av Lars Holmqvist

 
Ett litet lands säkerhetspolitik bör präglas av tydlighet och förutsägbarhet. Den förda politiken bör ge omvärlden goda möjligheter att förstå landets politiska avsikter på både kortare och längre sikt. Så varför ser vår säkerhetspolitik inte ut på det viset?

Det är allmänt känt att Försvarsmakten övar aktivt med Natoländer. Några aktuella exempel är ubåtsjaktövningen Dynamic Moongoose i maj utanför Norges kust, flygövningen ACE15 över Nordkalotten, marinövningen Baltops i juni (Sverige deltar för 23:e gången) eller den norska övningen Cold Response där Sverige deltog 2014.

När det gällde ACE15 sade en talesman för FM helt öppet: ”Vi vill för det första sända en signal om hur vi uppfattar det uppdrag Försvarsmakten fått och hur Sverige uppfattar sitt uppdrag. Och det är att vi övar och ökar vår säkerhet tillsammans med andra. Rysslands tolkning får de självt stå för.”

Sveriges ökade engagemang i övningar tillsammans med Natoländer är nog inte så mycket att förvåna sig över, med tanke på hur säkerhetsläget i Europa har förändrats på kort tid. Vi väljer att samarbeta tillsammans med andra fria länder för att hantera det hot som vi ser komma från Ryssland.

Besynnerligt blir det först när man ställer den faktiska övningsverksamheten mot svensk officiell politik så som den uttryckts av olika ministrar.

Politikernas besked om Nato

”Säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra och hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.” skriver regeringen i den Försvarspolitiska inriktningspropositionen från 23 april. Det låter väldigt bra, men samverkan kräver att bägge parter vill spela boll om uttrycket tillåts. Vi kan inte vara helt säkra på att alla i vår nära omvärld uppskattar den svenska officiella linjen:

Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.   Ur Regeringsförklaringen 3/10 -14

Den här utredaren tillsattes av den förra regeringen. Mitt intryck är att han har gjort ett seriöst och gediget arbete, men vad gäller Nato så har vi tydligt markerat att det inte är aktuellt. Vi kommer inte att ta initiativ till någon Natoutredning.”   Försvarsminister Peter Hultqvist 29/10 om ambassadör Bertelmans förslag om Natoutredning

”SÄLEN. Socialdemokraterna öppnar nu sensationellt för en utredning om Nato-medlemskap.”
— Allting måste man kunna diskutera, säger utrikesminister Margot Wallström till Expressen på söndagen.”   Ur Expressen 12/1

”Varför är det hugget i sten att Sverige inte ska gå med i Nato?
— För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt.”
  Stefan Löfvén, Sydsvenskan 30/4

Omvärlden, både våra vänner och andra, bildar sin uppfattning om vår säkerhetspolitik inte enbart på vad sittande regering gör och säger. I samband med att den försvarspolitiska uppgörelsen mellan fem av Riksdagens partier släpptes den 17 april visade det sig att regering och opposition hade olika uppfattningar om huruvida överenskommelsen innebar en natoutredning eller ej. Givet att man anser tydlighet och förutsägbarhet i säkerhetspolitiken vara något eftersträvansvärt, hade det varit positivt om regering och opposition hade rett ut den frågan innan den försvarspolitiska uppgörelsen publicerades.

EU:s relevans för säkerhetspolitiken

Blotta existensen av EU, och Sveriges medlemskap i denna allians, har positiva effekter på vårt lands säkerhet. Men man ska kanske inte dra nyttan alltför långt.

En viktig beståndsdel i vår säkerhetspolitik tycks vara artikel 42 punkt 7 i Lissabon-fördraget som tar upp medlemsstaternas skyldighet att ge en angripen stat ”…stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga…”

Men punkt 7 fortsätter. ”Åtagandena och samarbetet på detta område ska vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen ska utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det.” Understrykningen är min egen.

Kort sagt, Nato är grunden. Om Sverige får hjälp utifrån, så är det Nato som står för den. Inte EU.  Bedömningen av vilken hjälp som kan lämnas till Sverige i ett utsatt läge, kommer att göras av Nato. Inte av EU. Att detta egentligen är en självklarhet kan man se genom att läsa hur några av våra grannar, tillika Natomedlemmar, uttrycker sig om det egna landets säkerhetspolitik:

Sverige och Finland

Som en följd av Sveriges tydliga avståndstagande till Natomedlemskap, är listan på lämpliga allianspartners väldigt kort. Finland.

I vår försvarspolitiska inriktningsproposition från den 23 april kan man läsa: ”Finlands utrikes- och säkerhetspolitik är tydligt kopplad till EU-medlemskapet och Finland agerar aktivt för att stärka EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Det kan säkert stämma. Annars utrycker sig Finland officiellt på följande vis: ”Grunden för Finlands säkerhetspolitik är en övertygande försvarskapacitet.

Nyligen uttryckte Finlands statsminister Juha Sipilä: ”Vi har inga planer att ansöka om Natomedlemskap. Vi har konstaterat att vi inte överraskar varandra i den här frågan och det är en gammal överenskommelse som vi har mellan länderna.” Samtidigt innebär förstås ”inga planer” inte på något sätt att man utesluter möjligheten. Finland har Natooptionen, man har mer än en gång förklarat att den finns där och Finland kan därför inte sägas överraska någon om man faktiskt kommer i ett läge där man väljer att utnyttja den.

Så vi har en betydande skillnad mellan Sveriges Nej till Nato som upprepas med jämna mellanrum och Finlands lika tydliga val att hålla dörren öppen till Natomedlemskap.

Det är ännu för tidigt att se vilka olyckor det finländska folket kommer att drabbas av som en följd av Finlands öppna Natolinje, men detta får väl tiden utvisa.

Vi kan alltså inte utesluta att Finland, t ex vid en ytterligare försämring av det säkerhetspolitiska läget i vår omvärld, verkligen tar steget och ansöker om medlemskap i Nato. Frågan som vi då måste besvara är: ”Med vem bygger vi vår gemensamma säkerhet?”

Slutsats

Sveriges säkerhetspolitik kräver samverkan med våra nära vänner och grannar för att ge vårt land en rimlig skyddsnivå.

Men medan vi framhåller EU-samarbetet som centralt för vårt lands säkerhet, menar flertalet EU-länder (de som är både Nato- och EU-medlemmar) att Nato är grunden för deras säkerhetspolitik, andra viktiga länder (Norge och USA) är inte ens medlemmar i EU medan Finland (EU, ej Nato) utgår från sin egen militära förmåga när de bygger sin säkerhetspolitik.

Våra styrande politiker upprepar gång på gång budskapet om att medlemskap i Natoalliansen inte är aktuellt. Det för tankarna till någon som fullt medvetet målar in sig ett hörn för att sedan stå på en liten omålad yta med burken i hand och vaksam blick, redo att genast hälla på mer färg så snart det omgivande golvet visar minsta ansats till att torka.

Samtidigt blir det praktiska samarbetet med Nato allt tätare. Ord och handling hänger helt enkelt inte ihop.

Om, säger om, Finland faktiskt utnyttjar Natooptionen  så skulle det lämna Sverige med alternativen att antingen stå kvar som ett allianslöst maktvakuum mitt i Nordeuropa eller göra en plötslig kovändning från dagens politiska linje genom att följa Finland med in i alliansen, med den minskning av trovärdigheten som normalt kommer med utrikespolitiska kovändningar.

Avslutningsvis. I Dante Alighieris verk Inferno kan man läsa följande:

De mörkaste platserna i helvetet är reserverade för dem som förhåller sig neutrala i tider av moralisk kris.”

Det hade varit intressant att få veta var den gode Dante hade velat placera politiker vars valda säkerhetspolitik bestämts av inrikespolitiska överväganden.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer

Mer av samma författare