Av Nils Bildt, Överstelöjtnant/RO vid Livgardet, Ordförande i Teleopti AB

Sälen framstod som en besvikelse, men utvecklingen går åt rätt håll. Sedan minst ett år tillbaka pågår en återtagandeprocess för ett territoriellt försvar, för att skapa nationell handlingsfrihet och för att kunna möta framtida hot långt bortom 2014. Själv är jag positiv till detta, efter att ha varit en ”dissident” till den förda försvarspolitiken och de senaste försvarsledningarna.

Men, FM Insatsorganisation 2014 bygger på ett bra förvarnings- och ledningssystem, ett relativt starkt flygvapen, ett avancerat ubåtssystem och av åtta välutrustade manöverbataljoner. Det finns fyra specialbataljoner och två- understöds- och två luftvärnsbataljoner, förutom avancerade lednings- och underhållsförband. Det byggs upp en bra ledningsstruktur för uppemot 40 nationella skyddsbataljoner, med huvudsakligen mycket bra material. Det finns en imponerande materialreserv med stridsvagnar och stridsfordon för ytterligare fyra stycken manöverbataljoner. (Källa Wikipedia) Det finns nya förband för nya hotbilder inom lednings-, IT- och telekrig samt mot terroristangrepp och andra hot. Sammanfattningsvis finns det förutsättningar att inför en ökad hotbild sätta upp stridande bataljoner som motsvarar närmare tio armébrigader.

Det finnas dock många ”svarta hål” och brister avseende kritiska komponenter och kunskaper. Luftvärnet är ett sådant ”hål” även om det togs ett bra beslut om anskaffning av luftvärnsrobotar. Men, läget som helhet är bättre än sämre på materialsidan och mycket skulle snabbt kunna lösas under en plötslig återtagningsperiod.

Det dagsaktuella problemenet är snarast bemanningsläget. I många förband finns i genomsnitt bara 50 % av personalen anställda. Värst är läget avseende tidvis anställda soldater. Där är vakanserna närmare 80 %. Kostnaden för de anställda soldaterna tenderar att öka. Rekryteringar, utbildningen och förmåner kostar mer. Uppsägningarna är högre än beräknat.

Varje hållbart system behöver förmåga att kunna anpassas och kunna växa vid behov. Annars blir resultatet att det är för stelt och för kostsamt när det inte behövs, och att det är alldeles för litet om det väl skulle behövas.

Nu finns det fortfarande den nödvändiga flexibiliteten. Det går att fylla upp dagens vakanser med f.d. värnpliktiga och soldater från de internationella insatserna, vid en plötsligt förändrad hotbild. Det finns fortfarander en kader av uppemot 50 000 värnpliktsutbildade officerare, soldater och sjömän som kan kallas in, med hjälp av pliktlagen. Men, den möjligheten minskar över tiden. Inom fem till tio år finns inte den möjligheten längre.

Jag tror att vi behöver höja målet och öka omfattningen av den grundläggande militära utbildningen, GMU, så att vi får tillräcklig många som går vidare till de nationella skyddsstyrkorna, till de internationella insatsförbanden, till de kontrakterade och de stående förbanden och till officersutbildningen.

Vi behöver undersöka hur vi kan vidarutveckla och förlänga den grundläggande tremånaders militär- utbildning GMU, kanske till det tredubbla, så att alla får en allsidig utbildning i alla väder och att vi ger alla bättre villkor för tidsbegränsad anställning i kontaktsförband, med regelbunden utbildning, RMU. Jag tror att det finns ett bytande folkligt stöd för den uppfattningen och för de merkostnader som behövs, även bland Alliansens väljare.

Mer av samma författare