De är bättre än du och jag var – Officersprogrammet och professionen
De senaste månaderna har ett antal före detta och nuvarande avsevärt äldre kollegor gett sig ut i debatten om officersutbildningen och i synnerhet Officersprogrammet (OP).
Att debattera och vilja utveckla är självklart välkommet. Att däremot svartmåla och odugligförklara våra yngsta kollegors kompetens utgående från sin egen självbild kring vad man själv gjorde som nybliven officer för 30–50 år sedan, är destruktivt och får mig att undra vems ärenden vissa individer går. Vem tjänar på att utmåla vår officerskår som oduglig?
Jag påstår inte att officersutbildningen är fulländad och jag tillhör absolut dem som anser att den ska fortsätta utvecklas, men debatten måste sättas i rätt kontext.
Vi har ett flerbefälssystem som blir allt mer moget. I det systemet finns både erfarna- och oerfarna gruppbefäl, specialistofficerare och officerare, där alla behöver förstå och behärska flera, men inte alla roller. I Armén har vi ett konstant behov av att befäl och anställda soldater kan ta rollen som utbildare av värnpliktiga, men även kunna verka i sin krigsbefattning.
Bland de svåraste, mest komplexa rollerna är att vara plutonchef i grundorganisationen och krigsorganisationen samtidigt. En roll där man både ska leda och planera utbildningen, vara den som utvecklar- och för dialog med 30–40 värnpliktiga ungdomar som ställer helt andra krav på värnplikten än i den ”massproduktion” vi hade till början av -00 talet. Därtill ska man kunna hantverket att verka som plutonchef i krigsbefattningen.
Mekaniserade förband är särskilt utmanande då man verkar som vagnschef i sin egen vagn samtidigt som man även leder plutonen och har sidoordnade plutoner att ta hänsyn till. Kravet på hantverksskicklighet och personlig färdighet i befattningen är kompromisslöst högt och det kan snabbt bli riktigt farligt när man gör misstag. Med detta i bakhuvudet är det viktigt att den kravprofil man blir uttagen och grundutbildad mot även beaktas i de första befattningarna efter slutförd officersutbildning.
Under många år har vi haft, och har alltjämt ett behov av att bemanna med nyutexaminerade officerare även på dessa befattningar. Det är inte önskvärt att utsätta våra kollegor för de utmaningarna, men det är nödvändigt under ytterligare ett antal år för att kunna växa i den takt vi behöver.
Trenden är dock tydlig, för varje år är det allt färre som behöver besätta en plutonchefsbefattning som första jobb. Det finns även en stomme runt plutonchefen i form av allt mer erfarna specialistofficerare som stöd.
Grunden i officersprofessionen är att gruppbefäl är experterna på att leda sin grupp, specialistofficerare blir experter på system samt utbildning och officerare samordnar grupper och system av system.
Komplexiteten i krigsförbanden är helt enkelt så mycket större idag än den var för bara tjugo år sedan, en individ kan inte behärska alla perspektiv och all teknik man behöver ta till sig. Därför krävs ett system där vi har en blandning av specialister och operatörer. Men det finns inga knivskarpa gränser på de lägsta nivåerna. Alla behöver kunna förstå och stödja i alla roller.
Vad är då bra, respektive vad behöver förändras med dagens officersprogram?
Jag är fast övertygad om att akademiseringen är rätt och helt nödvändig, vi rekryterar fantastiskt duktiga unga kollegor som är såväl intelligenta som fysiskt starka. Vi har många duktiga lärare och instruktörer som gör sitt yttersta för att vi ska få ut de bäst förberedda kollegorna som går att skapa under rådande förutsättningar. Vi har dock gått lite vilse och lägger för litet fokus på att förbereda våra kollegor på de första befattningar som kommer efter skolan i form av instruktör, plutonchef och kompanichef. Det möter inte krigets krav.
Det som är under förändring och ska fortsätta utvecklas är större än bara själva officersutbildningen. Den viktigaste delen är den sekvens av utbildning som startar redan vid värnplikten och som måste fortsätta in i de första befattningarna. Att ha en tydlig utveckling från värnpliktsutbildningen, via förberedande officerskurs (FOK), genom officersprogrammet och tillbaka till samma tjänstegren som man utövade under sin värnplikt är en framgångsfaktor. Då skapar vi möjligheten att både lära sig hantverket och teorin som krävs även för de första befattningarna.
Ett strategiskt misstag vi som Försvarsmakt gjorde under transformeringen mot en akademiserad officersutbildning, var att avhända oss antagningen till Universitets- och högskolerådet och likställa Officersprogrammet med vilken högskoleutbildning som helst under utbildningsdepartementet. Jag har svårt att se varför detta förhållande måste råda för att kunna ha en bibehållen akademisk utbildning. Det bör rimligen vara utbildningens kvalitet, tillvägagångssätt och anknutna forskning som avgör om den håller en hög akademisk standard och därvid också renderar i erhållna akademiska poäng. Med detta resonemang bör även en uppdragsutbildning avseende OP kunna vara akademisk medan Försvarshögskolan fortsatt kan vara ett erkänt lärosäte bland andra universitet och högskolor.
Dagens modell innebär att vi inte kan utnyttja den ”provanställning” där vi kunnat bedöma de värnpliktiga befälens förmåga under 11–15 månader. Förbanden har idag ingen påverkan på vilka individer de helst vill se som framtida kollegor, utan har endast möjligheten att signalera vilka som är ej lämpliga. Det faktum att man saknar en förbandstillhörighet när man antas till OP, försvårar även möjligheten till FOK och en tydlig utbildningstrappa mot rollen som plutonchef som startar före OP och slutar efter OP. Dagens system gör att den så viktiga relationen mellan kadett och förband startar haltande och i många fall är otydlig ända fram till anställning.
Vidare ska vi fortsätta att ändra sekvensen inom officersprogrammet så att man tidigare i sin utbildning kan tjänstgöra som plutonchef i krigsbefattning, genom att nyttja den rätt omfattande försvarsmaktstid som finns insprängd i programmet på ett bättre sätt. Här har marinen gjort ett bra arbete att inspireras av, där tiden för nautisk utbildning är sammanhållen för att optimalt nyttja tiden. I Armén leds detta arbete av Markstridsskolan och vi har en tydlig förändring i vardande.
Balansen mellan praktik och teori är också något som vi ska överse kopplat till de sjutton examensmål som regeringen fastställt för Officersprogrammet.
Om jag parafraserar Försvarshögskolans rektor kan man konstatera att ingen vill ligga för operation hos en kirurg som aldrig tränat på att skära, men man vill heller inte ligga för operation hos en kirurg som inte har tagit del av den senaste forskningen kring hur människokroppen ser ut och fungerar. Det handlar om en dialog med Försvarshögskolan, och bättre kravställning från Försvarsmakten mot Försvarshögskolan snarare än behov av att ändra examensmålen eller ifrågasätta akademiseringen.
Slutligen behöver vi från Försvarsmakten vara tydligare med att organisationens behov och uttagningen mot kravprofil som genomförs under mönstringen har större påverkan på den första befattningen. Det är direkt olämpligt och många gånger inte rätt mot individen, att det i första hand är individens önskemål som styr vilket förband den första placeringen hamnar på. Normalfallet bör vara att man anställs vid det förband man tjänstgjort vid i samma tjänstegren som man gjorde sin grundutbildning med värnplikt. Då har individen riktigt goda förutsättningar att vara väl förberedd för första jobbet och först därefter ligger en karriärutveckling inom hela Försvarsmakten öppen.
Avslutningsvis vill jag påminna om hur jag började. De fänrikar som examineras och börjar sitt yrkesliv denna vecka är bättre än du och jag var när vi började. De har en förmåga att analysera, kritiskt granska och har fått redskap för fortsatt lärande som är långt bättre än de jag hade. De lär sig hantverket blixtsnabbt och är hungriga på praktik efter många år i skolbänken. De har en välkalibrerad moralisk kompass och ett ledarskap som kommer att räcka långt även i de svåraste situationerna.
Att jag, som Arméns kravställare på utbildningen, ännu inte fått genomslag, ska ni inte oroa er för. Förändringarna är på gång i en konstruktiv dialog mellan Försvarshögskolan och Försvarsmakten.
Men framförallt, det är rätt kaliber på människorna som genomför alla våra olika reserv- och yrkesofficersutbildningar.