Av Magnus Wakander, systemanalytiker och fritidspolitiker (M). Magnus har tjänstgjort i Amfibiesystemet. Detta är andra delen av artikeln. Den första, som publicerades igår, handlade om övergripande förhållanden globalt och i vår närmaste omgivning.

Svensk försvarspolitik utgår från skyddet av nationen och dess territorium. Svensk säkerhetspolitik utgår mer från hur våra bi- och multilaterala förbindelser kan bidra till att stärka Sveriges ställning i världen. Försvarsförmågor kan användas för säkerhetspolitiska intressen.

Försvarspolitik måste vara realistisk. Om armén ska kunna avvärja en fiende som tagit sig till svensk marks krävs sannolikt attackhelikoptrar och andra mycket kostsamma system som vi idag saknar – därtill i stort antal för att kunna utgångsgruppera i större delen av Sverige. Man hinner sannolikt inte omgruppera i händelse av krig, trupper rör sig idag alldeles för fort för att man ska kunna transportera trupper över Sveriges yta efter första stridskontakt. Fienden måste således stoppas tidigare: vi behöver en tröskel i Östersjön där vi måste kunna stoppa fienden eller åtminstone så pass stor mängd av deras stridskrafter att ett anfall mot svensk mark inte blir genomförbart. Detta kan bara åstadkommas genom att stridsflyget tar första smällen, följt av fartyg och u-båtar.

Sverige har idag ett ganska litet försvar. De sjöstridskrafter som vi förfogar över utgör sannolikt inte en tillräckligt stor tröskel för en hängiven motståndare nu, och särskilt inte runt 2020-2030 givet förmågetillväxten i området. Vidare, den solidaritetsförklaring som vi ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv rimligtvis måste backa upp med vapen kräver stridskrafter som uthålligt kan avhålla en aggressor från att tillskansa sig andra nationers territorier – från Island till Estland. Vår armé kan hålla en begränsad yta efter deployering men det tar tid att få vapen och logistik på plats och vi saknar idag den typ av strategisk lufttransport som skulle krävas (vi leasar en del av ett antal C-17, men man måste äga systemen själv om man ska kunna garantera tillgängligheten). Det innebär att det är vårt stridsflyg och våra ytstridskrafter som måste utgöra garanten för territoriell integritet och solidaritetsförklaringen och det ställer helt nya krav på våra förband inom de grenarna. Detta är sant om Försvarsmakten har som uppgift att stå som garant för solidaritetsförklaringen. Undsättning av annan nation är komplicerat och något man bör öva varje år och med hela bredden av förmågor. Men vad har vi kvar här hemma om vi ska undsätta en eller fler nationer?

Det behövs nya konventionella förmågor om vi ska kunna stå bakom solidaritetsförklaringen.

Exempel: Robotkryssare av klassen Arleigh Burke med Aegis- och BMD-system kan genom att patrullera i Östersjön skydda alla länder som har gräns i Östersjön. Dessa kryssare kan slå i alla dimensioner och har lång räckvidd. De kan även skydda våra korvetter av klassen Visby som i dag saknar eget missilförsvar. De kan även operera runt Island då de kan verka på alla typer av hav. Ett Sverige som förfogar över nuvarande korvett Visby och 3-5 stycken Arleigh Burke kryssare kan tillsammans med ett starkt u-båtsförsvar och ett first line of defense i form av JAS 39 C/D skydda territoriet samtidigt som man kan göra verklighet av solidaritetsförklaringen. De nämnda robotkryssarna kommer dock utgöra ett dimensionerande hot för alla runt Östersjön och det är möjligt att det får en politisk kostnad som man inte är villig att betala. Kanske kan det uppvägas av att våra vänner känner sig skyddade av ett Sverige som idag skriver ”Stockholm – capitol of Scandinavia” på en skylt längs E4 på väg norrut mot just Stockholm.

Ett förband som ofta glöms bort är amfibiekåren som har ansvar för att kunna bedriva mark- och kustnära strider med lättare vapensystem som robot 17 (Hellfire), minsystem och luftvärnsrobot 70/90. Amfibie kan även strida på mark (om än i begränsad omfattning) och i olika miljöer, vilket man bevisade när man löste uppgift i Afrika (Tchad). Amfibie har även egna specialförband i form av attackdykare som kan verka på djupet och i många typer av miljöer.

Man sparar inte pengar genom att avveckla en individ inom en vapengren: skillnaden i kostnad av att ha 4 istället för 5 korvetter är försumbar. På samma sätt gör man den största kostnadsbesparingen om man avvecklar ett vapenslag – vilket sannolikt aldrig inträffat i västvärldens historia.

För nationellt försvar och för att underbygga solidariteten med våra vänner i närområdet krävs starka sjö- och luftstridskrafter. Arméns roll går att ifrågasätta när vi inte har mer pengar än vad vi har. Vi har helt enkelt förlorat om fienden kommer fram till vårt territorium. Amfibiekåren, som är en del av Marinen, kan lösa alla typer av markbaserade internationella insatser som kan bli aktuella.

Det finns förmågor som måste finnas kvar och som inte har någon naturlig hemvist: specialförband (SOG), helikopterflottiljen, luftvärnssystem, markbaserade radarkedjor o.s.v. Om dessa förs in i Amfibiekåren kan en hel vapengren avvecklas. Om det i slutändan är optimalt måste man räkna på – det är på intet sätt självklart. En sådan utveckling skulle dock likna hur man låtit den amerikanska marinkåren att växa över åren. Denna tillväxt har varit knuten till att deras grundläggande sätt att bedriva verksamhet på har gjort dem mycket kapabla att även lösa sådana uppgifter som normalt sett varit associerade med renodlade arméförband.

För att kompensera kostnadsökningarna som uppstår ovan avstår man förslagsvis från att utveckla JAS 39 E/F, vilket enligt en del bedömare i öppna källor kostar ca 50 mdr kronor. Anskaffning av nämnda kryssare hamnar säkerligen i samma härad.

Det provocerande förslaget i huvuddrag:
– Avveckla armén. Tungt mekaniserade förband avvecklas helt (stridsvagnar m.m.).
– Överför specialförband (SOG), helikopterflottiljen, luftvärnssystem, markbaserade radarkedjor m.fl. till amfibiekåren. Behåll eventuellt ett fåtal stridsfordon för internationella insatser. Pansarterrängbil AWV och Galten behålls i lämpliga antal för internationella insatser (standardfordon för markoperationer).
– Amfibie organiserar baser i Berga, Karlskrona och Gotland.
– Förstärk markbaserat luftvärn för medel- och höghöjd.
– Förstärk flottan med kryssare av typen Arleigh Burke med BMD-system (3-5 stycken).
– Vidmakthåll JAS 39 Gripen C/D med fredsbasering i södra Sverige. Skriv avtal med Norge om att de flyger incident i Norrland. Vidmakthåll krigsbas i Norrland för snabb omgruppering i händelse av oroligheter.
– Vidmakthåll ett u-båtsvapen med 8-10 u-båtar för spaning, jakt och attack i Östersjön samt för att agera B-styrka i internationella övningar när så begärs.

Som avslutande ord kan konstateras att förslaget ovan under en övergångstid kan medföra ökade totalkostnader tack vare riktade anskaffnings- och avvecklingsåtgärder (alternativt förrådsställning). Det kan dock bli ett nollsummespel om man räknar in det man sparar på att inte utveckla den nya JAS:en.

Man kan argumentera för att den nuvarande situationen kräver en vilja att investera sig ur nuvarande läge för att därefter hamna i en balanserad styrkeposition. Osthyveln har kanske gjort sitt och de verktyg som finns kvar är slaktkniven och plånboken. Eller som Charles de Gaulle sade: “To govern is always to choose among disadvantages.”

Mer av samma författare