av Ulf Henricsson
I begreppet kombinerade vapen utgör stridsfordon en viktig del. Andra komponenter är bl a artilleri, luftvärn och fältarbetsförband. Foto: Försvarsmakten

I begreppet kombinerade vapen utgör stridsfordon en viktig del. Andra komponenter är bl a artilleri, luftvärn och fältarbetsförband. Foto: Försvarsmakten.

Per Blomqvist och jag är helt överens om att Sverige inte ensamt kan strida mot en stormakt. Därför har vi solidaritetsförklaringen som säger att vi skall göra det tillsammans med andra. Det bästa tycker jag då är att ansluta oss till NATO. Eftersom det för närvarande inte är politiskt möjligt får vi förlita oss på solidaritetsförklaringen och våra olika bilaterala avtal.

Vill man samarbeta med andra är det en stor fördel att ha lika förbandsstrukturer och operativa mål. I vår omgivning är det brigadstrukturen som är norm, även i Ryssland. Eftersom försvaret i första hand skall vara fredsbevarande bör vi fråga oss vad Ryssland har mest respekt för? Det svaret finns inte hos oss utan i Moskva. Min egen uppfattning är att en motståndare som kan föra en markstrid med ”kombinerade vapen” (direkt riktad och indirekt eld, luftvärn, minor och övriga fältarbeten) inger mer respekt. Brigadstrukturen kan dessutom brytas ned i lägre förband om vi skulle tvingas till det. Tvärtom är inte möjligt.

Strid med små enheter har ju inte visat sig så effektivt i de konflikter vi ser idag. Att de trots allt har verkan beror ju främst på att stormakterna inte sätter in de resurser som skulle avgöra krigen. Att små enheter inte skulle angripas för att det är för dyrt motsägs ju också i dessa konflikter eftersom stormakternas insatser till stor del består av flyg med styrda vapen och avancerade sensorer.

Det som gör mig bekymrad är dock att den entusiasm som finns för lättrörliga snabba förband inte resulterar i en beskrivning av hur striden – den egentliga krigsverksamheten – skall gå till. Hur får man verkan i målet samtidigt som man överlever för att kunna göra nästa insats?

Enligt Clausewitz är stridens mål att förinta eller besegra motståndaren och det är svårt att åstadkomma utan vapenverkan. Jag får intryck av att den ”strategiska pausen” högst avsevärt minskat kunskapen om strid med kombinerade vapen. Hur går övergången från förflyttning till strid till – utan att man förlorar all tid man eventuellt tjänat in på en snabbare förflyttning. Hur hittar man bra stridsställningar med rimligt skydd. Jag och andra som sett IB 77 och NB 85 försöka genomföra detta konststycke väntar med spänning på en beskrivning av metoden.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.