Knappt hade Donald Trump – i valmötet i Butler Farm Show i Pennsylvania strax före republikanernas stora presidentvalkonvent – hunnit dra sina karakteristiska tirader om kommande migrantdeportationer m m, och om ”crocked Joe”, när Thomas Matthew Crooks (sic!) trotsade de enorma men tydligen otillräckliga säkerhetspådragen och började skjuta med sin AR-15. Trump hade just vridit sitt huvud åt höger och undvek därigenom annan skada än en blodig örsnibb. Närmare en dödlig utgång vid ett attentat går inte att komma; dramatiken i CNN:s direktsändning var overklig, och bilden på en Trump som hötter med näven och ropar ”fight, fight!” mitt i hopen av säkerhetsfolk lär bli ikonisk.

När detta skrivs har något dygn passerats efter mordförsöket, Crooks sköts ihjäl av prickskyttar, för sent, men ändå, och kan därför inte förhöras om sina motiv och eventuella medhjälpare, konspirationsteorier har givetvis översvämmat sociala och andra medier, och partikonventet har redan hunnit formellt nominera både Trump som presidentkandidat och J.D. Vance, en sedermera omvänd ”never Trump”, senator från Ohio och bokförfattare, m m, och 39-årig Trump-lojalist.

Förutsägelserna redan i våras om att USA stod inför en lång, het sommar (inför en lång het höst) har alltså besannats, med råge. Detta gäller som vi sett såväl vädret som politiken; den vädermässigt hetaste och även i övrigt mest dramatiska sommaren i mannaminne, kanske någonsin (bl a 40 grader i Washington under de senaste dagarna), och så den politiska dramatiken, dels på hemmaplan inför presidents- och kongressvalen, och dels förstås utrikespolitiskt, med krigen i Ukraina och Mellanöstern.

Medan Joe Biden haft det minst sagt motigt en längre tid, med förtroendekrisen inom partiet efter debattfiaskot och envist dåliga opinionssiffror som främsta markörer (även om Natotoppmötet gick OK), har Donald Trump kunnat rida på något av en framgångsvåg: Högsta domstolens uppseendeväckande utslag 6-3 i immunitetsfrågan, distriktsdomare Aileen M Cannons beslut att lägga ner åtalet rörande Trumps hantering av hemliga handlingar, grundat på kritik mot tillsättandet av Jack Smith som federal åklagare, m  fl indikationer på att de fyra åtalen mot Trump rinner ut i sanden, eller i varje fall inte avgörs före valet – och efter valet kan ju Trump, om han vinner, använda sin av HD stärkta presidentmakt till att anställa massakrer på åtalen och deras administratörer och tillskyndare. Tillkommer så ett sedermera enat partikonvent som gör vågen – den hittills reella makten blir formell – och nu allra sist den enastående moralhöjande effekten av att ha med knappast möjliga marginal ha överlevt Crooks mordförsök, därtill med heroiskt knuten näve.

Marschen tillbaka till Vita huset verkar i nuläget ostoppbar. Frågan nu är hur Trump i sitt stora nomineringstal (onsdag?) kommer att uttrycka sig; han säger själv att attentatupplevelsen fått honom att helt förkasta sitt färdigskrivna tal och i stället skrivet ett helt nytt. Och det antyds (men svaret får vi snart) att det nya talet kommer att präglas av ett nytt mått av storsinthet och försoningssträvan, ungefär (i så fall) i samma anda som Joe Biden anslog i sitt TV-sända tal till nationen med anledning av skotten i Pennsylvania; nu, kära amerikaner, måste vi ändra tonen i kampanjerna, meningsmotståndare är faktiskt inte fiender, vi måste gemensamt ta avstånd från våldet, etc etc. Ungefär så. Kommer Trump verkligen att använda ett liknande språk – trots allt som hunnit sägas av Trump-anhängare om demokraternas och Bidens ansvar för attentatet och den förgiftade atmosfären? En sådan, radikal och uppseendeväckande, omsvängning i det trumpska politiska språket lär i så fall vara grundad i segervisshet; man anar kraften i de republikanska stående ovationerna när Trump, med bandage över örat, håller sitt nomineringstal.

Och hur ska Biden och hans ledande demokrater, i så fall, respondera om presidentkandidat Trump nu plötsligt talar om nationell enighet och försoning? Ska demokraterna nu plötsligt sluta tala om Trump som den ”dömde förbrytaren” som det vore en nationell och demokratisk katastrof om han skulle vinna valet? Hur ska man då kunna hoppas kunna undvika att Trump faktiskt vinner valet? Rimligen ett svårt dilemma. För den demokratiska valstrategin vore det såtillvida enklare om Trump – som också är fullt möjligt – i stället använder framgångsvågen och attentatsheroismen till att hålla ett tal fyllt av sedvanligt hätsk hämndlystnad.

Men ingenting förefaller lätt för demokraterna just nu. Om en månad är det dags för deras stora partikonvent, och då, senast då, måste beslut ha fattats i nomineringsfrågan; Joe Biden trots allt, eller någon annan, yngre, vitalare, någon som med kraft kan anta utmaningen från den brutalt kraftfulle Trump (Kamala Harris??). Dilemmat ter sig fortsatt och oförändrat ohyggligt, även efter skotten i Butler. Biden försäkrade 2020 att han såg sig som en övergångslösning (för att möta Trump-hotet) innan det blir dags för yngre krafter att ta vid. Men 2020-2022 visste man inte att Trump-hotet skulle kvarstå även 2024. Gäller, i det läget, fortsatt att endast Joe Biden har kraft och förmåga att igen besegra Trump, eller är det tvärtom så att en Biden-nominering snarast garanterar att Trump vinner. Ett ohyggligt dilemma, som vi sett, och förstår.

I dilemmabilden ingår också frågan om rättegångarna, hur man i valkampanjen ska hantera den tilltagande sannolikheten att ingen dom kommer att träda i kraft före valet, frågor som rör den amerikanska rättsstatens vara eller inte vara.

Det viktigaste härvidlag just nu och månaderna framöver är väl att, i den mån det alls är politiskt möjligt, finna fram till ett brett samförstånd om vikten av att till snart sagt varje pris undvika att skotten i Butler blir startskotten till en politisk våldsvåg, motsvarande vad som skedde före och under 6 januari 2021, eller värre. Farhågor om ett upprepande av detta har – märkligt nog – inte besannats, inte än. Men känslan är att USA är något av en krutdurk som relativt lätt kan antändas. Och landets historia ger ju påminnelser om svåra påfrestningar på detta område (bröderna Kennedy, Martin Luther King, m fl, ja, också Abraham Lincoln). Och sommaren är som sagt het, och lång.

Och i Ukraina och Mellanöstern (m fl heta platser) rasar krigen, utan ljus i tunneln. Vi är alltså många, särskilt i Europas huvudstäder, som just nu känner stor oro inför USA:s läge och färdväg. Det handlar då både om väntade turbulenser inför valet i november och den till synes tilltagande sannolikheten att valets vinnare faktiskt – otroligt nog – blir ”överlevaren” Donald Trump. Med allt vad det kan befaras innebära bl a för den transatlantiska länken och den västliga sfärens (och värdegrundens) motståndskraft mot de auktoritära staternas frammarsch. Man märker i dessa tider – också i svensk debatt – hur allehanda aktörer försöker vänja sig vid, och ta höjd för, att betydande förändringar, och då inte till det bättre, kan vara på gång.

Ändå: hade Thomas Matthew Crooks AR-15 träffat rätt, någon centimeter innanför örsnibben, då hade katastrofen varit ett faktum. Kan någon föreställa sig hur mer eller mindre radikala MAGA-rörelseföreträdare hade reagerat om ”Deras man”, Donald Trump, hade mördats? Hemska tanke.

Författaren är ambassadör, fil dr och ledamot av KKrVA.