Av Magnus Wakander, systemanalytiker och fritidspolitiker (M). Magnus har tjänstgjort i Amfibiesystemet. Debattartikeln går i två delar med del 2 i morgon.

Sveriges huvudproblem ur ett konventionellt försvarsperspektiv är att vi är en kustnation med lång kust. Vi har dessutom ur ett internationellt perspektiv en liten befolkning sett till storleken på vår nation, och därmed även en relativt liten ekonomi. Det är sannolikt svårt för oss att försvara oss om en fiende väl tagit sig till vår mark. Historiskt har vi därför fokuserat på att försvara oss på Östersjön med fartyg, u-båtar och flygplan. Arméns uppgift, på svensk mark, har under de senaste decennierna i reella termer varit tveksam. Vårt värnpliktsförsvar var på många sätt kompetent och ändamålsenligt men allteftersom tekniken blev dyrare och mer komplex blev det omöjligt att ha en stor armé då vi inte kunde materielförsörja den. Utan vapen spelar mängden soldater föga roll.

Under många år har man på politiskt håll talat om försvarets bristande förmåga att hushålla med pengarna och att invasionsförsvaret inte längre behövs. Det är viktigt att förstå att det egentligen aldrig funnits några större hål i ekonomin – det som hänt är att politikers förväntningar på Försvarsmaktens pappersbaserade redovisning har förändrats samtidigt som man från politiskt håll inte längre vill ha de bästa systemen (därför är man numera avogt inställd till strategiska utvecklingsprojekt). Det verkar dessutom som att man från att ha haft ett nära personligt samarbete mellan handläggare och chefer mellan försvaret och departement så kommunicerar man numera mer med papper – och detta är viktigt för att upprätthålla spårbarhet och granskningsbarhet. Att med ett linjärt medel som papper och med ord beskriva en så otroligt komplex verksamhet som Försvarsmakten bedriver kräver helt nya redovisningsmetoder vilka nu har upprättats.

Utöver det köper man numera framför allt lösningar som redan har bevisat sitt värde i strid – vilket även krävs när tid till förfogande för anskaffning minskar. Strategiska utvecklingsprojekt som skapar ledande lösningar medför alltid ett visst svinn då man i sökandet efter nya lösningar tenderar att misslyckas då och då. Detta är inte unikt för försvarsområdet, men det är något vi numera inte riskerar i större omfattning. Försvar är en materialsport och enhetskostnaderna ökar hela tiden. När man har en stor yta att försvara krävs stora volymer. Notera att hela EU på ett eller annat sätt befinner sig i exakt samma situation. Under USA:s beskydd kunde EU dra in på försvarsutgifterna. Nu när USA klassat om EU till en ”security provider” i stället för tidigare ”security consumer” och drar ut en del förband ur EU träffar verkligheten politiker runtomkring i Europa.

Invasionsförsvaret, i sin tur, har aldrig existerat inom Försvarsmakten – det är och har alltid varit en politisk konstruktion. Försvarsmakten har alltid sysslat med operations- och insatsplanering vilket är allmänna metoder som kan användas på hela jordklotet.

Våra nordiska vänner och övriga allierade runt Östersjön har egna problem som är direkt kopplade till deras geografiska position och deras nations topografi m.m.

Ryssland är världens största nation sett till yta och längd på gräns. Det är naturligt att Ryssland har stora militära stridskrafter. För Ryssland finns det ett antal riktningar som måste försvaras. Klassiskt är det nästintill omöjligt att försvara Ryssland på marken om man inte kontrollerar delar av Tyskland. Efter Tyskland, i östlig riktning, öppnar landskapet upp sig och ett försvarande Ryssland tvingas sprida sina styrkor på en mycket stor front samtidigt som en angripare bara behöver kraftsamla på en punkt för att ta sig igenom. Det är mycket enkelt att snabbt ta sig in i Rysslands hjärta markvägen. Samtidigt är det enkelt för ryska styrkor att ta sig in i Polen, av exakt samma anledningar.

Österifrån är det kinesiska styrkor som hotar och där finns motsvarande problematik. De stora potentiella fronterna som finns för Ryssland i händelse av konflikt är sannolikt en av orsakerna till att man, i alla fall utåt, alltid varit beredd att använda kärnvapen. Det är en naturlig avskräckare och en neutraliserande kraft som kompenserar för en bred front med grunt förmågedjup. Ryssland har idag en mycket svår försvarsproblematik på grund av att de saknar sina historiska buffertnationer, d.v.s. de nationer som Ryssland idag gränsar till.

De här geografiska förutsättningarna ändras inte så länge som grunden för all krigföring är konventionell och baserad på mark-, sjö- och luftstridskrafter.

Missilförsvar (BMD – Ballistic Missile Defense) är ett verktyg som till del kan neutralisera framför allt strategiska kärnvapen, men även taktiska. Trenden inom strategisk kärnvapenutveckling är stridsspetsar som kan neutralisera dessa försvarssystem på olika sätt. Den verkliga effekten av BMD-system idag är svår att mäta utan verkliga tester där tänkt fiendes system ingår. Av förklarliga skäl kommer aldrig sådana tester att ske i fredstider.

Sverige har även bi- och multilaterala relationer att beakta vilket innebär att vi löser civila och väpnade uppgifter på olika platser i världen tillsammans med andra. Sådana uppgifter har traditionellt lösts med markförband, men på senare tid har även sjö- och luftstridskrafter deltagit. Det senare har blivit möjligt i och med en internationalisering av systemen. Trenden är en ökande mognad för att lösa alla typer av konventionella uppdrag, något som enbart uppnås genom kontinuerligt och långsiktigt deltagande i sådana insatser från alla vapengrenar. Man kan anta att Sverige även fortsättningsvis vill delta i multinationella insatser och då under FN-mandat.

Det ovan är huvuddragen för det sammanhang som svenskt försvar existerar inom.

Mer av samma författare