt samt p g a hälsoskäl eller personliga omständigheter inte kan mobiliseras) och gradvis ersättas med vägran att genomföra mobiliseringen i regionen, och med tiden övergå i renodlad separatistisk retorik där regionens utbrytande från den Ryska Federationen och dess självständighet skall ses som det enda möjliga sättet att övervinna regionens alla aktuella och kroniska problem. I början kommer regionala ledare inta en mer försiktig och reserverad position än företrädare för nationella rörelser, men med tiden, proportionellt med en försvagning av den centrala makten, kommer de i samspel eller i konkurrens med dessa oppositionella rörelser att bli tvungna att radikalisera sina krav.
Det måste påpekas att separatism sprunget ur etniska eller regionala krav inte är ett okänt fenomen i Ryssland. I början av 1900-talet då den ryska staten territoriellt hade krympt till följd av den ryska revolutionen och det därefter följande inbördeskriget, utgjordes statens karta av ett kaotiskt lapptäcke av instabila statsbildningar. Denna situation upprepades även efter Sovjetunionens kollaps i början av 1990-talet. Då var utöver de f d sovjetiska delrepubliker som blev oberoende, åtminstone flertalet av Ryska Federationens delrepubliker i princip självständiga. Tjetjenien och flertalet andra kaukasiska delrepubliker, Tatarstan, Basjkirien, Tuva, Jakutien (Sacha), Karelen och Burjatien är bara några regioner som kan nämnas, där den separatistiska tanken varit stark under 1990-talet och där den fortfarande lever kvar. Utöver detta är flera regioner dominerade av etniska ryssar eller präglade av multietnicitet såsom Kaliningrads oblast och Sibirien inte heller främmande för självständighetens idé.
Det pågående kriget i Ukraina har redan föranlett flertal uttalanden som kan relateras till den separatistiska tanken. Troligen den mest kända och uppmärksammade i media är den så kallade deklarationen om Rysslands avkolonisering som antogs sommaren 2022 av Forum för det fria Rysslands folk (Форум свободных народов России). Organisationen bildades i syfte att befria folken i Ryssland, som medlemmarna anser vara ockuperade. Det finns även ett flertal andra organisationer som driver de nationella minoriteternas talan och förespråkar deras självständighet.
Det pågående kriget i Ukraina som för varje dag som går skördar fler och fler offer, tillsammans med den utlysta mobiliseringen, protesterna mot den och det återupplivade intresset för den separatistiska tanken i regionerna kan med största sannolikhet markera slutet på Ryssland i dess nuvarande form och med de gränser som vi är vana att betrakta det i. En upplösning av den Ryska Federationen kan inte längre ses som ett icke omöjligt framtidsscenario. Det är oklart vilka statsbildningar som kan komma att uppstå och ersätta den stora staten i Öster. Däremot, redan idag, förefaller det vara klart att sönderfallet och maktövertagande kommer att bli dramatiskt, precis som vid Sovjetunionens sönderfall.
