Av John Crafoord, överste och bland annat fd chef för Armélinjen vid dåvarande Militärhögskolan och försvarsattaché i Finland
Inom den militära stabstjänsten – på alla nivåer – måste man vara mycket klar och konsekvent rörande den terminologi man använder. Det är naturligtvis avgörande vid formulering av order och stridsuppgifter, men också nödvändigt vid allt tankeutbyte. De senaste årens diskussioner om försvaret och dess förändringar har nog kommit på sned genom att man hänvisar till termer som är oklara eller mångtydiga.
”Invasionsförsvaret” kallas ofta den planering som kan knytas till ”kalla krigets” period och används numera i rätt nedsättande termer: ”äntligen nedmonterat…”.
Låt mig få skriva ett par förklaringar – för jag var med.
Ordet invasionsförsvar har alltför lätt knutits till bilden av juni 1944; de allierades Operation Overlord. Samt sedan till de mer eller mindre realistiska bedömanden som då gjordes rörande Sovjets kapacitet och avsikter.
Jag vill understryka att termen ”invasionsförsvar” nästan enbart har använts i våra militärpolitiska dokument, men aldrig i operativa planeringar eller order på militärområdesnivå eller nedåt. De entydiga termerna: avvärja, fördröja, hindra, försvara, anfalla och så vidare, var de termer som användes. Välkända, entydiga och med olika grader av valfrihet för underställda chefer. Uppdragstaktik. Någon stelhet och passiv inväntan på invasion fanns inte.
Detsamma gällde i högsta grad också vår utbildning. Särskilt för arméförbandens del gällde ju att utbilda lägre och högre förband med de lokala utbildningsmöjligheter som fanns.
Det avgörande var ju att lära ut soldaters och lägre förbands uppträdande under förflyttning, försvar, anfall mm. Allt i den terräng som stod till buds och som var lämpad för ändamålet. Inte övade man ”Invasionsförsvar ” i exempelvis Falun, Östersund Örebro eller i Eksjö.
Det gällde också de allra flesta stora fälttjänstövningarna; i brigadförband och högre. Någon gång kunde de anslutas till ett milos krigsuppgift och del av ”invasionsförsvar”, men svårigheterna var stora, inte minst av kostnadsskäl. Restriktioner gjorde att dessa övningar för befäl och förband blev extremt ”tråkiga” och gav föga av värde för utbildning – och för krigsplanering. Man fick inte det utbyte man önskade för trupp och befäl. De bästa övningarna var de som gav friare spelrum för övade chefer i alla nivåer. Ett exempel var AFÖ 1960; Mellan Vänern och Vättern!
I den gamla Militärhögskolans utbildning var synen likadan. Ändamålet var ju att öva eleverna i taktik och stabstjänst d v s träna dem inför alla slags uppgifter som de kunde ha att möta i en avlägsen och oviss framtid.
Taktiklärare hörde ofta argument från någon elev (eller nykommen lärare) att ”så och så gjorde vi på en fältövning i milot!” Självfallet är detta ett otillräckligt bidrag till en givande diskussion. Armélinjens taktiska exempel på lärorummet och under fältövningar snuddade knappast vid aktuell krigsplanläggning eller ”invasionsförsvar”. Det skulle gå lätt att studera i arkiven. För elever under ”kalla kriget” – på 60-. 70- och 80- talet räcker det att nämna platser för de viktiga fältövningarna i Gottskär, Lysekil, Ekshärad, Rommehed; alla med ringa eller alls ingen anknytning till det som nu kallas ”det gamla invasionsförsvaret”.
Det var i strategiämnet som termen invasionsförsvar kunde användas beträffande olika geopolitiska alternativ.
”Insats” är för en äldre stabsofficer ett helt främmande ord. Det har i normal text tidigt knutits till FN-insatser I övrigt användes termen i samband med beröm för olika resultat; t ex inom idrott. Nu tycks ”insats” ha glidit in i den militära stabstjänstens allmänna ordförråd. Den intresserade allmänheten torde ha svårt att se den nya konstruktionen av försvaret som ett speciellt insatsinstrument.
Ännu svårare är att försöka förstå ”nätverksbaserat” försvar eller ”viljestyrt—-”. ”Här och nu” är ett slagordsbetonat begrepp som inte borde användas i allvarliga militära (eller andra) sammanhang då man menar ”direkt gripbara”, ”tillgängliga” o s v.
Stabstjänst – en repetition. Stabstjänstens uppgift är att i tid söka, ta fram och avväga underlag för realistiska alternativ till beslut. Det gäller varje nivå där stab och stabsmedlemmar verkar; från (försvars-) departement ned till kompani. Tillämpbart i varje organisation – även ”civilt” – både i fred och krig.
Stabstjänstens uppgift är sedan att utvärdera utvecklingen och att svara för att beslut omsätts för avsedd verkan.
I koncentrerad form:
– En förstklassig plan, som omsätts i dålig stabstjänst leder till katastrof.
– En medelmåttig plan som omsätts med förstklassig stabstjänst ger sannolikt ett mycket gott resultat.
– En dålig plan kommer inte till – om stabstjänsten fungerar.
Dagens aktuella debatt kring insatsförsvarets personalförsörjning och kostnader vittnar inte om fullgod stabstjänst – varken i Högkvarteret eller inom Försvarsdepartementet.
Så väl skrivet och tänkt. Djupförsvar är också ett användbart begrepp som har utgått. Skälet är uppenbart, nu när vi knappt får ihop till första echelongen.
Omvärldanalys verkar också ha utgått ur nomenklaturen.
Några gubbs på en skjutbana är KFÖ.
Dagens militära nomenklatur har mer karaktären av camouflage än ett sätt att skapa stringens i tal och tänk. Till nöds kan man alltid kasta in några NATO-uttryck för att ”ludda” till det ytterligare.
@Sumatra
Både öv Crafoords artikel och din kommentar är mitt i prick. Och ludda till det, ja, det har man verkligen lyckats med. Begreppet ”insatt insatsförsvar” som vår djuptänkande fd försvarsminister är ett bra exempel på det. Vem kan definiera ”insatt insatsförsvar”? Vem blir inte vilse av alla Natoakronymer som numera tom är vanligare än en överstelöjtnant i HKV.
@Besviken reservofficer. Fd försvarsministern är faktiskt oskyldig till begreppet insatt insatsförsvar. Se exempelvis en tidigare debattartikel av mig och redaktören Tommy Jeppsson i: http://www.aff.a.se/vf2004_3/Debatt%20Jeppsson_Wiktorin%20sid%2012.htm
Jag välkomnar öv Craafords inlägg och delar i många stycken frustrationen över att den verksamhet som FM bedrev under det Kalla kriget, beskrivs i nedsättande och förklenande termer. Vidare delar jag synen på vikten av välutbildade stabsofficerare och en i övrigt klinisk stabstjänst. Jag blir dock besviken över kommentarer som inte bidrar till vare sig saklighet eller ger förslag till utveckling. Det finns definitivt utrymme för att ständigt sträva efter högre kvalitet och precision i stabstjänsten på samtliga ledningsnivåer, vilket kräver både lyhördhet, ödmjukhet och goda råd parat med tydliga krav i utbildning, träning och övning av officerskåren. Inlägg som öv Crafoords uppfattar jag som ett sådant. Visst används idag för många begrepp och akronymer som i bästa fall hör hemma i Natos nomenklatur. Det är därför viktigt med stadga i fråga om vilka områden som kräver interoperabilitet och där det finns skäl (vilket det i många fall de facto gör, dock inte alla) att i rätt sammanhang använda t.ex. standardiserade uttryck såväl i en Nato som i en EU-kontext. Lika lite som vi skall bortse från lärdomar och beprövad erfarenhet från förr, skall vi inte underlåta oss nödvändig anpassning i de fall vi bedriver verksamhet som kräver ett fastlagt interoperabelt språkbruk och/eller metoder. FM är som bekant en politiskt styrd organisation som just nu implementerar en omfattande försvarsreform och som i sina olika delar innehåller en mängd utmaningar. Givetvis kommer det att ta tid innan alla delar är på plats och vi kommer med säkerhet att behöva utveckla, anpassa och förändra delar efter hand (precis som under alla andra hundratals år av svensk militär utveckling). Samtidigt som ovanstående pågår, genomförs utbildning, insatser, övningar, beredskap osv, vilket knappast vittnar om någon ”avväpnad flumorganisation”. Den som vill bidra med något i fortsatt utveckling av FM, föreslår jag att liksom öv Crafoord, träda fram med sakliga förslag och utan bitterhet som vapen.
Michael Claesson
Överste
Ledamot avd. 1
@Michael. Tack för hjälpen med kvalitetskontrollen. Jag åtgärdar två stycken. Johan
Besviken reservofficer, fd moderat (redigerad av red)
@Försvar och säkerhet
Jag ber genast den fd försvarsministern om ursäkt. Rätt skall naturligtvis vara att han endast gjorde sig skyldig till att upprepa en idiotisk term.
@ MC
Du skriver ”Den som vill bidra med något i fortsatt utveckling av FM, föreslår jag att liksom öv Crafoord, träda fram med sakliga förslag och utan bitterhet som vapen.”
Jag har de senaste åren följt de flesta Försvarsbloggar, och påstår att det där förts fram en massa sakliga förslag. Möjligen kan lämpligheten av mediet bloggar diskuteras som medel att föra fram förslag, men jag vet att vi är många som till vardags för fram sakliga förslag den traditionella tjänstevägen till våra chefer. Vad som sedan händer med dessa förslag har jag ingen statistik på.
Bitterhet är inget som någon frivilligt valt att använda som vapen. Ja, det finns en enorm frustration och bitterhet i FM idag, och jag kan inte förstå varför FM ledning inte ställer sig den enkla frågan: VARFÖR har denna bitterhet uppstått? (ATT det finns bitterhet behöver man inte undersöka). Hoppas att den kommande undersökningen FM VIND kommer att ge några DÄRFÖR-svar! Då kanske FM ledning kan ta sig en fundering på HUR vi kan minska bitterheten. För en sak är jag helt övertygand om: Det går inte att ”beordra” folk till att inte använda bitterhet som vapen…
Off av den gamla sorten
@ Off av den gamla sorten
”VARFÖR har denna bitterhet uppstått?”
Kan det möjligtvis vara därför att kritik censureras bort? Inte minst på denna blogg.
Flygsoldat 113 Bom
@113 Bom.
Här är det fritt fram att skriva saklig kritik.
Off-topickommentarer försöker vi städa i.
John Crafoord avslutar sitt inlägg med följande mening:
”Dagens aktuella debatt kring insatsförsvarets personalförsörjning och kostnader vittnar inte om fullgod stabstjänst – varken i Högkvarteret eller inom Försvarsdepartementet.”
Orsaken till denna undermåliga stabstjänst är den speciella företagskultur som har utvecklats inom Försvaret. En företagskultur som kännetecknas av extrem toppstyrning, det vill säga där överordnade alltid vet bäst och rutinmässigt avfärdar eller ignorerar råd och synpunkter från underordnade. Det är helt enkelt låg takhöjd.
Fullgod stabstjänst förutsätter att det finns ett vertikalt samarbete från högsta till lägsta ort och omvänt.
Ett sådant samarbete förutsätter i sin tur att de överordnade sväljer sin stolthet och efterlyser råd och synpunkter från underordnade. Det handlar helt enkelt om medmänsklighet och ”social kompetens”. Det duger alltså inte att sitta på sina höga hästar och tro att man begriper precis allt.
När försvarsledningen saknar social kompetens och kör sitt eget race iförda både hörselskydd och ögonbindlar reagerar de underordnade med uppgivenhet, bitterhet och i värsta fall fiendskap. De underordnades förtroende för försvarsledningen är helt enkelt förbrukat.
För att vända utvecklingen i rätt riktning krävs en radikal förändring av försvarsledningens attityd. Närmare bestämt lyhördhet och ödmjukhet inför det obestridliga faktum att landets försvar utgör ett monumentalt fiasko. Tänk om – gör rätt!
Flygsoldat 113 Bom