Säg mig vem Helmuth Ternberg var och jag skall säga dig vem du är!
Ja, så skulle faktiskt en artikel om vår hemliga militära underrättelsetjänst under andra världskriget kunnat börja – med det kryptiska namnet C-byrån.
En organisation som med okonventionella, gränslösa och icke militära metoder var ett komplement till vår ordinarie militära underrättelsetjänst.
C-byrån leddes av Carl Petersén och hans ställföreträdare Helmuth Ternberg. Två äventyrliga och karismatiska officerare med stora språkkunskaper, hög social kompetens och med omfattande utlandserfarenhet.
I deras organisation fanns olika typer av operatörer och en hel del akademiker med hög arbetskapacitet, noggranna arbetssätt och förmåga att arbeta självständigt.
Här fanns också stabila och uthålliga ”skogsmän” som kurirer och kontaktmän, med egenskaper för mycket krävande uppdrag. Utöver dessa anlitades hamnarbetare, tullpersonal, sjömän, SJ-anställda, tolkar, poliser och chaufförer med flera.
C-byråns vidlyftiga metoder kan i fredstid ifrågasättas, där begreppet korruption i bland tangerade deras verksamhet och som tyvärr också blev en del av deras eftermäle. Trots att detta förmodligen var ett utfall av tillfälligheternas spel och inget som var planerat från början, till skillnad mot deras riskfyllda och framgångsrika hemliga verksamhet.
När man läser biografier över kända och mindre kända personer, brukar man samtidigt och i stora portioner få ta del av deras samtid, så kommer också att vara fallet med min beskrivning av C-byrån, där objektet speglas genom sin omgivande verklighet.
Krigsmuller i fjärran
Under mellankrigstiden hade Sverige, i likhet med USA och många andra länder i världen, en tillnärmelsevis obefintlig underrättelsetjänst, då krig aldrig mer skulle ske. Något som för USA:s del snabbt skulle komma att ändras, efter det överraskande och förödande japanska anfallet mot Pearl Harbor den 7 december 1941.
I Finland, Tyskland, England och Sovjetunionen hade man en fungerande verksamhet.
När mullret och hammarslagen återigen kunde höras från de tyska och ryska vapensmedjorna, började man från svensk sida 1937 att bygga upp sin verksamhet igen.
Därför sökte de med ljus och lykta efter den senaste kunskapen inom underättelseområdet och faktiskt också blev insläppta i den hemliga sfären.
Tack vare goda diplomatiska kontakter får de studiebesök och utbildning hos den tyska militära underrättelsetjänsten Abwehr. Detta blir en klar fördel, när andra världskriget bryter ut och vår huvuduppgift blir att få förvarning om ett tyskt anfall mot Sverige.
Vid samma tidpunkt byggs även vår nationella säkerhetspolis upp som skall svara för det inre skyddet. Även här får de hjälp från Tyskland i form av studiebesök och utbildning hos den tyska säkerhetspolisen, Geheime Staatspolizei (Gestapo).
Sammantaget kommer denna samverkan att påverka våra arbetsmetoder och hållning gentemot den tyska nationen, så länge som krigslyckan står på deras sida.
Ett bekymmersamt skruvstäd
Efter att Ryssland oprovocerat anfallit Finland den 30 november 1939, och efter att Tyskland lika överraskande angripit Danmark och Norge den 9 april 1940, blir Sverige innestängd i ett geografiskt, politiskt och militärt skruvstäd, med fiender i alla riktningar.
Nu är den stora frågan om Ryssland har för avsikt att fortsätta in i norra Sverige via den finländska gränsen och om Tyskland nöjer sig med att vi exporterar malm och kullager till deras krigsindustri, eller väljer att anfalla oss?
Det sistnämnde kan snabbt bli en verklighet, beroende på hur striderna i Narviks-området går för de de franska och brittiska förbanden där, med deras ambition att inta malmfälten i Kiruna och därigenom strypa tillförseln till de tyska vapensmedjorna.
Det är i den här kontexten vi behöver spegla den svenska underrättelsetjänsten och särskilt då C-byrån. Och samtidigt försöka förstå vår politiska lednings dilemman, vilka utmynnade i de hårt kritiserade eftergifterna gentemot Tyskland.
Till exempel då transitering av tysk trupp skedde via våra järnvägssystem från Norge till Finland, och när den tyska militära telegramtrafiken mellan Oslo och Berlin överfördes via våra telefonsystem och ledningar.
Och då vi på egen, eller tysk inrådan, med svenska örlogsfartyg eskorterade malmtransporter från våra hamnar på ostkusten till Tyskland.
En svår balansgång för den svenska regeringen, vars högsta mål var att undvika ett tyskt anfall och ockupation av vårt land. Vilket de med facit i hand de facto lyckades med!
Men utan Sverige, som en fristående geografisk, militär, politisk och industriell plattform under andra världskriget, hade världen kunnat se annorlunda ut.
Krigslyckan vänder
Två händelser kommer att minska risken för ett tyskt anfall mot Sverige. Den första är då Tyskland våren 1940 anfaller och ockuperar Nederländerna, Belgien och Frankrike, och de franska och brittiska styrkorna därigenom kallas hem från Narviksområdet.
Den andra är när Tyskland anfaller Sovjetunionen 1941och det ödesdigra slaget om Stalingrad, där det sistnämnda drastiskt vänder krigslyckan för den tyska krigsmakten.
Det är nu som den svenska underrättelsetjänsten tvärvänder i sin inriktning och ökar stödet till de nordiska motståndrörelserna och samtidigt möjliggör att svenska kullager smugglas ut till den brittiska krigsindustrin från olika hamnar på västkusten.
Det är också nu som den brittiska organisationen Special Operation Executive (SOE), tillåts att agera i vårt närområde. SOE bildades på order av Winston Churchill för att med sina sabotagehandlingar understödja motståndsrörelserna i de ockuperade länderna.
Dessförinnan uppfattades Sverige stå på tysk sida, medförande att det fanns planer på att spränga delar av Oxelösunds hamn, varifrån järnmalm utskeppades till Tyskland.
Och att ett tyskt ammunitionståg på väg till Finland sprängdes i Krylbo den 19 juli 1941, samt att tre svenska jagare sprängdes på örlogsbasen Märsgarn i Hårsfjärden den 17 september 1941. Här miste 33 svenska örlogsmän livet och fartygen sjönk till botten.
Händelsen vid Oxelösunds hamn visade sig vara planerad av SOE, emedan de två andra kommunicerades som olyckshändelser, innan utredningen hemligstämplades.
Nutida forskning har dock påvisat att även dessa med stor sannolikhet var uppdrag genomförda av brittiska SOE i det neutrala Sverige.
Uppdrag som troligen initierades av den brittiska SOE-agenten Malcolm Munthe, då han under täckmantel tjänstgjorde som brittisk militärattache I Stockholm. Malcolm Munthe var född i England och son till livmedikus Axel Munthe och hans engelska hustru Hilda.
När Finlands sak blev vår
Vi backar nu bandet tillbaka till tiden då det tsarryska kejsardömet kollapsar och Finland blir en självständig stat 1917 och därmed erövrar de ryska gränsposteringar med tillhörande teknisk utrustning för signalspaning som byggs om, förfinas och utvecklas.
Om man undrar över hur det finländska företaget Nokia, 80 år senare kunde bli världsledande med sina bärbara mobiltelefoner, så har vi början till det svaret här.
Med understöd av tillförd teknisk utrustning från Sverige, blir den finländska underrättelsetjänsten under andra världskriget militärt överlägsen inom signalspaning, med sin förmåga att knäcka den sovjetiska krigsmaktens chiffer och koder.
Det är under den här tiden som vår egen underrättelsetjänst utvecklas, tack vare C-byråns medverkan i de finländska gränsstationerna och deras operationer bakom fiendens linjer, djupt in i Ryssland.
Med stöd av C-byrån evakueras den finländska underrättelsetjänsten till Sverige under Operation Stella Polaris hösten 1944. Här säljer de sina arkiv och koder till Sverige, USA, Frankrike och Japan, omfattande den sovjetiska krigsmaktens verksamhet. Deras högsta ledning anställs senare inom underrättelsetjänsten i Frankrike respektive i USA (CIA).
Den norska och danska motståndsrörelsen
Med erfarenhet från Finland bygger C-byrån framgångsrikt upp gränsstationer i Sverige och skapar kurirverksamhet och nätverk med den norska motståndsrörelsen.
Här var M-gruppen inom C-byrån en av de mest framgångsrika avseende underrättelseinhämtning i de södra delarna av Norge. Vilket skedde via våra sammanlänkade järnvägssystem, svenska hamnar och otillgängliga skogsbygder.
Gruppen leddes av konsthistorikern och reservofficeren Gustav Munthe (kusinbarn med Axel Munthe), tillsammans med Stig Roth, även han konsthistoriker. Deras bas låg i Göteborg och var inrymd i olika museer i staden.
Sommaren 1944 bygger den amerikanska underrättelsetjänsten Office of Strategic Services (OSS ) fyra militära Sepalbaser i det svenska Lappland, för understöd av den norska motståndsrörelsen. Detta sker med stöd av C-byrån och utan att vår regering informeras. OSS var föregångare till CIA (Central of Intelligence Agency).
Vi förflyttar oss nu till södra delen av Sverige där C-byrån på motsvarande sätt bygger upp gränsstationer mot Danmark, men med den stora skillnaden att här finns inga skyddande skogar och otillgängliga områden, utan en utmanande barriär av vatten.
Hamnarna i Helsingborg och Malmö blir av den anledningen helt avgörande för att sjövägen understödja den danska motståndrörelsen med vapen och radioutrustning. I krigets slutskede kommer även USA (OSS) genom C-byråns försorg att pumpa in stora mängder krigsmaterial i Danmark.
I de svenska hamnarna möts flyktingar och andra resenärer av C-byråns personal som tömmer dem på underrättelser. Där den riskfyllda kurirverksamheten över Öresund genomförs av den danska motståndrörelsen med hjälp av mindre båtar, ofta nattetid.
De är involverade när 7 000 danska judar under oktober månad 1943, räddas till svensk sida och undgår deportering och förintelse i de tyska koncentrationslägren.
Enligt uppgift räddas totalt 7 700 personer över Öresund, tack vare bland annat den danska motståndsgruppen ”Röda Nejlikan”, som gjorde stora personliga offer.
Den baltiska fadäsen
När våra baltiska grannländer Estland, Lettland och Litauen återigen ockuperas av Sovjetunionen, har C-byrån uppdraget att via deras motståndsrörelser få förvarning om anfallsförberedelser mot Sverige.
De startar här flera högriskuppdrag, när baltiska flyktingar och motståndsmän skall infiltreras med hjälp av snabba motorbåtar nattetid över Östersjöns mörka vatten.
Bara ett fåtal av dessa agenter överlever sina uppdrag, beroende på avslöjanden genom läckor och att flyktingar utan godkännande medförs i båtarna på återresan till Sverige.
När USA (OSS) under kriget behöver förstärka sin närvaro i Baltikum, kontaktas C-byrån som har den kompetens och de nätverk de själva saknar.
C-byrån och sekreterarklubben
Då Sverige under kriget var ett neutralt land inklämt mellan två stormakter, blev Stockholm en fristat för utländska företag och organisationer, med förtäckta militära ambitioner. Här spionerade alla på alla!
I detta politiska spänningsfält rekryterade C-byrån, med hjälp av Helmuth Ternberg, unga kvinnor till att bli agenter, vilka lämnat sina enkla lantliga miljöer bakom sig för att på egna ben prova på storstadens möjligheter och lockelser.
En del av dem blir så kallade ”svalor” och agerar eskortdamer, med uppdrag att genom restaurangbesök med stora mått av alkohol och manipulation, få representanter från de krigförande parterna att avslöja militära och politiska hemligheter.
Andra får utbildning till sekreterare och blir genom listiga metoder anställda hos utländska företag och organisationer, för att som agenter avslöja hemligheter.
Baserat på deras uppgifter kunde matematikern Arne Beurling knäcka koderna för den tyska militära telekommunikation mellan Oslo och Berlin, som på begäran av tyska krigsmakten skickas via vårt svenska telefonsystem och deras Geheimschreiber.
På så sätt lyckades Sverige få förvarning om militära operationer i vårt närområde från 1940 och fram till krigsslutet, ja till och med när tyskarna bytte system och koder.
C-byråns svalor användes också i mer intima situationer för att komma åt underrättelser, vilket var upp till dem själva att bestämma om de accepterade. I den verksamheten blev flera av dessa agenter illa skadade mentalt och fysiskt och tagna ur tjänst…
Raoul Wallenberg och C-byrån i Ungern
När Ungern försöker frigöra sig från sin allierade partner Tyskland, blir de ockuperade av den tyska krigsmakten den 19 mars 1944. Nu blir C-byrån återigen kontaktad av USA (OSS), för att med sin expertis understödja den ungerska motståndsrörelsen.
Där de sistnämnda med hjälp av radiosändare leder in amerikanska bombflygplan från baser i Italien, för att sänka tyska militärtransporter i de ungerska flodsystemen.
Under C-byråns uppdrag i Ungern deltar även svenska operatörer från Försvarets Radioanstalt (FRA), en väl förborgad hemlighet, 150 mil från Sverige.
När Tyskland påbörjar deportering av de ungerska judarna, uppvaktas Raoul Wallenberg i Stockholm av representanter för War Refugee Board (WRB). WRB är en statlig amerikansk organisation, som till stora delar finansierades av judiska intressen, med uppdrag att rädda civila flyktingar främst europeiska judar, undan förintelse.
Raoul Wallenberg är inköpschef hos ett företag i Stockholm som importerar ungerska matvaror och av den anledningen genomför han regelbundna affärsresor dit.
En perfekt täckmantel fö att leda WRB:s dolda räddningsaktioner, som han tackar ja till.
På plats i Budapest skaffar han sig diplomatisk immunitet, när han tillsammans med Per Anger på den svenska legationen där, genomför heroiska insatser för att rädda stadens judiska befolkning undan en säker död i koncentrationslägren.
Här blir Wallenberg sannolikt också involverad i C-byråns och OSS verksamhet.
Något som kommer att få konsekvenser när Sovjetunionen ockuperar Ungern och då Wallenberg grips anklagad för spioneri. Med ett öde som är välkänt. Per Anger däremot klarar sig undan samma öde och gör efter kriget tappra försök att få Raoul Wallenberg utväxlad, men utan den svenska regeringens bifall…
Inte bara det uppenbara
I min beskrivning av C-byråns hemliga verksamhet har jag valt bort vissa delar, till exempel deras inblandning med att sälja vapen till de nordiska motståndsrörelserna och deras medverkan då norska polisförband utbildades i Sverige.
Jag har i stället försökt påvisa att USA vid krigets början var en novis inom många områden, däribland underrättelsetjänst. Och hur de tidigt kontaktade den svenska hemliga C-byrån för att få den kompetens och de kontaktnät de själva saknade.
En samverkan som fortsatte under kalla krigets med hjälp av FRA:s signalspaning och våra flyguppdrag i österled. Långt innan USA själva blir en supermakt med en egen global underrättelsetjänst och långt innan Sverige blir medlem av Nato.
Vilket understryker den gamla sanningen – skenet kan lätt bedra!