Stormakterna har länge undvikit att öppet kalla varandra motståndare eller hamna i ideologiska gräl. Nu talar Joe Biden om att bilda en demokratisk front riktad mot Kina med Nato, EU och länderna i Indo-Pacific-området. I Kina förbereder man sig inför ”Civilisationernas kamp” och samarbetar med Ryssland. Vilken roll kan Sverige få??

Skall EU delta i en gemensam front riktad mot Kina?

EU:s medlemsländer uppvisar en inre splittring i sina relationer med Kina. I den så kallade 17+1-gruppen står siffran ett för Kina, och elva av medlemmarna är också medlemmar av EU, vilket kan strida mot deras förpliktelser enligt stadgan. Trots invändningar från kommissionen har till exempel Grekland och kandidatländerna Serbien och Kroatien gjort sig beroende av Kina genom att ta emot mycket stora lån för infrastrukturprojekt byggda av Kina och i fallet Ungern utan att ens lägga ut projekten på entreprenad. Ekonomiska intressen har dragit åt Kina i stället för åt Europa. Det har blivit ett så allvarligt problem att Litauens utrikesminister har förkunnat att de tre baltiska staterna överväger att lämna 17+1-gruppen med anledning av de problem som den skapar för EU:s sammanhållning. Samtidigt accepterar Ungern och Polen inte grundregeln om en rättsstat, och i utpressningssyfte blockerar de arbetet på den gemensamma fonden för återhämtning från Corona-krisen – ett ytterligare bevis på allvaret i den inre splittringen.

Ett annat tvisteämne av liknande slag är formuleringen av en EU-politik mot Kina. Tyska industriintressen har motarbetat alltför hårda formuleringar och har fått stöd från industrikretsar i andra medlemsländer. Det problemet har blivit större genom att Kina under 2020 gick om USA i rollen som största handelspartner till EU. Ekonomiska intressen ställs nu mot värderingar, när EU överväger om man skall låta sig övertalas av USA att gå med i en gemensam demokratisk front.

Nato, EU och Indo-Pacific – hur mycket gemensamt?

En sådan front ämnar USA:s nytillträdde president Joe Biden bilda tillsammans med EU, Nato och de länder som ingår i begreppet Indo-Pacific. De senare inbjöds redan 2019 i en deklaration av den dåvarande utrikesministern Mike Pompeo att främja gemensamma värderingar genom samordning, särskilt av militära resurser. Det rör sig om Bangladesh, Kambodja, Indien, Indonesien, Malaysia, Mongoliet, Filippinerna, Thailand, Tonga, och Fidji, Vietnam, Nepal, Sri Lanka och (underförstått) Taiwan. Ytterligare länder, som på senare tid brukar inbegripas i begreppet Indo-Pacific är Japan och Australien, som tillsammans med USA och Indien utgör den så kallade QUAD-gruppen. Den har bl a som mål att bevara sjöfartens frihet mot Kinas ambition att kontrollera västra Stilla havet.

Joe Biden uppehöll sig nyligen under ett uppmärksammat anförande vid alla de faror som de demokratiska länderna utsätts för och pekade öppet ut Kina som den största motståndaren till demokratiska värderingar. Han konstaterade att även Ryssland tyvärr måste räknas in som en motståndare till verklig demokrati och en medlöpare till Kina. Han menade att världen befinner sig vid en brytpunkt i konkurrensen mellan Kinas autokratiska system och den demokratiska världen och att man måste enas med USA i ”strategisk konkurrens med Kina”. Nu ämnar Biden sammankalla en konferens med världens alla demokratiska länder senare i år för att påbörja samordningsarbetet. Tyskland har redan förklarat sitt stöd för det initiativet.

Militära dimensioner

Hos dessa planer märks en underliggande militär dimension. Vad gäller rustningskontroll talar till exempel inte Kina någonsin om vilja att delta i några förhandlingar mellan stormakterna. Den attityden låter ana en avsikt att först komma i paritet med de övriga stormakterna ifråga om kärnvapen. På det området har man redan utvecklat hypersoniska kärnvapenbärande glidmissiler mot vilka USA ännu saknar både motsvarighet och motmedel. Kina fortsätter också att kraftigt öka antalet egna kärnvapenstridsspetsar och bygger upp ett eget missilförsvar.

USA har å sin sida svårt att hålla takten med Kina i den kapprustning med marina och nukleära resurser som sedan åtskilliga år pågår i Stilla havet. Samtidigt som den amerikanska militärledningen talar om hur man håller på att bli underlägsen Kina i västra Stilla havet och sitt behov av medel för att finansiera anskaffning av nya vapen möter Joe Biden växande krav på nedskärningar i militärbudgeten från sitt eget parti i kongressen. För att lösa dilemmat har Biden tillsatt en ”Task Force” inom försvarsdepartementet med uppdrag att granska problemen med Kina och ta fram en ny strategi.

USA har också sett till att förhållandet till Kina har tagits upp som en angelägenhet för Nato. Storbritannien och Frankrike har förmåtts att sända hangarfartyg till Sydkinesiska havet för marina samövningar med styrkor från Australien, Japan, Sydkorea och USA. Tyskland har också accepterat att delta.

När EU-ledarna den 26 februari diskuterade gemensamma försvarsresurser enades man i närvaro av Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg om att tona ned det tal om en EU-autonomi på försvarsområdet som ofta har hörts på senare tid – särskilt från Frankrike. I stället betonas att samarbetet mellan EU och Nato är av ”strategisk betydelse”. Det verkar numera rätt sannolikt att EU som organisation skulle bli indraget, om Nato skulle hamna i en konflikt i Stilla havet.

Kinesiska värderingar ställs mot västerländska ideal

På senare tid har uttrycket ”civilisationernas kamp” börjat synas i kinesiska media, som vänder sig till utlandet. Det kan tolkas som ett tecken på att man oroas av den kritik som Kina utsätts för av media i Väst för övergreppen mot den egna befolkningen i Hong Kong, Xinjiang och Tibet. Sådan kritik bemöts med motbeskyllningen att media i Väst försöker utöva ”vit makt” och utgör en otillåten inblandning i Kinas inre angelägenheter under förevändning att tala om mänskliga rättigheter. Den sortens kritik avfärdas med att ”politiska rättigheter” såsom yttrandefrihet och religionsfrihet måste underordnas ”grundläggande rättigheter” såsom rätten till överlevnad och utveckling – underförstått att dessa rättigheter sköts bäst av staten och inte får störas av ”individuella preferenser”. På det sättet förvandlas begreppet mänskliga rättigheter till ett försåtligt element i en fientlig propaganda från Väst, som används för att försvaga Kinas växande styrka.

Denna polemik förs också i FN i försök att ifrågasätta stadgans och konventionernas hittillsvarande tolkning av begreppet mänskliga rättigheter till stöd för Kinas metoder för kontroll av sin egen befolkning. Det rör sig om ett ”fulspel”, som tyvärr är ganska framgångsrikt. Fattiga länder med auktoritära regimer och inte fullt så fattiga stater med stora skulder till Kina förmås att rösta på kinesiska förslag. Samtidigt kan man inte bortse från att denna verksamhet återspeglar hur man tänker i Kina. Arrogansen är stor och ett tecken på allvaret i talet om ”civilisationernas kamp”.

Arrogans, nervositet och Ryssland

Kinas arrogans kan också ses som ett tecken på osäkerhet, särskilt i kombination med ett absurt uppsättande av miljontals igenkänningskameror över hela landet och införande av ett system för betygssättning av medborgarnas uppträdande.

Sympatier för västligt inflytande bekämpas. Regimen varnar för Gorbatjovs Glasnost-begrepp – öppenhet och yttrandefrihet – som sägs ha lett till Sovjetunionens sönderfall och samhällelig katastrof. Den ”oranga revolutionen” i Ukraina 2014 fördöms. I samband med firandet häromdagen av tjugoårsminnet av vänskapspakten med Ryssland deklarerade Kinas utrikesminister Wang Yi att de båda länderna står skuldra vid skuldra i bekämpandet av ”Color Revolutions” med tydlig syftning på folkresningarna i Belarus och Myanmar.

Ryssland och Kina har överlag närmat sig varandra under Xi Jinpings tid vid makten och agerar gemensamt på många nya områden. På det militära området manifesteras samarbetet bl a i marina samövningar i Stilla havet, Medelhavet och Sydkinesiska havet. Det omfattar också samövningar till lands och i luften ”för att bekämpa terrorism” och omfattar även gemensam utveckling av nya vapen.

En ny femårsplan och begreppet ”Obegränsad krigföring i fredstid”

I Kina avslutar man, när detta skrivs, en process, där folkkongressen under kommunistpartiets ledning beslutar om en ny femårsplan. Besluten har ännu inte i detalj delgivits omvärlden, men centralkommitténs förslag avser bl a att eliminera de sista resterna av demokrati i valen till Hong Kongs parlament, arbeta för att göra Kina högteknologiskt världsledande och självförsörjande i hela tillverkningscykeln, upprätta en säkerhetsbarriär mot utlandet och anta en försvarsbudget som växer något fortare än BNP trots ett trängt budgetläge.

Ett begrepp, som länge har oroat Väst men som har diskuterats i media och på kinesiska försvarshögskolor handlar om ”Obegränsad krigföring i fredstid” och kan redan intolkas i sådant som satsningar på att få säkrare åtkomst till världens tillgångar på strategiska råvaror, produkter som halvledare och teknologi, vidare ”Artificial Intelligence” och allt, som har med cyberkrigföring att göra och som kan ha både civil och militär användning. Kina försöker också ersätta dollarn med yuan som internationellt betalningsmedel.

Begreppet ”Obegränsad krigföring i fredstid” är inte formellt vedertaget, men återspeglar det förhållande att man parallellt med ekonomiska åtgärder för att uppnå en dominerande ställning anstränger sig för att skada tilltron till demokratiska styrelseskick och försöker ändra folkrättens innehåll så att begreppet mänskliga rättigheter upplöses.

Både uttalanden under kongressen och Centralkommitténs förslag kan ses som en bekräftelse av Kinas tilltro till sin egen förmåga att med dessa metoder vara på väg att kunna dominera världen, helst men inte nödvändigtvis utan att behöva riskera någon militär konflikt. Frågan är, om en enad front av USA, EU och de demokratiska länderna i Indo-Pacific-området kan åstadkommas. Kan den i så fall byggas upp till att bli tillräckligt stark för att kunna stå emot Kinas ambition att sprida sin egen syn på hur världen skall styras? Kan EU hålla samman, när ekonomiska intressen drar åt Kinas håll?

Osäkerhet och oklarhet

”Det internationella systemet” är inte längre stabilt. Värderingar och intressen drar åt olika håll. USA och Kina försöker att dra in en motvillig omvärld i ett nytt slags kallt krig, som aktivistiska kretsar i Kina redan kallar civilisationernas kamp.

Parterna menar allvar, och läget är flytande, särskilt på lång sikt. Xi Jinping upptäcker att Joe Biden trots sin mjukare framtoning tänker fortsätta en politik, som syftar till att bemöta Kinas expansion. I det första telefonsamtal mellan de båda presidenterna, som ägde rum efter maktskiftet i Washington varnade Xi Jinping Joe Biden för att fortsätta på den inslagna vägen. Det skulle leda till katastrofala konsekvenser, menade Xi.

Sveriges roll

Sveriges handelspolitik styrs av EU, och sedan Lissabonfördraget undertecknades 2007 gäller det även stora delar av vår utrikes- och säkerhetspolitik. Idag bedriver EU en större handel med Kina än med USA och länder, som ingår i unionen kan samtidigt utgöra medlemmar av den Kina-styrda 17+1-gruppen. Det är en helt annorlunda företeelse jämfört med ett EU, som ingår i en gemensam front skapad och ledd av USA med målsättningen att bedriva ”en strategisk konkurrens med Kina”.

Förutsättningarna för vår utrikes- och säkerhetspolitik påverkas idag av geopolitiska faktorer bortom vår egen horisont i högre grad än någonsin tidigare. Det ställer nya krav på vår omvärldsbevakning.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.
Bild: Fotomontage. Källa: Shutterstock.com

Mer av samma skribent