Om och när Sverige – och Finland – ansöker om medlemskap i Nato kommer de två länderna att förankras än fastare i den europeiska, och i grunden amerikanska, säkerhetsordning som kan sägas ha sitt urspung i Bretton Woods- och Dumbarton Oakskonferenserna 1944. Denna ledde på sin tid till skapandet av Världsbanken, Internationella Valutafonden (IMF), FN och dess fackorgan – ett par sådana som Internationella Arbetsorganisationen (ILO) och Världspostunionen (UPU) tog man över från NF-tiden. Några år efter kriget kom organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC), sedermera OECD, för att administrera Marshallhjälpen och 1949 Atlantalliansen Nato. Därmed hade det bygge slutförts som i sina grunddrag skulle bestå ganska orört ända till Donald Trumps makttillträde 2017. Ingen av Trumps företrädare ifrågasatte egentligen principerna för denna världsordning och dess europeiska underavdelning. Men det gjorde den 45:e presidenten. Och det har Vladimir Putin, liksom has kollega Xi Jinping gjort i flera år. Bakgrunden har diskuterats i en tidigare kolumn (22 november 2021). Men efter den ryske presidentens utspel i december och det brutala angreppet på Ukraina har diskussionen fått en ny innebörd. Putin krävde direkt en ny säkerhetsordning för Europa och en tydlig återgång till ett intressesfärtänkande.
När Sverige nu till synes raskt närmar sig en ansökan om medlemskap i Nato dyker inte sällan bland motståndarna och de tveksamma följande argument upp: skall Sverige verkligen ansluta sig till en allians som Donald Trump från 2025 åter kan komma att leda? Trump har av trovärdiga källor påståtts flera gånger ha sagt att USA borde lämna Nato. Hans ”America First”-doktrin och redan i många år vädrat irritation över att så få medlemmar i Nato nått upp till det proklamerade målet att alla länderna skulle avdela minst 2 % av sin BNP till försvaret återkom ofta i hans retorik. Presidenten hävdade, även offentligt, att USA:s allierade lurade alliansens största land på massor med dollar och i praktiken lät Washington stå för deras försvar. Att detta påstående knappast skulle hålla streck för en analys och inte heller beaktade USA:s säkerhetspolitiska nytta av alliansen berörde honom inte.
Risken för att Donald Trump skulle lämna Nato var och är kanske inte så stor. Däremot skulle man kanske behöva räkna med att han skulle kunna lämna Natos integrerade kommando på samma sätt som general de Gaulle gjorde 1966. Att detta skulle försvaga alliansen och den direkta kopplingen mellan USA och den övriga alliansländers militära förmåga är självklart, hur mycket är svårt att säga.
Om Sverige – och Finland – då skulle kunna förlita sig på de bilaterala överenskommelser man träffat med USA under senare år är oklart. De skulle, ifall Trump återvaldes 2024, vara utlämnade till den ofta oförutsägbare presidentens godtycke. Möjligen skulle detta gälla också om någon Trumpkopia istället skulle bli partiets kandidat och vinna valet. Som det nu är, och med hänsyn till EU:s fortsatt bristande säkerhetspolitiska kapacitet, finns emellertid egentligen inget alternativ till Nato.
Donald Trumps försök att börja demontera den amerikanska världsordningen och därmed den europeiska lyckades endast delvis. Han beslöt att USA skulle lämna vissa multilaterala åtaganden och hotade således att överväga ytterligare reträtter. Joe Biden har redan återtagit en del av Trumps beslut. Men om denne skulle ställa upp och bli återvald, vilka möjligheter har han då att iscensätta sina utrikespolitiska idéer? Han kommer 2024 att fylla 78 år, samma ålder som Biden vid valet 2020, och kan inte omväljas 2028. Han kunde i en sådan situation förväntas vara tämligen fri att agera enligt sitt eget skön.
För en nytillträdande medlem av Atlantalliansen är det givetvis viktigt att kunna söka förutse vilket manöverutrymme Donald Trump skulle kunna ha. En bedömning av denna fråga kräver en analys av vilket politiskt stöd den efterkrigstida ordningen idag har i USA. En av orsakerna till Trumps seger 2016 var, förutom det indirekta valsystemet med ett elektorskollegium, inte en majoritet av de röstande, som beslutsorgan, att han tydligen rätt väl avläst folkopinionen. Det har egentligen ända sedan invasionerna i Afghanistan och Irak stått klart att många amerikaner blivit alltmera trötta på de ständiga krigen och angelägna att reducera de amerikanska åtagandena utomlands. Utan ett fortsatt starkt amerikanskt internationellt engagemang blir den rådande säkerhetsstrukturen ganska ihålig. Visserligen riktar sig, som Thomas Edsall diskuterar i en intressant artikel i New York Times (20/4 2022) den populistiska ilskan huvudsakligen mot den inrikespolitiska scenen. Men stödet för Trumps utrikespolitik är i dessa kretsar mycket starkt. Och det republikanska partiet är knappast, särskilt om mellanvalen i höst skulle ge dem makten över kongressens båda hus, benäget att överge den kurs som fört dem till eller mycket nära makten.
Å andra sidan har kriget i Ukraina fått många republikaner att ändra sig från fixeringen vid det kinesiska hotet och åter fokusera på Ryssland och Europa och vad detta kan innebära för den internationella ordningen. Detta kan komma att motverka de rörelser ute i landet som Donald Trump stött sig på.
Ett paradigmskifte har också att göra med hur väl cementerat systemet är bland de samhällsbärande eliterna, politiker, byråkrater, akademiker och militärer. Det finns skäl att tro att i dessa grupper kommer motståndet mot att dra sig undan delar av den börda USA nu bär i det internationella systemet fortsatt vara stark. Den nuvarande ordningen har varat i över 75 år och har ålderns patina och legitimitet. Den har också resulterat i många lönande karriärer. Det sagda förebådar en fortsatt polariserad strid också om säkerhetspolitiken, där det republikanska partiet alldeles uppenbarligen är inne i en reduktionistisk fas. Demokraterna är visserligen också berörda av denna opinionstrend, men är ändå påverkat av sitt historiska arv som bärare av den internationalistiska doktrin som Woodrow Wilson gett sitt namn åt.
Det kan finnas skäl att i detta sammanhang erinra om hur det system som 1944 började byggas upp kom till. Den amerikanska historikern Stephen Wertheim beskriver i sin relativt nya och uppmärksammade bok, ”Tomorrow, the World. The Birth of USA Global Supremacy” hur man i Washington och New York, efter världskrigets utbrott i september 1939 och särskilt efter Frankrikes fall i juni 1940 började diskutera hur en kommande världsordning kunde komma att se ut. Tyskland hade med Frankrikes kapitulation skaffat sig herravälde över kontinenten. Man hade de facto avskrivit tanken att maktpolitiken skulle kunna överflyglas av fredligt samarbete. Kanske skulle även Storbritannien falla. Vilken roll skulle USA spela i denna nya värld? Var den västra hemisfären en tillräcklig bas för amerikanska intressen? Isolationisterna var nöjda med Nord -och Sydamerika och skeptiska mot utländska engagemang. Andra ansåg att den amerikanska intressesfären i alla fall borde omfatta de omgivande haven. Och om så bleve fallet hade man ju också intresse av de motsatta kusterna. Men många andra åter menade att det fanns ett vidare världshistoriskt perspektiv: vilken roll skulle USA ha i den stora omvandlingen? Våra förfäder kom, skrev den berömde kolumnisten Walter Lippman, till Amerika för att utveckla sitt eget system. Endast i detta system kan vi existera, betonade Lippman. President Roosevelt beskrev in sitt installationstal i mars 1941 USA:s naturliga roll som arvtagare till Grekland, Rom och det brittiska riket.
Den amerikanska exceptionalismen, föreställningen att republiken tillkommit för att värna vissa grundläggande värden, var ganska allmänt omfattad och brukar sammanfattas i begreppet ”the shining city on the hill”. I dess förlängning återfanns också tanken att man hade en skyldighet att föra ut de bärande idéerna internationellt. USA var, som statsvetaren John Ikenberry hävdat inte intresserat av att ”rule the world”,däremot att främja ”the rule of law”, internationellt samarbete och fri handel.
Diskussionen om den framtida världsordningen fördes de första krigsåren inte främst inom administrationen utan inom ramen för Council of Foreign Relations, finansierad av de stora stiftelserna Rockefeller och Carnegie. Man började med utgångspunkt i den egna världsdelen att lämna isolationismen och America First-tänkandet och rikta in sig på en amerikansk-brittisk allians skulle utgöra en motvikt mot Tyskland och kunna utgöra ett centralt element i en ny världsordning. Men när kriget tycktes luta mot en seger för de allierade fick man också bereda plats för Sovjetunionen – och Kina. Ryssland förekom före det tyska anfallet i juni 1941 knappast alls i diskussionen, vilket delvis berodde på landets mycket blygsamma roll i världsekonomin. Men mot slutet av kriget kom man på tanken att bilda en ny världsorganisation där även andra stater än de krigförande kunde göra sina röster hörda. Genom att de fem segrarmakterna tilldelade sig rätten att inlägga ett veto i säkerhetsrådet kunde stormakterna ändå kontrollera hela organisationen. Man slog egentligen två flugor i en smäll. Mot slutet av 1944/1945 hade man i stort sett eliminerat kritiken mot ett fortsatt amerikanskt internationellt engagemang. Isolationisterna hade i stora drag tystnat. Lagförslaget om anslutning till FN antogs i senaten med siffrorna 89-2! Det var en dramatisk förändring.
Krigen i Afghanistan och Irak har uppenbarligen tärt på den amerikanska världsordningens fundament. Men hur mycket? Det finns nog goda skäl att anta att det håller ett tag till även om republikanerna som politiskt parti har allt att tjäna på att hålla sig till sin reduktionistiska, nationella retorik som före 2020 gett och kanske i höst åter ger partiet majoritet i både representanthuset och senaten och möjligen nästa år makten i Vita Huset. Amerikanen i gemen, särskilt utanför storstadsområdena, irriterar sig givetvis på de materiella och mänskliga kostnader som den amerikanska världsordningen medför. Men han är samtidigt medveten om den föreställning som Wertheim och så många andra förmedlat att USA är bärare av en särskild politisk mission, att med Woodrow Wilsons berömda fras, ”make the world safe for democracy”. Tanken att världen skulle förkasta denna idé stör honom samtidigt som den kan leda till att han kan säga ”to hell with them”. Denna mentalitet har Donald Trump så väl lyckats fånga upp och verbalisera.
Den brittiskledda världsordning som kan sägas ha rått mellan Napoleonkrigens slut och första världskrigets utbrott rasade samman av sin egen tyngd, därför att Storbritannien inte längre kunde finansiera sin egen roll och förvandlades från stor kreditgivare till stor låntagare. Dess fall blev desto lättare att acceptera som det fanns en annan, också demokratisk, stat som kunde ta över. Skulle Putin och hans allierade i särskilt Peking få sin vilja igenom och den amerikanska ordningen ramlar ihop blir det med all sannolikhet ett annat och tydligt mera auktoritärt system som träder till, eller två separata världsordningar, den liberala internationella ordningen (LIO) eller den auktoritärt-kapitalistiska (ACIO). Den amerikanska ekonomin lider visserligen av betydande problem, med mycket stora budgetunderskott och den högsta inflationen på decennier. Men dess underliggande styrka är knappast ännu hotad på samma sätt som den brittiska var för hundra år sedan. Den politiska ledningen har m a o ett mycket större svängrum än London kring 1920. Detta gäller även om det knappast är oproblematiskt att man de facto alltjämt är beroende av dollarns ställning som den främsta internationella reservvalutan. Detta har hittills garanterat ett kontinuerligt inflöde av utländsk valuta och köp av amerikanska statspapper för att finansiera underskotten. Hur länge detta kan fortsätta torde ingen idag våga sia om.
Det borde alltså rimligen finnas ekonomiskt utrymme för att för överskådlig framtid bära det ok som ställningen som det internationella systemets garant innebär. Frågan är således närmast om den utrikespolitiska eliten kan fortsätta att, med betonandet av USA:s moraliska ansvar för världens fred, övertyga de till synes alltmer misstänksamma väljarna utanför storstadsregionerna att detta ansvar är något som följer med stor- eller supermaktsrollen och något som man svårligen kan undgå. Det finns självfallet i denna roll möjligheter att spela den på olika sätt, men att bortse från den lär knappast gå, oavsett vad Donald Trump kan säga.
