Av Nils Bildt, Överstelöjtnant/RO vid Livgardet, Ordförande i Teleopti AB
Sälen framstod som en besvikelse, men utvecklingen går åt rätt håll. Sedan minst ett år tillbaka pågår en återtagandeprocess för ett territoriellt försvar, för att skapa nationell handlingsfrihet och för att kunna möta framtida hot långt bortom 2014. Själv är jag positiv till detta, efter att ha varit en ”dissident” till den förda försvarspolitiken och de senaste försvarsledningarna.
Men, FM Insatsorganisation 2014 bygger på ett bra förvarnings- och ledningssystem, ett relativt starkt flygvapen, ett avancerat ubåtssystem och av åtta välutrustade manöverbataljoner. Det finns fyra specialbataljoner och två- understöds- och två luftvärnsbataljoner, förutom avancerade lednings- och underhållsförband. Det byggs upp en bra ledningsstruktur för uppemot 40 nationella skyddsbataljoner, med huvudsakligen mycket bra material. Det finns en imponerande materialreserv med stridsvagnar och stridsfordon för ytterligare fyra stycken manöverbataljoner. (Källa Wikipedia) Det finns nya förband för nya hotbilder inom lednings-, IT- och telekrig samt mot terroristangrepp och andra hot. Sammanfattningsvis finns det förutsättningar att inför en ökad hotbild sätta upp stridande bataljoner som motsvarar närmare tio armébrigader.
Det finnas dock många ”svarta hål” och brister avseende kritiska komponenter och kunskaper. Luftvärnet är ett sådant ”hål” även om det togs ett bra beslut om anskaffning av luftvärnsrobotar. Men, läget som helhet är bättre än sämre på materialsidan och mycket skulle snabbt kunna lösas under en plötslig återtagningsperiod.
Det dagsaktuella problemenet är snarast bemanningsläget. I många förband finns i genomsnitt bara 50 % av personalen anställda. Värst är läget avseende tidvis anställda soldater. Där är vakanserna närmare 80 %. Kostnaden för de anställda soldaterna tenderar att öka. Rekryteringar, utbildningen och förmåner kostar mer. Uppsägningarna är högre än beräknat.
Varje hållbart system behöver förmåga att kunna anpassas och kunna växa vid behov. Annars blir resultatet att det är för stelt och för kostsamt när det inte behövs, och att det är alldeles för litet om det väl skulle behövas.
Nu finns det fortfarande den nödvändiga flexibiliteten. Det går att fylla upp dagens vakanser med f.d. värnpliktiga och soldater från de internationella insatserna, vid en plötsligt förändrad hotbild. Det finns fortfarander en kader av uppemot 50 000 värnpliktsutbildade officerare, soldater och sjömän som kan kallas in, med hjälp av pliktlagen. Men, den möjligheten minskar över tiden. Inom fem till tio år finns inte den möjligheten längre.
Jag tror att vi behöver höja målet och öka omfattningen av den grundläggande militära utbildningen, GMU, så att vi får tillräcklig många som går vidare till de nationella skyddsstyrkorna, till de internationella insatsförbanden, till de kontrakterade och de stående förbanden och till officersutbildningen.
Vi behöver undersöka hur vi kan vidarutveckla och förlänga den grundläggande tremånaders militär- utbildning GMU, kanske till det tredubbla, så att alla får en allsidig utbildning i alla väder och att vi ger alla bättre villkor för tidsbegränsad anställning i kontaktsförband, med regelbunden utbildning, RMU. Jag tror att det finns ett bytande folkligt stöd för den uppfattningen och för de merkostnader som behövs, även bland Alliansens väljare.
Hur kan alla debattörer vara så tvärsäkra vad som fattas stridskrafterna för uppgiften att militärt försvara Sveriges territorium???
Finns det en uppgift formulerad och vilka är målen som FM ska klara av? Är det en veckas uthållighet på en plats? Vilken är den övergripande försvarsplanen och de militära stridskrafternas roll under olika skeden? Ska stridskrafterna verka avhållande eller är det någon annan doktrin som gäller nu??? För fanns en försvarspolitisk idé och planering. Vilken är dagens?
Under det tidigare invasionsförsvaret var det inga problem att förklara för allmänheten totalförsvaret och stridskrafternas syfte och roll i händelse av kris eller krig. Försvarsupplysning var ett begrepp som förklarade mer än bara hur många materielsystem av olika sorter som Sverige förfogade över. Man talade om vad, varför och hur på åtminstone en övergripande nivå.
Vilken är den övergripande, trovärdiga, försvarsplaneringen idag? Våra få stridskrafter krigar till det någonstans efter bästa förmåga och sedan håller vi tummarna? Hur passar dagens förband och förmågor in i det och hur kan vi vara så tvärsäkra att något är en bra resurs och något anat en brist, när det inte verkar finnas någon tanke hur det faktiska försvaret ska gå till?
Utan ett avhållande, freds- och säkerhetsskapande, tillräckligt uthålligt (för at vara jobbigt och verka avhållande), territorialförsvar över ytan, så ska vi inledningsvis hota med våra grannars goda vilja? Några oanvändbara mängdstridskrafter i beredskap har vi ju inte att spänna musklerna med i ett skymningsläge. ”Kan ni vara snälla att anfalla oss i Stockholm, så att våra omedelbart tillgängliga och användbara förband kan slåss med er där? Är ni taskiga och dyker upp på fel ställe, så kan vi få problem med rekryteringen…den kräver ju riktiga insatser och äventyr att locka med.”
Eftersom den tidigare säkerhetspolitiken, totalförsvarsdoktrinen och försvarsplaneringen är skrotad, så skulle jag uppskatta lite uppdaterad försvarsupplysning. Hur är det tänkt egentligen? Vad lär ni ut i skolorna idag? Hur skapas svensk säkerhet i dagens omvärld?
Ser man till styrkornas disposition, så är det inte Stockholm vi hoppas försvara, utan Boden. Kanske kan vi få SFV att öppna Rödbergsfortet åt oss, då köper vi oss nog en dag till?
Håller fullständigt med inlägget i det att personalförsörjningen är det mest kritiska elementet i försvaret, då det är det som är mest kostnadsdrivande, tar mest tid att bygga upp och trimmas in. Men jag tror nog det kommer krävas bra mycket mer än en utökad GMU för att nå dit, även om den är tredubblad.
GMU är, som akronymen antyder, en generell Grundläggande militär utbildning. Att tredubbla tiden man spenderar i denna kommer ge utmärkta skyttesoldater, men för alla mer komplexa behov räcker det inte, utan då måste soldaterna specialiseras. Man kan fråga sig vilken organisation som då måste finnas för att utbilda dessa, med vilken utrustning de ska övas o.s.v.?
Att öva upp en massa soldater som inte ska användas (annat än som beredskapsreserv i ”magasinet”) är milt sagt inget som det finns plats för i nuvarande organisation, ej heller de resurser som skulle behövas för att göra det meningsfullt att behålla dem i nio månader.
Som jag ser det har Sverige tre realistiska alternativ, och ytterligare några orealistiska. De orealistiska alternativen är:
1. Göra en ”Irland” och i princip lägga ned försvaret och hoppas det inte blir krig (*väldigt* billigt, men också ganska dumdristigt och oansvarigt. Försvarsindustrin får läggas ned, politiskt omöjligt),
2. Göra en ”Finland” och återupprätta ett invasionsförsvar (tveksamt ur militär synvinkel, dålig effekt mot reella hot (litet behov av ”sega gubbar” vid gränsen), politiskt omöjligt).
3. Göra en ”Holland”, d.v.s. gå med i NATO, slimma försvaret betänkligt och ge upp alliansfriheten helt. Detta kräver att vi slutar tänka på eget territorium och börjar se säkerhetspolitik från ett kontinentalt eller t.o.m. globalt perspektiv. Ur personalförsörjningssynpunkt innebär detta att *allt* som inte går att använda internationellt eller i Baltikum tas bort. Då frigör man mycket resurser som kan användas på personal, men en stor del av försvarsindustrin måste nog lägga ned.*
Ett realistiskt alternativ är att formalisera ett långtgående försvarssamarbete (en s.k. ”allians”) med Finland inom framför allt Marin och Flygvapen, samt en begränsad värnplikt likt det Norska eller Danska personalförsörjningssystemet.* Utöver det måste förstås försvarsanslagen stiga med åtminstone 20-30%. Ett NATO-medlemskap skulle också vara mycket användbart, särskilt som vi ju i princip redan med, och inte har samma historia att tampas med som Finland. Det stora hindret här är den enorma klyftan mellan Finland och Sverige i världsbild och strategiskt tänkande. Lyssna gärna på (http://arenan.yle.fi/radio/1781722) och jämför med diskussionerna i Sälen. Hur ska dessa två världar kunna förenas?
Ett annat realistiskt alternativ är (2.) att gå ”All-In” på yrkesförsvaret och höja försvarsbudgeten rejält för att kunna betala de löner och ge de förmåner som behövs för att försörja försvaret med personal. Vi pratar (minst!) de dubbla kostnaderna i löner och förmåner mot idag med långt fler fast anställda mot tidvis tjänstgörande. Utöver det måste flygvapnet förstärkas rejält, och Sverige till 110% integreras i NATO.
Av dessa två är det första klart mycket billigare, och det enda sättet att undvika fullvärdigt NATO-medlemskap om folk nu har så svårt för det. Kulturkrocken mellan Finland och Sverige kan dock bli minst lika allvarlig som den ett fullt medlemskap i NATO skulle medföra.
Till sist finns förstås det mest realistiska alternativet av dem alla, ett ”prolongerande” av nuvarande (och tilltagande) dysfunktion, vilket i en nära framtid leder till en nedgång i nationell, regional och internationell förmåga till extremt låga nivåer. Alltså i princip som att göra en dyr variant av ”Irland”, fast man ivrigt och ihärdigt påstår att man gör en ”Holland”. NATO-medlemskap är inte på tapeten, bl.a. då detta skulle kunna leda till obekväma samtal med partnerländer och grannländer om vad vi egentligen håller på med.
*Att detta inte förs upp till debatt mer ter sig för mig obegripligt, och visar på den allmänna apatin och de enorma skygglappar den svenska försvarsdebatten bär på. Faktum är att *alla* de länder som står Sverige närmast ekonomiskt, storleksmässigt och kulturellt har värnplikt i en eller annan form. Detta inkluderar Estland, det mest nordiska av de baltiska länderna. Islänningarna har möjlighet att göra militärtjänst i det Norska försvaret.
”2. Göra en ”Finland” och återupprätta ett invasionsförsvar (tveksamt ur militär synvinkel, dålig effekt mot reella hot (litet behov av ”sega gubbar” vid gränsen), politiskt omöjligt).”
a) Finska försvaret är inte ””sega gubbar” vid gränsen”. Det är lite mera mångfacetterat och går inte ut på att gruppera gubbar vid gränsen.
b) varför skulle en riktig försvarsmakt ha dåligt effekt ”mot reella hot” och hur definierar du ”reella hot”?
”Det stora hindret här är den enorma klyftan mellan Finland och Sverige i världsbild och strategiskt tänkande. Lyssna gärna på (http://arenan.yle.fi/radio/1781722) och jämför med diskussionerna i Sälen. Hur ska dessa två världar kunna förenas?”
Jag läste materialet från Sälen, men var ju inte på plats, så du får nog förklara vad du menar. Det material som fanns på konferensen websajt var ju en massa hymlande. I radioprogrammet som du linkade till, förs ju en saklig debatt där diskussionen är rakare än man brukar ha i Sverige, med undantag av den svenska militära blogosfären.
Jag vill inte tolka ditt inlägg som rikssvenskt besserwisseri.
—–
Personligen anser jag att både Finland och Sverige hade att vinna genom att gå med i NATO. Däremot kan man ju diskutera om Sverige har något mer att erbjuda än politiskt stöd. Vänliga ord kostar ju inte något.
”Jag vill inte tolka ditt inlägg som rikssvenskt besserwisseri.”
Nej, och det var det verkligen inte menat som heller. Jag ber om ursäkt om det uppfattades så. Det är lätt att glömma bort att det ibland finns finländare som läser det man skriver.
”a) Finska försvaret är inte ””sega gubbar” vid gränsen”. Det är lite mera mångfacetterat och går inte ut på att gruppera gubbar vid gränsen.
b) varför skulle en riktig försvarsmakt ha dåligt effekt ”mot reella hot” och hur definierar du ”reella hot”?”
”Sega gubbar vid gränsen” är förstås att beskriva det finska försvaret på ett aningen grovhugget sätt. Det jag ville få fram var att en ytförsvarsmodell med höga kvantiteter som kritiskt inslag likt den finska (och tidigare svenska) inte vore speciellt meningsfullt för Sveriges läge idag.
För Finland är det säkerligen mycket lämplig, men så är våra geografiska förhållanden helt olika också: Sverige delar ingen landgräns med Ryssland. Vill man hälsa på här måste man ta sig genom luften, över havet eller via Finland. Alltså, igen, ingen kritik av den finska försvarsmodellen annat än att den inte bör kopieras av Sverige (som vissa i SD verkar vilja).
Det som Sverige i min mening behöver är i första hand ett mycket högteknologiskt, stryktåligt och välövat skalförsvar, med högre uthållighet och mångsidighet än idag. Det får inte endast vara reaktivt, som det som planeras nu, utan måste kunna både agera över hotade ytor och dela ut smällar över längre distanser. På det sättet försvarar vi inte endast oss själva, utan också våra grannländer, vilket alla tjänar på. Det värsta som kan hända är att alla försöker försvara sig var för sig.
Dessutom måste strategiska platser som exempelvis Gotland vara permanent försvarade, då de är intressanta att bemästra eller slå ut i ett inledande skede av en regional konflikt. Av det skälet förespråkar jag något som det Norge har, d.v.s. en hybrid av värnplikt och (utifrån de värnpliktiga rekryterat) ett antal armébrigader bemannade med yrkessoldater.
”Jag läste materialet från Sälen, men var ju inte på plats, så du får nog förklara vad du menar. Det material som fanns på konferensen websajt var ju en massa hymlande. I radioprogrammet som du linkade till, förs ju en saklig debatt där diskussionen är rakare än man brukar ha i Sverige, med undantag av den svenska militära blogosfären. ”
Ja, och det är precis detta hymlande du noterar som jag syftar på. Den finska debatten är mycket mer rak, jordnära och realistisk än den svenska, och oroar sig över sådana saker som faktiskt förmåga uppmätt mot en faktisk potentiell motståndare. I Sverige finns det många som är obekväma med detta sätt att resonera på, det uppfattas som fruktansvärt gammalmodigt, konstigt och lite krigiskt (En brist som jag uppfattar att den finska och svenska debatten har gemensamt är en väldig fokusering på det egna. Det behövs att man lyfter blicken en aning och inte endast tänker på sitt om man ska få ett närmare nordiskt samarbete att fungera. Sverige börjar dock bli bättre).
Attityden mot soldater är också helt annorlunda. Jämför de reklamfilmer som gjorts för rekrytering i Sverige, och hur soldaten och försvaret avbildas i finska Combat Camera filmer. De svenska tyder på att man är djupt obekväm med soldater som är soldater och inte beväpnade biståndsarbetare. Detta hittar jag absolut inte i de finska.
Kort sagt, svenska och finska försvarspolitiker lever idag i två olika dimensioner. Sedan hjälper det inte att den svenska försvarspolitiken varit något av ett bakvatten de senaste åren, vilket påverkat kvaliteten på politikerna. Om Sverige och Finland skulle vilja samarbeta närmare, så kommer olikheterna i kultur, relationen till Ryssland och strategisk omvärldsuppfattning leda till en utdragen period av ordentliga kulturkrockar. Det största hindret mot ett närmare samarbete är våra helt olika referensramar.
Bara som ett aktuellt exempel på skillnaderna mellan svensk och finsk verklighet: Hur många dagar skulle en finsk statsminister kunna sitta kvar om han eller hon yppade den åsikt som vår gjorde igår? Går det ens att föreställa sig, att en finsk statsminister skulle kunna drömma om att tala om för en pressad finsk ÖB, (som förgäves försöker få av regeringen tilldelade pengar och av regeringen uppställda uppgifter att gå ihop), att han är besvärlig och ska vara tacksam med det han får? Detta då han och de han leder representerar ett ”särintresse” som i första hand är till för sig självt!
Jag får för mig att det skulle bli revolution. I Sverige har det så här långt inte blivit någon speciell reaktion, utom på bloggarna förstås som formligen exploderade. Dock är jag optimistisk att debatten går åt rätt håll, så vi får se vad efterverkningarna av det här blir. Att statsministern slutade gömma sig bakom sin målvakt till försvarsminister är ett tecken på att han är pressad.
”Personligen anser jag att både Finland och Sverige hade att vinna genom att gå med i NATO. Däremot kan man ju diskutera om Sverige har något mer att erbjuda än politiskt stöd. Vänliga ord kostar ju inte något.”
Ja, där är vi eniga. Som sagt, Sverige bör framöver lägga mycket vikt vid att kunna hjälpa inte endast sig självt utan också koordinera planering, övning och utrustning tätt samman med sina grannländer, vilket gör oss alla säkrare. Dock uppfattar jag att Finland är om möjligt än mer negativa till NATO än Sverige, även om ni har en mer ärlig debatt kring det än vi har… Här upplever jag f.ö. skillnaderna i relationen till Ryssland som väldigt tydlig. Jag får intrycket att Finland, på goda grunder, mycket noga väger relationen till Ryssland. I Sverige verkar folk ibland glömt bort att de existerar. Men så räknar ju Ryssland halvt-om-halvt in Finland i den ryska intressesfären också? Inte helt oproblematiskt för ett samarbete det heller.
PS. ”Vi struntar i förhandlingarna förresten. Idag har vi inget oanvändbart, avhållande försvar i beredskap som inte kan slåss på riktigt, utan ett omedelbart tillgängligt och användbart försvar som kan, och hellre vill, slåss på riktigt. Pang på rödbetan, så löser vi saken i ett rejält handgemäng direkt. Varför snacka först när man kan slåss och kriga på riktigt istället? Ja, varför har man militära stridskrafter om man inte har tänkt att kriga på riktigt? Vaddå? För att lägga tyngd bakom politiska budskap? Nä, nu svamlar du! Vad har krig och politik gemensamt? Militärer är väl till för krig och elände? Användbara soldater är sådana som slåss på riktigt och inte sparkar kotte på kaserngården förstår du väl. Förband i beredskap, typ NBG, som aldrig sätts in på riktigt och skjuter ihjäl folk på riktigt är oanvändbara och ett slöseri med skattemedel förstår du väl!? Pucko!”
En aning ironi kanske, men tyvärr är inte nivån på debatten högre idag. Så här argumenterar våra politiker på riktigt! Argumenten har de tyvärr ibland fått från Försvarsmaktens ”strateger”. Många i dagens Försvarsmakt har nog tyvärr svårt att både se och förstå ironin. Försvarsupplysning behövs! Särskilt utan värnplikten. Först bör Försvarsmaktens personal utbildas, från hög till låg. Börja därefter med våra folkvalda och ge dem grundkursen ”Statskunskap och krigsvetenskap for dummies”. Därefter bör den erbjudas gratis till chefredaktörer och journalister och resten av allmänheten. FHS kan nog anförtros att ta fram utbildningsmaterialet.
Därefter kanske man kan få höra planen, den försvarspolitiska planen som omsätter en säkerhetspolitisk doktrin för försvaret av Sverige och svenska intressen, hemma och globalt? Själva försvarsidén? Hur bemöter vi olika typer av hot i olika skeden och vilka mål vill vi uppnå? Hur passar de militära stridskrafterna in i denna försvarsidé? Vilka andra element måste ingå? Är en hög försvars- och motståndsvilja hos befolkningen ett nödvändigt element? Är försvarssekretess ett centralt instrument? Behövs totalförsvarsresurser i form av t.ex. civilförsvar, katastrofberedskap, skyddsrum, folkskyddsmasker, cybersäkerhet mm? Behövs krigsförberedande planering och samverkansövningar? Eller finns det en helt ny idé, doktrin och planering med hänsyn till att t.ex. bara 6% av invasionsförsvarets markstridsbataljoner finns tillgängliga för dagens försvarskoncept? Hur ska försvarsidén förklaras för folket och kommuniceras till våra potentiella motståndare så att eventuellt definierade syften också uppnås?
Mina förväntningar är riktigt låga – gör ert bästa, kära politiker och försvarsmaktsledning.
Nils Bildt skrev på denna blogg
”Sammanfattningsvis finns det förutsättningar att inför en ökad hotbild sätta upp stridande bataljoner som motsvarar närmare tio armébrigader.”
Var finns den materielen och var finns de soldater som skall bemanna dem?
Det vore väl bra om det var sant men det är väl ingen som tror på.
Att utöka och förlänga GMU utan att de placeras i krigsförband, skulle vara att ta det sämsta och dyraste i värnpliktsförsvaret och ta bort dess fördelar. Ska vi verkligen förstå det som att du vill träna enskild soldats grundläggande färdigheter i upp till nio månader, utan att ge denne vare sig befattnings- eller förbandsutbildning? (Det vore förmätet att påpeka för överstelöjtnanten att skyttesoldat är en befattningsutbildning på samma sätt som flygmekaniker är en annan.)
Bredda? Hur tänkte du locka fler att söka sig till denna frivilliga aktivitet som ianspråktar ett helt läsår efter gymnasiet? Ersättning 4500:- i månaden och fritt vandrarhem; eller lön under utbildningen, som på MacDonalds (18 774:- plus OB-tillägg och semesterersättning, HRF-Visitas riksavtal 2012)? (Studielånet, 9024:-, ska vi nog inte röra, eftersom vi räknar med att de ska börja plugga när vi kastar ut dem, efter max 12 år när kring 30 måste börja en ny karriär.)
Jag tyckte det var dumt skrota mobiliseringsförsvaret, men det gjordes. Det här var dummare.
Vi har tillyttermeravisso avvecklat förutsättningarna för massutbildning (kaserner, skjutfält, övningsområden, instruktörer – jag betvivlar vi ens har beklädnadsmateriel) så detta är inte ett alternativ.