Pågående pandemi utgör tankegods för vidare tankar kring sårbarheter, hot och risker. Foto: shutterstock.com
Den omfattande pandemi som pågår, drabbar samhällets och medborgarnas säkerhet på ett så påtagligt sätt, att den närmast kan liknas vid ett krig mot oss, även om angriparen trots allt inte är någon stat – även om vissa politiker tror sig veta att det är så. Mobiliseringen av vår sjukvård är väl i stort sett genomförd nu och det visade sig tydligt att alla politiska eller sjukvårdsmässiga prioriteringar inte enbart har varit särskilt inriktade på att möta en omfattande pandemi.
Så här står den säkerhetspolitiska inriktningen för vår sjukvård i regeringens Nationella säkerhetsstrategi från 2017:
”För att säkra en god svensk beredskap mot hälsohoten krävs även i fortsättningen egen förmåga att förebygga, upptäcka och hantera dessa hot och väl fungerande internationella samarbeten, inom EU och globalt. Sverige ska verka för stärkt global förmåga att upptäcka och hantera hälsohot genom implementering av det internationella hälsoreglementet, och det svenska krishanteringssystemet måste fortsätta att leva upp till kraven i reglementet.
I Sverige krävs nödvändiga och övade beredskapsplaner och resurser för hantering av olika typer av hälsohot såsom influensapandemier. Samordnings- och samverkansstrukturer behöver finnas på plats och vara övade. Myndigheternas förmåga att upptäcka farliga ämnen och kunna verka i sådana miljöer behöver övas. Läkemedel måste finnas tillgängliga i tillräckliga mängder för att klara en plötslig kris (exempelvis antivirala läkemedel, antibiotika och vaccin). Sabotageskyddet för livsmedels- och dricksvattenanläggningar behöver vara robust, eftersom just dessa försörjningssystem är extra känsliga för antagonistiska angrepp.”
Visst har det under många år varit enklare för lokala eller regionala sjukvårdsansvariga politiker att prioritera andra och politiskt mera populära sjukvårdsfrågor. Vem skulle väl rösta på en politiker, som argumenterat för något så obehagligt som ett nationellt sjukvårdssystem för att kunna möta en stor och utbredd pandemi? Vi borde också tidigt haft möjlighet att samverka med andra stater, hemsökta eller friska, men alltför många gränser – även inre och inom EU – stängdes i stället mer eller mindre tillfälligt för att smittan skulle hållas utanför. Man kan lätt få bilden av att ett slags lokala krig och vi undrar nog lite till mans om och när det blir ett ”fredsslut” och hur vårt samhälle då kan komma att se ut. Har vi bara blivit lite kantstötta eller kommer våra samhällen att undergå en stor katastrof innan ”freden” kommer? De svåra frågorna om förluster och ”försvarets” uthållighet återstår fortfarande – för vi kommer alldeles säkert att få förluster även i en ”sjukvårdskonflikt”!
Men sammanfattningsvis har vårt samhälle hittills kunnat hantera pandemin på ett rimligt bra sätt utan att några mer eller mindre tydliga hotbilder har fått styra myndigheternas eller medborgarnas agerande. Tänk bara om en övergripande ”pandemihotbild” hade fått styra inriktningen av den svenska sjukvården. Då hade väl daglig sjukvård, kirurgi eller andra inriktningar inte fått plats inom ramarna, men gudskelov har sjukvården inte ensidigt styrts av en hotbild uppifrån, utan regioner och sjukhus har själva fått ta ansvar och utveckla sin verksamhet efter eget omdöme.
Parallellen till vår försvarsplanering och metodiken kring den kan lätt uppfattas, även om man inte har detaljkännedom om hur sjukvården planerats. Även försvarsplaneringen är ju en fråga om vårt samhälles och våra medborgares säkerhet, vilket inte alltid är så klart för landet invånare! Försvarsplaneringen kretsar ju i debatten kring hotbilder och de som är publicerade och tydligen används som underlag för försvarets planering handlar nästan undantagsvis om en krigssituation och inte om hur vi ska undvika att hamna i krig – och till och med i öppna källor handlar det om krig med Ryssland och inget annat. Men för att återgå till vår nationella säkerhetsstrategi, där det under rubriken Militära hot står:
”Målet för det svenska militära försvaret är att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet. Detta ska ske genom att hävda Sveriges suveränitet, värna suveräna rättigheter och nationella intressen. Vidare ska det militära försvaret förebygga och hantera konflikter och krig. Sveriges handlingsfrihet ska skyddas vid politisk, militär eller annan påtryckning och om det krävs ska Sverige försvaras mot incidenter och väpnat angrepp. Det militära försvaret ska även skydda samhället och dess funktionalitet i form av stöd till civila myndigheter.
Hot mot fred och säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige är inte med i någon militär allians men Sverige ska fortsätta att fördjupa sina bilaterala och multilaterala försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen omfattar EU-medlemmar liksom Norge och Island. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige behöver därför kunna ge och ta emot civilt och militärt stöd.”
Man kan verkligen fråga sig varför det mest talas om hotbilder, när vårt försvars framtid diskuteras. Kanske borde man erinra det märkliga som inträffade, då Sovjetunionen föll samman för det betydde i den svenska försvarsledningen att hotet mot Sverige försvann – man talade om en strategisk paus. Men det var faktiskt bara hotbilden som försvann och försvarets mera allmänna uppgifter fanns ju kvar, men man hade uppenbarligen glömt bort att sådana uppgifter ens fanns. Alla ansvarsfulla stater har av säkerhetspolitiska och folkrättsliga skäl någon form av försvar. Hur är det t ex med Schweiz? Hur kan deras hotbilder se ut – och ändå har de ett väl utvecklat försvar!
Vi behöver alltså ett försvar som kan upprätthålla landets suveränitet och som kan skydda landets och medborgarnas säkerhet och det ska dessutom kunna ingripa mot kränkningar redan i dagens ”gråzonsläge” och som alltfler uppfattar som en allvarlig verklighet. Hotbilder kan förstås användas som studieobjekt, men de bör vara just det och inget annat. Det faktum att vi till och med presenterar våra hotbilder offentligt är kanske mest en naiv svensk modell – och särskilt så eftersom insatser med kärnvapen inte ens behandlas, trots att det ju faktiskt finns sådana även i vårt närområde. Vi har till och med och alldeles i onödan hamnat högt på ryssarnas löjliga lista!
Historiskt sett är det väl så, att vi importerade hotbildsmodellen och med den fastställda operativa planeringen från Kaisertyskland, där ju då Schlieffenplanen ansågs vara styrande för det framtida kriget. Därför inleddes Första Världskriget märkligt nog med ett tyskt anfall mot ett helt oförstående Belgien, när Kejsare Wilhelm egentligen hade utlovat ett tyskt stöd för en österrikisk straffexpedition mot Serbien; hemlandet för attentatsgruppen ”Svarta handen” som hade skjutit ärkehertig Frans Ferdinand i Sarajevo.
Modeller för modernare former av operativ planläggning finns till exempel att tillgå i Storbritannien och i USA och de bygger mera på att man utfärdar operationsorder med den aktuella situationen som grund och inte bara på gamla mer eller mindre kända planer; något som borde vi börja tillämpa även i Sverige.
Dagens verklighet ser dessutom lite annorlunda ut än vad jag sett i publicerade hotbildsunderlag och vi genomför i dagsläget huvuddelen av vår utrikeshandel via Göteborg – Skandinaviens största hamn – och importerar samtidigt mer än 40 % av vår råolja till Brofjorden i Lysekil från ryska hamnar i Finska viken! Hur passar detta in i hotbildsresonemangen?
