Av David Bergman, kapten vid Ledningsregementet

Alla har vi förmodligen någon gång beordrats bort från huvudtjänsten, för att göra insittning i en kvalmig lektionssal och utan självklart syfte genomlida något som mer liknar en fångförhörsövning än ett utbildningspass. Sådana utbildningar förekommer tyvärr, och ibland går goda avsikter snett.

Alla organisationer måste ständigt utvecklas för att på bästa sätt kunna möta förändrade uppgifter. En del av detta innebär att kontinuerligt förbättra och utveckla metoder för administration och verksamhetsledning. Ibland förlorar dock dessa utbildingar kontakten med verksamheten och ger inte den effekt till huvudtjänsten som de borde. Inom allt från drogprevention och arkivering till arbetsmiljö och sophantering finns utbildningar där den tid som investeras inte står i relation till den effekt de tillför.

Enkla mänskliga förklaringar

Att utbildningspaket spårar ur har ofta enkla, mänskliga förklaringar och börjar hos en individ eller en särskild intressegrupp. När människor inte kan överblicka helheter tenderar de att fokusera på detaljer som går att hantera. Detta gör att enskilda företrädare ofta övervärderar vikten av sitt eget personliga eller professionella intresseområde och med kraft framhäver att just deras koncept bör föras ut till organisationen. Det finns en självklar fara i att personer driver projekt utifrån sina egna motiv och tolkningar då deras uppfattade behov och förbandens faktiska behov inte alltid är samma sak. Förutom ett fastställt utbildningsbehov bör även en grundlig värdering av den önskade effekten genomföras innan ett lämpligt utbildningspaket implementeras.

I grunden har dessa utbildningar oftast ett gott syfte. Vem kan rimligen hävda att god datamognad, kvalitetsäkrad verksamhetsledning eller frånvaron av droger och trakasserier kan vara något annat än positivt? Problemet uppstår då den stödfunktion de representerar prioriteras högre än huvudtjänst. Detta kan jämföras med det militära begreppet ”mission creep”, ett projekt som expanderar långt utöver sina ursprungliga mål. De blir institutionaliserade och får ett eget liv. Organisationen riskerar då att drabbas av så kallat grupptänkande.

Grupptänkande är ett psykologiskt fenomen där gruppen värdesätter konformitet högre än ett kritiskt förhållningssätt. Organisationen tenderar att tro att besluten och de som fattat dem är bättre än de i själva verket är. Detta är särskilt farligt i militära förband där organisationskulturen inte alltid premierar ifrågasättande utan där individer tvärtom måste kunna lita på att order är genomtänkta och har ett syfte. Utan denna tillit faller en av de viktigaste grunderna för att förbandet kan fungera som helhet.

Vid grupptänkande negligeras eller marginaliseras ofta varningssignaler. Organisationen försöker hålla fast vid sin uppfattning. Ofta förekommer medvetna eller omedvetna psykologiska ”mindguards”, fasta strategier för att hantera oliktänkande. Till exempel kan personer som ifrågasätter bli stämplade som bakåtsträvare eller antagoniseras som anhängare till motsatsen av vad utbildningen syftar till. Att datakörkortet ECDL under sin tid sattes som krav för nivåhöjande utbildning kan ses som ett exempel på detta. Ett datakörkort har rimligtvis ingen rationell koppling till en officers ledarskapspotential men kravet försatte denne i beroendeposition vilket pressade till genomförande och minskade benägenheten att öppet ifrågasätta. Förmodligen har många av oss stött på förbestämda, inte alltid sakliga, motargument då vi någon gång ifrågasatt en organisatorisk sanning.

Bortglömd ledarskapsaspekt

Bortslösad tid är tyvärr inte den enda effekten av dåliga utbildningar. Det finns en viktig ledarskapsaspekt i detta. Då onödiga utbildningar fått ett eget liv ökar generellt kravet på personalens deltagande samt kontrollen av detta. Den energi och stringens som läggs ner på att följa upp och rapportera att samtliga underställda genomfört obligatoriska utbildningar saknar tyvärr ofta motsvarighet i huvudtjänsten.

Det finns en stor fara i att utbildningar i fakturakontering uppfattas viktigare än vapenhantering. Om soldater upplever att högre chefer prioriterar administration högre än deras huvudtjänst är det förödande för den ömsesidiga tillit som måste finnas inom organisationen. Det innebär dessutom att verkan i huvudtjänst – förmågan till väpnad strid – sannolikt minskar.

Administration och verksamhetsledning är en naturlig del av militära förband. Det är en livsviktig del för att en så stor organisation skall kunna fungera. Men de har aldrig något självsyfte, deras enda uppgift i organisationen är att underlätta för förbanden att genomföra huvudtjänst. Inom organisationen finns en tydlig utmaning att tydligt definiera och kommunicera på vilket sätt varje utbildning gör soldaterna och sjömännen farligare för fienden.

Mer av samma författare