av Tommy Jeppsson

När detta skrivs finns inga handfasta bevis för vad som rör sig under ytan i Stockholms skärgård eller vem inkräktaren är. Givet den tidigare ryska flygaktiviteten så kan det finnas viss logik i att koppla ihop händelserna i sökandet efter ett mönster vars syfte skulle kunna vara att testa svensk beredskap, visa att ”vi kan om vi vill”, således militär förmåga och/eller underrättelseinhämtning. Syftena kan också vara sammanfallande. Den större bilden har politiska utgångspunkter där en offensivare och aggressivare användning av det militära maktmedlet är ett uttryck för politiskt maktspråk.

Den typen av maktspråk oroar Estland, Lettland och Litauen, men också Finland där en enkät från i mitten av september beställd av Försvarshögskolan och Polisyrkeshögskolan visar att Finländarnas uppfattning om Ryssland har blivit mer negativ. Hela 74 procent av deltagarna i enkäten sade att deras uppfattning om Ryssland blivit något eller mycket mer negativ. Totalt 46 procent av de svarande uppgav att krisen i Ukraina inte hade påverkat deras uppfattning.

De ryska militära aktiviteterna i vårt närområde kan också, utgående från Kremls beröringsskräck med blotta tanken, syfta till att avskräcka Finland och Sverige från ett närmande till Nato. Logiskt borde militära incidenter av det här slaget snarast stärka de röster som förespråkar en allianstillhörighet. Smartare vore väl att låta en svensk Nato-negativ opinion göra jobbet.
Geostrategiskt bör vi ta den ökade ryska militära aktiviteten i Östersjöregionen på största allvar. Södra samt mellersta Sverige och Gotland är luft- och sjöoperativt av avgörande betydelse för den ryska liksom Nato´s militära handlingsfrihet i regionen. Här är vårt läge utsatt, särskilt när man tar i beaktande en omfattande rysk upprustning där försvarsbudgetens andel av statsbudgeten nästa år har uppgetts ska öka till 21,2 procent av statsbudgeten. Detta i ett läge där rysk ekonomi krymper som resultat av västs sanktioner och sjunkande råoljepriser, med resultatet att samhällets resurser för skola, sjukvård, kommunikationer etcetera minskar och där riskerna är uppenbara för att breda folkgrupper får det sämre vilket i förlängningen kan leda till inre oroligheter. De senare kan i rådande försämrade säkerhetspolitiska läge hanteras genom att statsledningen projicerar skulden på en yttre fiende vilket är ett klassiskt tillvägagångssätt.

Inga bevis finns i skrivande stund för vad som rör sig under vattnen i Stockholms skärgård eller vem aktören är. Däremot tjänar dessa händelser som en utmärkt påminnelse om betydelsen av att våga se det man ser och dra de adekvata slutsatserna av detta och vi har redan påtagligt upplevt händelser som logiskt inte bara tjänar som argument för långsiktiga försvarssatsningar utan fastmer borde motivera åtgärder som på kort sikt höjer försvarsförmågan.