För två år sedan sattes svenskt stridsflyg in över Libyen för att etablera en flygförbudzon (NFZ) över de norra delarna av landet. Till skillnad mot vad många tror fanns det inget fegt i ett sådant uppträdande. Tvärtom, att flyga spaningsuppdrag över områden med luftvärn är bland de mest krävande uppdrag en flygförare kan uppleva. Insatsen fyllde också en brist på kapacitet i den tillfälliga koalition som sattes in för att uppfylla säkerhetsrådets resulotion 1973 – att skydda civilbefolkningen med alla nödvändiga medel.

Så småningom blev det ett så kallat ”mission creep”, skyddet blev selektivt och mer inriktat på störta den diktatoriska regimen. Det lyckades, och är en av de få ljuspunkter som vi kan kassera in av insatsen. Oljeproduktionen har också återhämtat sig, vilket också är på plussidan. Andra delar av de lokala konsekvenserna är negativa. Landets nya styre har inte kontroll över vare sig säkerhet eller territoriet. Inte ens utländska representationer får vara i fred kunde vi erfara under attacken mot det amerikanska konsulatet i Benghazi.

Regionalt är konsekvenserna dystrare. Destabiliseringen av grannländerna, som F&S varnade för, har varit tydligast i Mali. Plundrade libyska vapenförråd och tränade tuaregenheter har satt igång ett skeende som gör att vi snart har minst fem olika grupperingar inblandade i väpnade strider i landet. FN, väst (Frankrike), tuareger, Al Qaida et al och en korrupt armé som nu ska tränas av EU med inslag av svenska instruktörer.

Från Tunisien, som förvisso startade sin revolution innan den ägde rum i Libyen, kommer nu mycket bekymmersamma uppgifter om omfattande export av jihadister från landet, som sedan tränas i Libyen och utrustas med vapen för att sättas in i strider i Syrien. Allt med välsignelse av ledarskapet av det nationella övergångsråd som den internationella koalitionen tog till vapen för.

Därmed är vi inne på de globala implikationerna av operationen Unified Protector, där beväpnad jihadistexport via Libyen är det minst problematiska.

Insatsen i Libyen undergrävde förtroendet för Responsibilty to Protect-konceptet i delar av världen. I synnerhet är tveksamheten mot liknande insatser monumental i huvudstäder som Peking och Moskva. Utifrån kinesiska och ryska perspektiv bevisade detta att väst inte är att lita på. Allergin mot ingripande i interna angelägenheter har därför blivit förvärrad, vilket vi kan se varje månad när det gäller Syrien. Kina och Ryssland har naturligtvis inga altruistiska motiv för detta, de vill försvara sina intressen i landet/regionen och vill inte ha en ordning som skulle kunna innebära omvärlden skulle kunna ingripa i deras interna konflikter. Denna hållning fanns innan Libyen inträffade, men den cementerades som konsekvens.

Men även andra har tagit intryck. Den farligaste hemläxan är gjord av länder som överväger eller försöker bygga upp en kärnvapenkapacitet. Eftersom den döde diktatorn Khaddafi gav upp sitt massförstörelseprogram i utbyte med omfattande handel, för att sedan störtas med direkt ingripande av sina handelspartners är slutsatsen enkel. Det hade aldrig hänt om han hade haft tillgång till massförstörelsevapen. För dessa är bevisen enkla. Ingen har ju satt upp samma R2P som argument för att befria det nordkoreanska folket. Khaddafi var en brutal härskare med död och tortyr på sitt samvete, men det är ju ingenting mot den nordkoreanska regimens systematiska terror av den egna befolkningen. Diktaturen i Nordkorea räddas av närheten till Kina (som ju har kärnvapen), men också av det egna programmet som håller ihop landet.

I det perspektivet är det olyckligt att förhandlingarna i Almaty, Kazakhstan, mellan Iran och 5+1-gruppen bröt samman häromdagen. Här är det viktigt att förstå att det iranska atomprogrammet har ett brett stöd i den politiska eliten, även inom oppositionen i den Gröna rörelsen.

Å andra sidan kan man argumentera för att det går att lära sig att leva med ett Nordkorea med kärnvapen och kanske ett Iran också. Än så länge har ju inte något hänt fast Nordkorea har behärskat tekniken i snart ett decennium och nu försöker att bygga vapen som kan bära laddningarna.

Jag kan hålla med om den argumentationen, om det bara vore så att endast dessa länder fick tillgång till dessa vapen. Men, slutsatserna av Libyen och ett genombrott för Iran på kärnvapenområdet innerbär en betydande risk för en kärnvapenupprustning i Mellanöstern och så småningom i Asien.

I en kuslig artikel i Wired kan vi ta del av det sovjetiska automatiserade kärnvapenavfyringssystemet, Mertvaya Ruka (Död hand), som skapades 1985. Byggd på parametrar som seismiska registreringar, uteblivet samband med den egna generalstaben under viss tid, så kunde den normala befälskedjan kringgås och ett vakthavande befäl någonstans i ett bergrum kunde aktivera egna robotar som under avfyringsförloppet skickade ut en radioorder till alla andra system att också avfyras. På så sätt skulle Sovjet kunna svara på en amerikansk överraskande kärnvapenattack. Vad som hänt om en meteroit träffat Moskvaområdet får vi aldrig veta. USA visste, enligt artikeln, ingenting om det sovjetiska systemet medan det fanns.

Vilka parametrar ett tiotal nya kärnavpenstater skulle bygga in i sin beslutsfattning är svåra att förutse, annat än att de totalt kommer vara exponerade för fler felkällor än vad som finns idag. Det innebär en icke-linjär ökad risk att dessa vapen så småningom kommer till användning av misstag, misstro eller rent hat. Det är den libyska förbannelsen.

Mer av samma författare