Johan Wiktorin, avdelning I

Försvarsminister Sten Tolgfors och vice ordföranden i Försvarsutskottet, Cecilia Widegren (M), skriver idag på SvD Brännpunkt om hur det nya försvaret innebär en högre kvalitet jämfört med tidigare.

Innan jag tar lite ledigt från bloggandet tänkte jag gå igenom de bägges argumentation för läsarna.

Till att börja med slår Sten Tolgfors och Cecilia Widegren fast att:

”Den som övar på heltid når en högre förmåga än den som inte gör det.”

Detta är ett helt riktigt påstående, och ett av de allra bästa argumenten för det system som regeringen håller på att införa.

De bägge tar också upp några av det gamla systemets svagheter som den omfattande och ständiga grundutbildningen liksom Utlandsstyrkans baksida:

”Det var länge sedan värnpliktiga repetitionsutbildades i större omfattning……..Under värnpliktstiden var förbandens operativa förmåga styrd av var i utbildningscykeln man befann sig. I början på årscykeln när värnpliktiga ryckte in var förmågan låg. Efterhand som de värnpliktiga blev bättre ökade förmågan. Strax före muck var den god, men föll därefter tillbaka till låga nivåer igen och utbildningscykeln började om.”

”I stället fick försvaret anställa särskilda soldater, som gavs ett halvårs extra utbildning och övning för att bli redo för insats. När insatsen var slut och förbanden var som allra bäst avvecklades de. Därmed försvann erfarenhet av skarpa lägen och år av samträning.”

Dessa iakttagelser kan jag också känna igen mig i, även om våra mest kvalitativa förband som flyg- och sjöstridsförband i mångt och mycket är detsamma som tidigare. Särskilt det sistnämnda fenomenet borde vi kunnat ha mött på ett mer kreativt sätt för att just ta tillvara erfarenheter.

Debattörerna upplyser också om den individvisa rotationen som ska motverka nedgång i kvalitet, så att vi istället håller en hög och jämn kvalitet över hela året. Individvis rotation är ett system som får en hel del kritik i USA för att den inte tillräckligt bygger upp gruppsammanhållningen. Här borde det vara möjligt att istället genomföra gruppvis rotation, utan att den eftersträvansvärda balansen rubbas.

Det märkliga argumentet att värnpliktsförbanden inte kunde användas för insatser – ”ens i vårt eget närområde” kommer åter tillbaka i argumentationen. Märkligt, därför enligt våra gamla lagar fanns det inget som hindrade detta, så länge Riksdagen bara fattade ett sådant beslut. Ett bättre argument skulle enligt min mening vara i så fall:

”Det nya systemet kommer erbjuda större handlingsfrihet och snabbare reaktionsförmåga för regeringen att använda militära resurser i närområdet.”

Ett par faktorer med frågetecken framskymtar också i debattartikeln. Sten Tolgfors och Cecilia Widegren skriver om tidsförhållandena för det nya försvaret:

”Den nya insatsorganisationen med förband användbara för försvarets alla uppgifter oavsett var dessa behöver utföras – i landet, i närområdet eller i världen – kommer att vara intagen 2014. Den fortsätter att fyllas på med soldater under de följande åren…….Hela organisationen kommer att vara genomövad 2019.”

Organisationen kommer alltså att vara intagen 2014 i enlighet med riksdagsbeslutet 2009, men soldaterna kommer efter hand och systemet ska övas först. Det torde innebära att vi har en förmåga kring 70 % om fem år enligt planen. Det här är inga överraskningar, men bra att de skriver om detta så att vi vet vad vi kan förvänta oss enligt planeringen.

Det nya försvaret har två större problem enligt min mening. Det första är en kulturfråga, såväl politiskt som folkligt. Kommer det finnas en politisk vilja att använda försvaret på ett sådant sätt som det nya systemet medger, och kommer det finnas en folklig förankring för detta?

Detta kan nog försvinna över tid, om omställningen går bra och det militära instrumentet används klokt och på ett sådant sätt att envar förstår att det tjänar våra intressen.

Det andra problemet är min huvudsakliga och genomgående kritik mot omläggningen. Jag anser att den bygger på en alltför optimistisk ekonomisk kalkyl.

Den förutsätter att tillståndet i de operativa styrkorna är bättre än vad det är. Rationaliseringar i grundorganisationen genom förbandsnedläggningar är inte genomförda, och heller inte önskvärda längre. En höjning av den allmänna beredskapen från år till vecka är inte finansierad – den kräver omfattande övning och omfattande logistikförberedelser. Rationaliseringar i stödstrukturen till gagn för den operativa förmågan är inte genomförd, och det lagda förslaget får underkänt av Försvarsmakten.

Den bygger på en lönebild för våra soldater som är alldeles för låg, om vi vill ha personal med hög kvalitet i längden. Den underskattar kostnaderna för att öva ett försvar som är mer professionellt. Den har en underfinansierad materielplan i utgångsläget. Denna har heller inte tagit full höjd för utvecklingen av ryska stridskrafter, främst stridsflyg, kortdistansmissiler och luftvärn.

Jag uppskattar att vi nu är uppe i ett glapp på mellan 6-8 Mdr SEK/år mellan våra uttryckta ambitioner och ekonomiska resurser. Vi kommer inte dra över budget, utan resultatet kommer i så fall bli att tidslinjalen sträcks ut ytterligare och/eller förmågor skärs bort.

Med tanke på att det globala finanssystemet idag skakar efter S&P kreditnedvärdering av USA, så kommer det kräva en hel del politisk vilja om det nya försvaret ska komma på plats.

Se även Wiseman

Mer av samma skribent