Av Carol Paraniak, överste. Öv Paraniak har varit C J 2 vid Insatsstaben, och tjänstgjort som C J 3 i EU:s OHQ under Tchadinsatsen.

Relevant kunskap om omvärlden är avgörande element för att de viktigaste beslutfattarna i riket ska kunna fatta rätt beslut i varje given situation. Inom utrikes- försvars- och säkerhetspolitik är kunskap om och förståelse för de politiska, militära, ekonomiska, sociala, sjukvårdsmässiga, infrastrukturella, mediemässiga förhållandena centrala. Det väsentliga är den samlade omvärldsbilden, inte de enskilda detaljerna.

Att höja verkningsgraden på den egna verksamheten är ett viktigt mål för alla aktörer oavsett det handlar om att tjäna pengar eller att utnyttja de ekonomiska medel som staten tilldelar en myndighet. Det finns flera vägar att nå detta mål. En klassisk modell är att slå samman enheter som sysslar med likartad verksamhet till en större enhet för att ta tillvara de fördelar som stordrift innebär. Ett exempel på en sådan statlig organisationsförändring under 2000-talet är Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB).

Denna myndighet bildades genom en sammanslagning av Räddningsverket, Styrelsen för Psykologiskt Försvar och Krisberedskapsmyndigheten. Genom att bilda denna myndighet effektiviserades delar av den civila skyddsverksamheten för riket. Dessutom förenklades personal-, materiel- och infrastukturförsörjningen. Detta inte minst viktigt, främst ur ekonomiska utgångspunkter. Vidare innebar denna förändring sannolikt också att styrningen från regeringens sida underlättades när antalet myndigheter reducerades.

De idéer och de argument som fanns och användes då är gångbara även nu. Jämför med de diskussioner som förs inom polisväsendet när det gäller att bilda en stor myndighet istället för som idag att varje länspolismästare är en myndighetschef.

Det finns minst en verksamhet inom statsförvaltningen där verkningsgraden kan höjas ytterligare genom att använda samma idéer som när MSB bildades samt de tankar som finns för polisens framtida organisation. Det är Försvarsunderrättelseverksamheten d.v.s. den verksamhet som är direkt kopplad till rikets högsta ledning.
I gällande ramverk för Försvarsunderrättelseverksamheten framgår att denna ska bedrivas till stöd för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik samt i övrigt för kartläggning av yttre hot mot landet och den ska bedrivas av Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt, Försvarets materielverk och Totalförsvarets forskningsinstitut.

Försvarsmakten med dess militära underrättelse- och säkerhetstjänst samt Försvarets radioanstalt disponerar enligt budgetpropositionen för 2012 tillsammans nära 1 500 miljoner kronor för att bedriva denna verksamhet under 2012.
Med utgångpunkt från det informationsbehov som beslutfattarna har är inhämtning och analys de centrala delarna i underrättelseverksamheten. Tillkommer naturligtvis planering och delgivning. Kompetens hos den personal som arbetar med de centrala delarna av verksamheten är i stort identisk när det gäller framförallt analys. Försvarets radioanstalt har dessutom en unik kompetens inom signalspaningsområdet.

Det bör prövas om det inte från alla utgångspunkter d.v.s. inte enbart ekonomiska, är effektivast med en civil underrättelsemyndighet, direkt under regeringen, med främsta uppgift att svara för stöd för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik samt i övrigt för kartläggning av yttre hot mot landet. Grunden till denna nya myndighet kan vara Försvarets radioanstalt samt de delar av Försvarsmaktens militära underrättelse- och säkerhetstjänst som i huvudsak arbetar med frågor som är direkt kopplade regeringen.

Försvarsmaktens egna behov av militära underrättelser säkerställs genom sin egen underrättelsetjänst samt med stöd från den civila underrättelsemyndigheten, Försvarets materielverk och Totalförsvarets forskningsinstitut. Ungefär på samma sätt som FRA stöder Försvarsmakten idag.

Vid en internationell jämförelse finner vi att Frankrike har en civil underrättelsetjänst, likaså har England och även USA. Vidare har dessa länders försvarsmakter egna enheter som svarar för de militära behoven av information.
Med dagens situation har den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten flera uppdragsgivare. Förutom regeringen så behöver Överbefälhavaren svar på sina frågor. Vidare alla enhetschefer i Högkvarteret där Försvarsmaktens insatschef har en särställning i hans ansvar att leda insatser nationellt och internationellt. Det kan ibland uppfattas som att svar på frågor rörande de militära insatsfrågorna får stå tillbaka för svar på frågor till andra uppdragsgivare. Detta skulle kunna minimeras med en civil underrättelsemyndighet.

Idag konkurrerar de olika myndigheterna inklusive regeringskansliet om personal med samma kompetens. Personalförsörjningen till myndigheterna skulle underlättas mycket om uppgifterna renodlades ytterligare för de olika myndigheterna.

Idén med en civil underrättelsemyndighet är inte ny men den kan uppfattas som kontroversiell i den meningen att mycket känslig kunskap samlas i en myndighet. Detta går att hantera genom den myndighet som idag har uppgift att granska försvarsunderrättelseverksamheten, Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten, SIUN.
Med det övergripande syftet att effektivisera och renodla försvarsunderrättelseverksamheten i landet bör en civil underrättelsemyndighet bildas med huvuduppgift att svara för utrikes- försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål för rikets högsta ledning.

Denna myndighet kommer att kosta pengar och sannolikt krävs inledningsvis ytterligare medel utöver de ca 1 500 miljoner kronor som Försvarets radioanstalt och Försvarsmakten med dess militära underrättelse- och säkerhetstjänst disponerar idag. På relativt kort sikt efter det att myndigheten är organiserad och operativ bedöms behovet av ekonomiska medel vara lägre relativt dagens behov. Frågan är därför om Sverige ur alla utgångspunkter har råd att inte organisera en civil underrättelsemyndighet?

Mer av samma författare