Av Kommendör Herman Fältström; Kmd Fältström har lång erfarenhet av arbete med Försvarsmaktens planering.

Nu skjuter man sparvar med 12 cm kanon igen. Det tillsätts en arbetsgrupp med tre vise män — statssekreterarna Carl von der Esch försvarsdepartementet (ordförande), Hans Lindberg finansdepartementet och Gunnar Wieslander hos statsministern — för att i allt väsentligt förverkliga insatsorganisationen och upprätthålla en långsiktig ekonomisk balans i försvarsmakten till och med 2022. De tre vise männen skall tydligen göra det som tidigare försvarsberedningar (motsvarande) har haft till uppgift.

Detta har tillämpats tidigare och alltid lett till en katastrof. Dessutom har politikerna mycket frekvent sedan 1995 dragit in ekonomiska resurser och samtidigt krävt att Försvarsmakten inom tilldelad ram skall ta ansvar för nya och i vissa fall ökade uppgifter. I grunden innebär det att de tre vise männen inte bara skall axla försvarsberedningarnas uppdrag utan även Överbefälhavarens ansvar för Försvarsmaktens vidmakthållande och utveckling i närtid.

Besparingar och indragningar

Före den senaste stora nedskärningen av försvarsanslaget har indragningar och besparingar motsvarande ca 33 miljarder genomförts. Förändringen av anslagsförordningen innebar en indragning på ca 15 miljarder vilket ger en årlig genomsnittlig belastning på ca 3 mdr under fem år, 2000-2004. Bortsett från ramreduktionen i 2001 år försvarsbeslut har ca 20 mdr dragits in. Belastning under 2002 – 2004 blir då i genomsnitt 4,5 mdr/år. Till detta skall läggas ca 2 mdr som Försvarsmaktens ominriktning kostade. Detta gav upphov till en resursbrist på 5 – 6 miljarder per år under 2005 till 2007.

Som ytterligare lök på laxen har det beslutats om att genomföra en studie om hur luftförsvaret skall vara utformat från 2040 och framåt. Detta är minst sagt en omöjlig uppgift. Och till vilken nytta? Tidigare hade Överbefälhavaren till uppgift att arbeta fram förslag till en långsiktig plan för utvecklingen av Försvarsmakten femton år fram i tiden. Detta var svårt nog, inte minst då det gällde att bedöma utvecklingen av kompetensen hos de försvarsanställda, försvarsmaterielens teknikutveckling, behov av förband med den kapacitet som kan komma att erfordras och den mot detta svarande ekonomin. Efter redovisning av förslaget skulle politikerna göra en prioritering av de redovisade alternativen (vilket i princip aldrig gjordes) som grund för förslag till utveckling under de närmaste fem åren.

Vad är politikerna arga på?

•​Sig själva, som har gett försvaret för lite pengar för att kunna sköta sitt jobb?
•​Eller försvaret, som har försökt vara sina uppdragsgivare till lags?

Vad är statens skyldighet?

•​Det är statens skyldighet att ansvara för den yttre och inre säkerheten samt ett oberoende rättsväsende.
•​Det nationella försvaret av landet är inte synonymt med ett invasionsförsvar. Det nationella försvaret ”äger” landets gränser redan i fred. Invasionsförsvaret är endast en viktig del i det nationella försvaret då landets existens står på spel.
•​Skall försvarskapaciteten vara trovärdig krävs att de svenska förbanden inte är beroende av andra nationers förband för att utveckla förväntad militär kapacitet.

Ett riksdagsbeslut består i grunden av två delar:

•​Drift; denna del är beslut om beredskap, uppgifter och förmåga i befintlig organisation under de närmaste tre åren.
•​Materielinvesteringar; denna del är beslut som innebär investeringar som lägger grunden för militär kapacitet och ger upphov till långsiktiga bindningar.

Effekterna av de besparingar som Försvarsmakten successivt har tvingats till inom förbandsverksamheten är mycket kraftiga samtidigt som man inte förmår nå upp till beslutade förnyelseambitioner. Utbildningen av de enskilda soldaterna, sjömännen och befälen skall leda till en god förmåga att lösa uppgifter under så säkra och trygga former som möjligt. Det går inte godta de risker som en allt för låg förmåga att klara de ställda uppgifterna innebär för soldater, sjömän och officerare när förbanden sätts in för försvar av Sverige eller i internationella operationer.
Försvarsmaktens utveckling

Försvarsmaktens militära kapacitet och därmed även Sveriges säkerhets- och försvar spolitik är helt beroende av utveckling och anskaffning av materiel vilket i sin tur skapar möjligheter att skydda landet och medverka i fredsfrämjande insatser.

En av de grundläggande orsakerna till svårigheterna med styrningen av och inom Försvarsmakten är att central planering, budgetering, uppföljning och analys är för detaljerad.

En andra orsak är att man ibland okritiskt försöker tillämpa företagsekonomiska modeller i statlig anslagsmiljö. Försvarsmakten får ett årligt anslag (i förväg) och behöver inte genom försäljning av produkter eller tjänster skapa de intäkter och vinster som fordras för att produktionen skall kunna genomföras.

En tredje orsak är att Försvarsmaktens verksamhet inte avspeglas i dess organisation. En otydlig organisation innebär för det mesta stora påfrestningar såväl i ekonomiskt hänseende som för produktivitet och effektivitet vilket i sin tur skapar negativa spänningar inom verksamheten.

Många tror att Försvarsmakten har mycket modern materiel i alla förband. Av detta skäl skapas då uppfattningen att materielanslaget kan reduceras. Försvarsmakten kan leva på arvet. I det mycket korta perspektivet är detta delvis rätt. I det längre perspektivet – fungerande materiel under den närmaste femårsperioden samt utveckling och anskaffning av materiel för förband på tio års sikt – får besparingarna allvarliga konsekvenser. Förbandsmaterielen blir äldre, omodern och kostar successivt mer och mer i underhåll. Till detta kommer att reparation måste göras när materielen gått sönder. Den används ju. Det går inte som tidigare att ”ta ut ett nytt exemplar”.
Många har uppfattningen att hela materielanslaget går till nyanskaffning. Detta är fundamentalt fel. Utveckling och anskaffning omfattar ca en fjärdedel av det totala försvarsanslaget. Resten utgörs av vidmakthållandekostnader. Detta gäller de flesta länder inom EU och är också ett förhållande som rekommenderas av European Defence Agencies. Andelen bör långsiktigt inte vara mycket lägre. Försvarsmaktens långsiktighet kommer i så fall snabbt att få stora problem.

Slutsatser

Självklart är det så att varje krona skall användas så effektivt som möjligt. Men att använda detta som ett argument för att minska de nödvändiga materiella satsningarna – för att ge förbanden en rimlig kapacitet och överlevnadsförmåga vid insats – är obegripligt. Då blir det lite konstigt med det uppdrag som de tre vise männen fått.

•​Om anskaffningen av 10 Super JAS enbart görs för att möjliggöra export av JAS-systemet då skall inte Försvarsmakten betala.
•​Om anskaffningen av 10 Super JAS i grunden utgör en fortsatt modernisering och anpassning av JAS-systemet då skall Försvarsmakten betala.

Självklart är det en nödvändighet att successivt utveckla de svenska förbanden. Detta gäller även JAS-systemet. Men då är det utvecklingen av kapaciteten inom luftförsvaret som skall styra, inte anskaffning av ytterligare stridsflygplan. Det senare skall vara en följd av det operativa behovet. Och då skall en eventuell anskaffning ske inom luftförsvarets ekonomiska ramar. Annars är nuvarande avvägning mellan de olika kapaciteterna in Försvarsmakten inte riktig …

•​eller är det politikerna, som har gett försvaret för lite pengar för att kunna sköta sitt jobb …

•​eller är det försvaret, som har försökt vara sina uppdragsgivare till lags …

… som skapat obalans i avvägningen?

Sedan anskaffningsbeslutet 1982 har modernisering av JAS-systemet skett i intervaller om 10 till 12 år. Det anmärkningsvärda med detta är att beslutet att anskaffa JAS delserie tre – som skulle ge en organisation på ca 200 flygplan – resulterade i 80 till 100 JAS. Detta innebär att varje stridsflygplan sett på de totala investeringarna har kostat ca 1 miljard. Det är också uteslutet att de tio kommande stridsflygplanen kostar mindre per styck. Med den nuvarande moderniseringstakten (vart 10:e till 12:e år) innebär anskaffningen en årlig investering om 1 miljard.

Det obegripligt att ett förväntat exportkontrakt skulle vara styrande för anskaffningen av stridsflygplan.

Mer av samma författare