Emellanåt kan vi i den säkerhetspolitiska debatten ta del av artiklar med ett välbekant budskap, ett resonemang som vi har sett många gånger förut och som vi därför väl känner till. Alltför väl.
Vem artikelförfattaren är kan skifta från gång till annan. Det kan vara en person eller flera. Någon tidigare minister, riksdagsledamot eller högre politisk tjänsteman. Inte sällan en ambassadör. Men det brukar inte påverka budskapets utformning i någon större omfattning, utan oavsett vem som skriver brukar det låta ungefär så här:
- ”Den centrala konfliktlinje som i allt väsentligt utgör förutsättningarna för svensk säkerhetspolitik är stormaktskonflikten mellan Ryssland och USA. Som litet land bör Sverige hålla sig utanför just ”stormaktskonflikter”, vara vi ska vara alliansfria.
- Hotet mot vårt land ligger i en militär urladdning mellan stormakterna som vi kommer att dras in i, då vi gjort oss själva till ett ryskt mål.
- De bägge länderna är lika goda kålsupare. Förresten är USA:s militära budget långt större och visst har väl Nato expanderat österut, allt närmare Ryssland?
- Natos expansion i Europa skapar onödig politisk spänning och Sverige bidrar till den genom vårt deltagande i Natoledda krigsövningar.
- Genom att vi i Sverige gör oss beroende av USA förlorar vi vår självständiga röst i världen”.
I detta kan vi ana konturerna av resonemang från det sena 60-talet och inte sällan tillhör artikelförfattarna ju också 68-rörelsens generation. Vi känner igen dåtidens kålsuparteori avseende stormakterna, en tanke som saknade intellektuell stringens redan för drygt femtio år sedan och sedan dess inte har åldrats särskilt väl.
En alternativ beskrivning
Vid en ytlig betraktelse av dåtiden kan man förledas tro att den svenska säkerhetspolitiken under 60- och 70-talen verkligen var alliansfri.
Den politiska retoriken, inte minst från Olof Palme, var visserligen uttalat USA-kritisk och den var vid tiden annorlunda än många andra västeuropeiska länders, men både under Tage Erlanders och Olof Palmes regeringar så var Sverige en lojal och nära vän med Nato, fast förankrad under USA:s kärnvapenparaply. Detta är allmänt känt. Inte bara Natos medlemmar visste om det utan även Moskva, Warszawapaktens medlemmar, de miljoner svenskar som gjorde värnplikten under det kalla kriget och deras respektive familjer och vänner. Så vem är det våra artikelförfattare försöker lura?
USA ser inte längre Ryssland som sin huvudsakliga konkurrent, rollen har sedan årtionden tillbaka tagits över av Kina. Tvärtom har USA i trettio års tid försökt lämna Europa, alltsedan det kalla kriget tog slut, men europeisk oförmåga har hållit kvar amerikansk militär på kontinenten. USA:s förre presidents ordbruk må ha varit ovanligt fränt, men den amerikanska uppfattningen att Europa borde kunna försvara sig själv militärt är långt äldre än 2017 och lär inte heller försvinna med Trump. Den som de senaste sju åren har gjort i särklass mest för att vidmakthålla och stärka amerikansk militär närvaro i Europa, torde vara den som fattade beslut om rysk invasion av Krim och sedan Donbass.
Kålsuparteorin är i det närmaste infantil. Vi talar om konfliktlinjen mellan fria demokratier på den ena sidan och diktaturer eller auktoritärt styrda stater på den andra. Ändå så ska det tydligen vara svårt att välja. Det är för övrigt inte heller särskilt lämpligt att tala om ”stormaktskonflikt” även om just det ordet säkert är valt med omsorg. Tvärtom. Alla mindre folk och länder som har haft en reell möjlighet att välja, har valt att ställa sig bakom det fria alternativet. Så de facto även Sverige, trots att vi rent formellt behållit vår militära alliansfrihet.
Ickemilitära hot
Antagligen upplever Ryssland ändå dagens situation som hotfull och så långt har faktiskt rösterna från förr en poäng. Men det som skrämmer är nog inte i första hand Natos utplaceringar av små förband i Baltikum och Polen. Styrkor som rimligen är otillräckliga för att försvara Baltikum, för att inte tala om avancemang österut. Ett än mer allvarligt hot skulle kunna komma från till exempel svenska SIDA som under 25 års tid bedrivit demokratistöd i Belarus. Sedan hösten 2020 har man fryst stöd till verksamhet som involverar statliga aktörer men ”Samtidigt ser vi över hur vi ytterligare kan stärka demokratiska krafter i landet i detta känsliga läge” (text från sida.se).
Detta ska inte tolkas som kritik mot SIDA eller mot regeringen. Att Sverige stödjer demokratirörelser i omvärlden är naturligtvis något positivt. Belarusier förtjänar naturligtvis yttrandefrihet, friheten att grunda politiska partier och att utfallet i politiska val respekteras i lika hög grad som alla andra. Det är inte heller enbart Sverige som på olika sätt stödjer en demokratisk utveckling i Belarus och i andra länder.
Vi kan se en del tecken som tyder på att ickemilitära folkliga resningar, s k ”färgrevolutioner” upplevs som ett större hot mot Ryssland än utplacering av enstaka bataljoner i Baltikum och Polen men 1968 års världsbild fungerar mindre dåligt om man uteslutande håller sig till de militära resonemangen.
Ryssland är inte längre en supermakt
En annan möjlig delförklaring till dagens ryska agerande är upprördheten över att inte längre tas på allvar. President Obama kallade för några år sedan Ryssland för ”A regional power”. Framlidne senator John McCain gick ett steg längre när han kallade landet ”A gas station masquerading as a country” och vi kan nog anta att ingetdera togs emot väl. Att tvingas åse hur Kina övertar rollen som ”den andra supermakten” medan det egna landets betydelse successivt sjunker undan, har nog varit svårt för ledningen i Moskva. Denna globala maktförskjutning alltsedan 1991 passar inte heller in i de gamla rösternas världsbild, som ju bygger på arvet Sovjet versus USA.
Vålnaderna från förr
Att gång på gång återkomma med en mer än femtio år gammal och dessutom i grunden felaktig världsbild, tillför ingenting till förståelsen av dagens säkerhetspolitiska situation.
Drömmen om att Sverige åter ska bli en självständig röst i världen, högt över stormakternas simpla konfliktpunkter, är just en dröm. En nostalgisk men även farlig längtan efter ett Sverige som aldrig fanns.
Visst är Ryssland i vår del av världen den i särklass militärt starkaste makten och kan utgöra ett formidabelt hot på mer än ett sätt, men 1900-talets kalla krig är slut och relationen med Ryssland är sedan länge en europeisk angelägenhet, inte en amerikansk.
En liten makt i Europa bör ställa in sig på ett försvar som inte längre får vara beroende av USA. Europas stater behöver inte mer av enskilda länders utrikespolitiska solospel, hur lockande det än kan vara för enskilda politiker, utan mindre. Sverige är, likt Danmark och Norge, en del av Väst och vår säkerhet bygger vi bäst tillsammans med andra. Idag såväl som i Olof Palmes Sverige år 1968.