Av Magnus Wakander, systemanalytiker och moderat fritidspolitiker. Egen blogg på wakander.blogspot.com

Ett bra exempel på hierarkier av den gamla världen är svenska myndigheter och Sveriges Regeringskansli. I Sverige är det svårt att få något gjort på högre politisk nivå utan finansministerns stöd. Politik är många gånger, av olika anledningar, i huvudsak design to cost (ordnung must sein) och Anders Borg utför sitt arbete som siffrornas mästare med bravur. I ett Europa där finansiell ordning är viktigare än något annat, inte enbart en konsekvens av den finansiella oron, kan finansministern utan svårigheter utöva inflytande i frågor som normalt sett inte bör åvila denne. För många moderater är han en symbol för professionalism och det är han. Det är inte det som är problemet, problemet är att morgondagens nation inte finns till för att tillhandahålla ordning i finanserna utan för att det finns ett antal människor som delar samma syn på rättvisa, frihet och mänsklig utveckling (m.m.). En finansminister ska, enligt min mening, tillhandahålla stöd och strategisk inriktning för nationens finansiella utveckling i en värld där övriga ministrar m.fl. hela tiden önskar skapa ytterligare mervärde i det offentliga systemet. Finansministern är bromsen som definierar det totala finansiella utrymmet, inte ratten.

Men hur kommer det sig då att finansministern verkar vara den enda med riktigt stark vilja i den svenska regeringen? Jag är övertygad om att det skulle se likadant ut om oppositionen styrde – finansministrar behöver vara starka ledare eftersom de är en mot många.

När svaga ledare lämnar ett vacuum stiger de starka automatiskt in och fyller utrymmet. Starka ledare lämnar inte frågor hängande i luften utan ser till att de hanteras, även om det egentligen inte är deras uppgift. Borg är en sådan ledare och han skapar ordning och reda i allt den svenska staten gör. Men är det inte lite ensamt för honom? Notera att det inte handlar om huruvida de övriga är goda människor eller inte, det handlar om politiskt ledarskap och närvaro i debatten – och om rollspelet mellan dem.

Hur ser det då ut hos svenska myndigheter? Det ser ganska likartat ut. Chefer har på många ställen slutat leda och fokuserar på formella nyckeltal som ofta är formade för resursoptimering (ordning i de egna processerna) istället för flöde (kvalitet för klienten i systemet). Vi har efter många år av finansiell röra pendlat över till att helt fokusera på ordning och effektivisering (ofta genom centralisering). Balans är viktigt, någon sådan har vi inte just nu.

Så, de som styr idag är mer staberna än cheferna och chefer har blivit mer administratörer av nyckeltal än ledare av verksamhet. Staberna avgör vad som är effektivt, lagligt, politiskt korrekt o.s.v. Cheferna har inte all sakkunskap, vilket de inte heller ska ha, även om lite mer av den varan också idag skulle vara bra. Chefer skall leda och att leda är att fatta beslut och ta risk, att söka stöd för beslut som bl.a. sakfunktioner kan tycka är akademiskt mindre optimala och sedan driva igenom dem. Men rädsla styr många gånger där mod saknas och få är de som vågar riskera sin befattning, eller snarare karriärsutveckling, i syfte att göra vad som är rätt – prestige och rädsla begränsar chefer att bli de ledare de bör och kan vara. Rädsla är en reaktion, mod är ett beslut. En stark ledare vet när det är dags att göra det som är rätt. Att säga att man bara följer order, det vet vi är inte den rätta vägen att gå.

Man skulle kunna tro att strukturerade processer skulle växa fram i en sådan situation, men många gånger är det precis tvärtom. Strukturerade processer medför att beroendet av bl.a. nischad kompetens, som sakfunktioner många gånger representerar, minskar vilket därför motarbetas av de individer som söker upprätthålla sin egen funktions mandat och inflytande. För att bryta detta mönster behövs medvetna och långsiktiga beslut hos de allra högsta beslutsfattarna, som generaldirektörer och ministrar.

Nuvarande ordning, där statistik kommer före faktiska behov, kommer forts att dominera svensk offentlig förvaltning och politik så länge som statistikens ledare inte utmanas av andra starka ledare. Ingen nation kan överleva utan ordning och reda, men huvudfrågan är vad som kommer först: en nationell idé som förenar eller en ekonomisk ordning som förvaltar en befintlig ekonomi? Som i alla sammanhang måste något sättas i det första rummet och idag är det ekonomi och administration, och detta sker utan förhandlingar i det offentliga rummet där medborgare kan skapa sig en uppfattning om kvaliteten i de resonemang och linjer som förs.

Ett relevant exempel är det svenska rättssystemet som omfattar 11 myndigheter sett ur en klients perspektiv (d.v.s. tiden det tar från att man blir frihetsberövad till att man påbörjar avtjänandet av sitt straff – utgåendes från att man finnes vara skyldig). Alla dessa myndigheter har ett regleringsbrev från Regeringen och har ett antal nyckeltal (KPI) som ska uppfyllas. Nyckeltalen tvingar fram en optimering utgåendes från respektive myndighets verksamhet och inte det totala flödet som klienten upplever. Nyckeltalen bevakas av administratörer och chefer bygger sin uppföljning på dessa. I detta system av 11 myndigheter är resursoptimeringen fullständig men flödeseffektiviteten är enbart 2-3%. Det innebär att klienten får vänta en betydande del av sin tid i systemet. Denna väntan är inte gratis, och inte enbart monetär.

Fungerar det svenska administrativa systemet idag? Är offentlig förvaltning och därmed den politiska styrningen effektiv i sin helhet om man analyserar på högsta nivå: en medborgares tid i systemet över en hel livstid? Den här frågan är viktig då nuvarande nationalekonomiska paradigm bygger på att det svaret är Ja.

Försvar, och då i synnerhet militärt sådant, är alltid en tung ekonomisk belastning – en form av icke-funktion som aldrig kan bli bra nog. Samtidigt är folkvalda satta att tillse att nationen kan försvara territoriet oavsett situation och upprätthålla den territoriella integriteten. Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv kan man även använda försvaret för att skapa goda relationer med andra länder (o.s.v.). Allt bygger på att försvaret ska vara trovärdigt, relevant och tillräckligt kapabelt vid en viss tidpunkt när något kan hända.

Trovärdighet, för något som inte kan mätas i entydiga termer, kräver strukturerad dialog och förhandling för att kunna försvaras inför medborgarna. Om administratörer och ekonomer tillåts diktera villkoren för försvaret utan att alla former av röster tillåts höras blir den folkliga förankringen av utgifterna ringa. Här blir sakfunktioner viktiga: Försvarsmakten har ansvar för att försvara nationen – inte Regeringen. Försvarets Materielverk har ansvar för att försörja Försvarsmakten med materiel o.s.v. Sakfunktionerna ska alltid höras, men inte fatta besluten. Det blir komplicerat om Försvarsmakten, som juridiskt äger risken genom Överbefälhavaren vad rör nationens samlade militära förmåga, inte får gehör för sina analyser. Här har saker även blivit lite extra pikanta eftersom Försvarsmakten numera även har en Generaldirektör. Vilken annan myndighet har två ordinarie myndighetschefer?

Att peka på ett nytt försvarsbeslut som fattas 2014 är inte tillräckligt – det måste finnas en levande debatt om vårt försvar här och nu eftersom det är just nu som Överbefälhavaren anmäler att han behöver lägga ned 1/3 av Försvarsmakten på grund av för låga anslag. Hans ord ska tas på allvar och inte tillåtas förringas. Att göra det är att förringa positionen som innehavare av nationens militärt högst beslutande befattning. Glöm inte att ett avancerat materielsystem som radarkedjor och stridsflygplan tar cirka tio år att införa.

Flödeseffektiviteten behöver förbättras och där har Försvarsmaktens Produktionsavdelning (PROD) och Försvarets Materielverk en viktig uppgift, men krigsmateriel är extremt komplex och teknikutvecklingen gör inte komplexiteten mindre. Att över 10-20 år systemförsörja försvaret med stridsflyg som bär intelligenta vapen och som ska samspela med ett mycket stort antal system vars beteende ska kunna koordineras i tid och rum för att lösa en gemensam uppgift över en mycket stor geografisk yta och med tillräcklig uthållighet, och med känd ekonomi, är något av det svåraste en nation kan göra. Krasst sett så vinner man inte krig med Excel-ark (om man inte har en rejält tjock lunta med sig för att slå folk i huvudet med), ej heller kan man tömma svenskt vatten på giftiga kemikalier genom att hoppas på att Kustbevakningen och Försvarsmakten gemensamt ska lösa en uppgift om den inte finns med i nyckeltalen. Och det, det visar hur starka ekonomerna har blivit.

Mer av samma författare