av Odd Werin
För lite drygt ett år sedan var det otänkbart att tala om krig i Europa. I Bryssel hade slutsatserna från Europeiska Rådet 2013 (ER 13) så sakta börjat omsättas i konkreta åtgärder inom den Gemensamma Säkerhets och Försvarspolitiken, GSFP. På Nato-sidan fördes diskussionerna främst kring innehållet i det kommande toppmötet i Wales. En huvudfråga var huruvida ISAF skulle kunna gå över till efterföljande skede beroende på presidentvalet i Afghanistan.
Tanken med det här inlägget är att försöka sätta in perspektivet som militär representant till EU och Nato i Bryssel i aktuellt skeende. Tyngdpunkten i resonemanget ligger på de båda organisationerna. Ett avslutande resonemang om vägvalsfrågor kommer att göras med inriktning på en tidshorisont ett år – samma tid som har förlöpt från det otänkbara med krig i Europa – till, just det. Vilka andra otänkbara händelseutvecklingar kan vi se framför oss?
Hot
En fråga som diskuteras Bryssel i olika sammanhang är varför Väst[1] har hamnat där vi är? En alltmer tydlig kritik mot EU:s Östra Partnerskapspolitik och ytterst det tänkta associeringsavtalet med Ukraina hörs i marginalen. Det, tillsammans med Natos utvidgningsplaner, skulle ha lett till att Ryssland inte såg någon annan utväg än att göra något – men vad? Att öppet gå emot Väst med sin styrkeöverlägsenhet hade inte varit särdeles begåvat och blev heller inte lösningen. Metoden, presenterad 27 februari 2013 för den ryska militärakademien av den nyblivne generalstabschefen Gerasimov, är raffinerad. I ett försök att likna metoden matematiskt kan jag bara hänföra mig till Fouriertransformen[2]. Vid ett svårt matematiskt problem som frekvensanalys – ta med hela rasket in i ett annat rum, där andra enklare räkneregler gäller och gör jobbet där. Det ryska ledarskapet har hittat ett sådant rum där gjorda överenskommelser, internationell lag, demokrati, och mänskliga rättigheter ensidigt åsidosätts. Samtidigt förnekar Ryssland sitt agerande vilket förvirrar den västliga viljan och strävan mot Västs syn på sanning och logik. Svagheten i Västs system utnyttjas optimalt och styrkeunderlägsenheten har förbytts till motsatsen. Västs benämning på företeelsen är Hybridkrigföring.
Ett annat stort orosmoln är IS. Resonemangen i Bryssel spretar i mångt och mycket. Är upprinnelsen den Arabiska Våren, religiösa motsättningar, fattigdom, svaga statsbildningar eller människors bristande hopp om framtiden? Det finns säkert ytterligare tänkbara orsaker som bör sättas ihop i ett sammanhang, allt för att kunna förstå förloppet och kunna vidta riktiga motåtgärder. Under tiden pågår IS aktiviteter. En tämligen stor geografisk spridning från Irak/Syrien över Sahel till Nigeria skedde i och med att Boko Haram associerade[3] sig med kalifatet. Med sådana snabba spridningseffekter riskerar motåtgärderna bli begränsade och inte tillräckligt omfattande. Jag menar dock inte att vår tänkta svenska insats i Irak är fel, tvärtom, men vi måste fundera ut nästa steg parallellt.
Nato
I Nato, som generellt kan beskrivas som en politiskt styrd, militär organisation med vissa civila komponenter, arbetas det för fullt med överenskommelserna från toppmötet i Wales i höstas. Siktet är inställt på nästa toppmöte i Warszawa sommaren 2016. Generalsekreteraren, Stoltenberg, redogjorde för de kommande stegen för Alliansen under Natos Transformationsseminarium[4] i Washington D.C. i mars i år. Ett möte som Sverige kunde delta i tack vare sin EOP[5] status. Stoltenberg pekade på tre områden som mest angelägna att åtgärda. För det första, hotet från hybridkrigföringen eller den mörka sidan av samlad ansats som han uttryckte det. Behov av att samarbeta närmare EU uttrycktes också i sammanhanget. För det andra, frågan om hur Alliansen ska kunna hålla skärpan mot tänkta opponenter och för det tredje, hur snabba upp beslutsfattningen, byggd på konsensus enligt beslutsprinciperna[6] inom Nato. Nya utmaningar samtidigt som tvåprocentsmålet, återförsäkransåtgärderna och utvecklingen av EOP ska lösas. Den transatlantiska länken står med en ny generation beslutsfattare på båda sidor av Atlanten. På den amerikanska sidan gäller det att internt motivera stödet till den europeiska som i sin tur har att med reell handling visa att de tar hoten på allvar. Höjda europeiska försvarsanslag torde vara det mest konkreta tecknet.
EU
I EU, som generellt kan beskrivas som en politiskt styrd, civil organisation med i huvudsak samtliga samhälsfunktioner representerade inklusive en mindre militär komponent, arbetas det också för fullt. Sedan Lissabonfördraget antogs 2009 har EU roterat det högsta ledarskapet en gång. Det nya ledarskapet, i EU External Action Service (EEAS), HR/VP Mogherini, Europeiska Rådets Ordförande (ERO) med Tusk och Kommissionen med Juncker har, enligt vissa bedömare, lett till en ökad ambition avseende GUSP, den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken. Implementeringen av slutsatserna från ER 13 pågår samtidigt som förberedelserna för ER 15 går in i slutfasen. Bland annat är en ny gemensam säkerhetsstrategi, eller åtminstone starten av en sådan, att förvänta. På motsvarande sätt, som Nato uttryckt samarbetsbehov med EU, hörs från EU behovet av att samverka mer med Nato. Båda organisationerna vill utöka samarbetet så vad är det som hindrar? Cypernfrågan[7] är det första som dyker upp som konkret hinder och får tjäna som exempel. Där bör ansträngningar göras för att få frågan att lösas upp. Samtidigt brottas EU med stora interna ekonomiska problem där den antagna sanktionspolitiken mot Ryssland spär på en inre splittring och medlemsstaternas lojalitet ställs på svåra prov.
Vägval
Var står Europa om ett år? Att säga det med någon form av säkerhet, trots att det bara är ett år fram i tiden, känns övermäktigt i dagens situation. Jag försöker mig ändå på ett resonemang med utgångspunkt att de identifierade hoten fortsätter att utvecklas och i än större omfattning än i dag kommer utgöra en utmaning för Europa. Har Väst tillräcklig förståelse för fenomenet IS för att parallella åtgärder med tillräcklig bredd kan vidtas? Finns det något rum som Väst kan sammanstråla i och utarbeta åtgärder att möta de nya hoten med?
I det fortsatta resonemanget antar jag att Nato med sitt hittills resoluta agerande lyckas hålla ihop och fullfölja sina intentioner. För EU synes dock frågan vara mer öppen. Å ena sidan skulle ett framgångsrikt Europeiskt Råd i sommar kunna leda till att Unionen stärks och tendenserna till splittring minskas. Det skulle kunna öppna upp för en fortsatt, möjligen än kraftfullare, politik mot Ryssland och ökade satsningar för att möta flyktingströmmarna från syd. Å andra sidan skulle ett urvattnat ER 15 kunna leda till splittring av EU gemensamma utrikes och säkerhetspolitik och därmed i dess förlängning en försvagad försvarspolitik. Vidare konsekvenser torde bli en kraftlös politik mot Ryssland och inga fördjupade samarbetsformer med Nato. Väst skulle avtyna relativt situationen idag.
I detta läge är ett svenskt agerande med att säkerställa den egna försvarsförmågan grundläggande. Försvarsöverenskommelsen har precis kommit på plats med ökade försvarsanslag de kommande fyra åren. Ökningen står inte i parietet med det Överbefälhavaren förklarat nödvändigt för att lösa uppgifterna enligt försvarsberedningen rapport men är ändå en ökning om 4,7 % räknat över perioden. Detta är förhoppningsvis även tillräckligt för att ge positivt eko i den transatlantiska länken men det återstår att se. Vidare bör EOP utnyttjas så långt möjligt. Fortsatta svenska bidrag till NRF[8], utökat deltagande i Nato övningar, färdigställande av värdlandsstödavtalet och fortsatt deltagande i pågående operationer bör göras. Vad gäller EU är resonemanget enkelt – allt bör göras för att bidra till att Unionen hålls ihop och kan föra en samlad GUSP. Samtidigt bör nya konkreta samarbetsformer mellan EU och Nato utvecklas som gör att hybridhotet kan bemötas. Ett ökat samarbete mellan de två organisationernas åtgärder bör göras såväl civilt som militärt. För att åstadkomma detta krävs att gamla säkerhetspolitiska låsningar kan lösas upp och försoning uppnås. Kan Sverige inför ER 15 hitta likasinnade och bidra till denna process kommer grunden till ett fördjupat EU-Nato samarbete kunna läggas och därmed början till en effektiv motverkan av den ryska hybridkrigföringen.
Avslutningsvis, Europa står inför den kanske största krissituationen sedan kalla kriget. Arbetet i Bryssel är intensivt. Men frågan är om det kommer att räcka för att vända den negativa trenden – jag menar att det sannolika är att situationen fortsätter förvärras. Att påstå att Europa inte kommer att uppleva fler otänkbara händelser det kommande året går nog inte heller att säga med någon större trovärdighet. Vinden tilltar – vi behöver kontrollera sjösurrningen – men har vi rätt farkost? Rummet för ökat samarbete mellan EU och Nato och deras komplementerande förmågor behöver byggas. Ett rum som möjliggör att Västs samlade styrka kan utvecklas med bibehållna principer för demokrati, mänskliga rättigheter och internationell rätt.
Författaren är konteramiral, Sveriges militäre representant vid EU:S och Nato:s Militärkommittéer i Bryssel samt ledamot av KKrVA.
Noter
[1] Väst konstitueras i artikeln av medlemsstaterna i EU och Nato.
[2] Fouriertransformen, efter Jean Baptiste Joseph Fourier, är en transform som ofta används till att överföra en funktion från tidsplanet till frekvensplanet.
[3] TIME 12 mars 2015
[4] Keynote speech by NATO Secretary General Jens Stoltenberg at the opening of the NATO Transformation Seminar
[5] EOP, Enhanced Opportunities Program, för Sverige, Finland, Georgien, Jordanien och Australien.
[6] Nato hemsida
[7] www.regeringen.se
[8] NRF, Nato Response Force, Sverige deltar I RFP, Response Forces Pool
Intressant genomgång av ett besvärligt läge.
Syretestet på EUs förmåga till gemensamt agerande ligger i närtid och gäller att få ett konsistent förhållningssätt till flyktingsitationen vid Medelhavet. Detta gäller såväl den sjö-bevakande och livräddande delen som den långsiktiga ”planen”. Klarar EU inte detta så är sannolikheten liten att EU skall kunna etablera en gemensam plan mot IS och de falerande staterna i regionen som ex. Libyen.
Sannolikheten att EU kan återetablera en aktion med ”Mare Nostrum” kapacitet är relativt god. Här har flera länder inklusive Sverige förklarat sig villiga att hjälpa italienarna.
Vad gäller den större frågan om flyktingsituationen totalt sett och de falerande staterna är prognosen däremot dålig. När man följer internationell press kring dessa frågor så är spännvidden mellan olika politiker och länder närmast oändlig. Just nu lutar steg ett åt en ”australisk” lösning med att inte låta flyktingar komma iland i EU. Denna taktik kan kanske fungera men kommer att leda till en omfattande splittring i EU, såväl mellan som inom länder. Hur etableringen av människovärdiga läger skall etableras och skyddas i e.g. Libyen verkar ingen ha en ide om. Vad gäller att etablera rätts-säker visumprocess i Nordafrika och Mellan -östern är det också helt öppet.
I ett läge där ex. Göteborgs kommun inte vill och kan ta ställning mot IS är det föga sannolikt att EU kan förmå sig att skapa en gemensam hållning och en verkningsfull strategi. Dagens ”vision” i Bryssel vad gäller IS verkar vara: ”hoppas de lugnar ner sig och inte avrättar så otrevligt så att vi kan börja etablera diplomatisk kontakt och förhandla”.
Om utgångspunkten är att ett ”Kalifat” och nya gränser i mellan-östern är oundvikligt så kan det vara ett rimligt förhållningssätt. Men för oss som sätter värde på demokratiska fri- och rättigheter och känner behov av att skydda en oskyldig civilbefolkning, oavsett trosuppfattning, kan det inte vara rimligt att passivt vänta ut historien. EU måste alltså skapa en realistisk strategi för att stävja IS för att vara trovärdigt som världspolitisk aktör.
NATO måste också skapa en realistisk hållning och strategi visavi IS och för mellan-östern. Nu verkar Turkiets hållning lägga en filt över NATOs möjligheter att hitta en väg framåt. Några SAS-soldater i öknen som prick-skjuter IS-ledare och några tiotal instruktörer till Peshmerga-armen räcker inte långt.
NATO bör få Turkiet att visa korten för att komma vidare, landet är fullvärdig medlem och bör förväntas vara lojalt. USA måste snarast få klart hur stödet till IS från Saudiarabien egentligen är organiserat och cementerat och sedan aktivt och resolut förhålla sig till det. Det ironiska är att Iran snart kommer att vara USA:s och NATOS bästa vän i regionen om utvecklingen går vidare enligt dagens riktning. Det måste vara ”roande”, om än lite otäckt för den Israeliska generalstaben att betrakta situationen.
För oss i Sverige gäller det att vara förberedda på flera utvecklingsmöjligheter och avsätta resurser för olika utfall. Oavsett vilken väg utvecklingen tar kommer vi att bli ordentligt berörda. Vi kommer att vara ett förstaval för många flyktingar. Vi har en befolkning som inte vill se barn drunkna i havet utan att vi gör något. Samtidigt har vi flera medborgare som satsar sin framtid på Kalifatet. Vår viktigaste insats blir att få EU att hålla ihop, skaffa en strategi och agera. Det är en stor intellektuell debatt i Holland och Frankrike inte minst om att EU är ett fallerat projekt som borde läggas ner. Liknande toner finns i UK i mer direkt form. Våra grannar i öst applåderar naturligtvis denna debatt liksom splittringen inom våra länder med ny-nationalisternas framgångar.
Oavsett vad man tycker om EU finns det just nu inte tid för något annat än att acceptera världen som den ser ut och agera inom de organisationer som finns. Detta oavsett hur man ser på deras framtid. Sverige har en god tradition att verka genom överstatliga strukturer som FN och EU. Det är viktigt att vi lägger all kraft på att få gemensamma beslut och konkret handling i dagens svåra frågor i EU med det snaraste. För flyktingarnas och inte minst för Italiens skull.
Per Tengblad
Odd Werins beskrivning vad som sker i EU och NATO är bra. Jag saknar dock funderingar om vad som kan hända i några områden. Hur ser de ryska ambitionerna ut i Svarta Havsområdet ut. Där finns några frågor som kopplar sig till Gerasimovs strategiska planering rörande hybridkrigföring. Krim är numera ryskt land. Kan Ryssland försöka ta hela Ukrainas kust från Mariupol till den rumänska gränsen och därmed även den viktiga staden Odessa. Kan Ryssland splittra EU genom att bygga en gasledning från Södra Ryssland öster om Krim till Rumänien och/eller Bulgarien. En tredje fråga nog så svår är ambitionerna rörande Ukrania. Hur långt kan Ryssland avancera innan Ukraina byggt upp sin försvarsförmåga för att göra reellt motstånd? Eftersom USA, Canada och olika EU-länder stöder Ukraina mer eller mindre aktivt kanske Ryssland har nått vägs ände.
Ett annat område som jag tycker borde studeras mera är Östersjöområdet. Ryska ubåtar förbereder utplacering av kärnladdningar i olika delar av svenska kusten. Förmodligen gör man likadant i Finland oxå. Vilka ambitioner har Ryssland i vårt område inklusive de baltiska staterna? Kan de ryska minoriteterna i de baltiska staterna utnyttjas på liknande sätt som på Krim och i Östra Ukraina? Håller tiden på att rinna ut för Ryssland beroende på att de nordiska länderna nu närmar sig varandra säkerhets- och försvarspolitiskt. Sveriges alltmer närmare samarbete med Finland har definitivt försvårat för Ryssland. Den uttryckliga ambitionen för svenskt samarbete med NATO har inte underlättat de ryska ambitionerna.