Intervjuare: Christian Braw
Göran Arlefalk har haft en lång och aktiv bana i försvaret och senare även inom utbildning och näringsliv. Hans nordiska bataljon befann sig vid Tuzla Air Base vid tiden för massmorden i Srebrenica 1995 och förbandet gjorde en betydande insats för flyktingarna från den drabbade staden. Den dagbok som Göran Arlefak förde under tjänstgöringen i Bosnien utgör bakgrunden till denna intervju. Göran Arlefalk har även aktivt verkat för veteransammanhållning.
Berätta om Din militära bakgrund och Din väg inom försvaret?
Jag hade siktet först inställt på att bli elektriker. Men den första tiden inom försvaret upplevde jag som mycket positiv, så jag fortsatte på den banan.
Lite mer än hälften av min tid inom armén har bestått av trupptjänst hela vägen från instruktör via plutonchef, kompanichef, bataljonschef och brigadchef. Under min tid hann jag göra inte mindre än åtta KFÖ:er i fält vilket varit otroligt lärorikt.
Efter stabskursen tjänstgjorde jag mest vid dåvarande Försvarsstaben med planering och studier. Det blev även en fin och lärorik tid vid Arméledningen.
Mitt sista uppdrag var en placering som försvarsattaché med ackreditering i Österrike, Slovakien och Tjeckien. Där kom jag till huvuddelen att arbeta med stöd till Gripen-projektet. Projektarbetet med Saab och British Aerospace gav mig mersmak för projektarbete. Så vid 50 års ålder lämnade jag Försvarsmakten och gav mig in på anläggningsprojektbranschen. Jag arbetade för bl a Lundin Mining och Siemens. En hel del av tiden verkade jag och bodde i Ryssland. Det var en nödvändighet för arbetsuppgifterna att även vara skriven där.
Berätta om Din väg till Bosnien och den yttre sidan av Din tjänstgöring där.
När jag skulle utnämnas till brigadchef vid MekB 7 gjordes en ny planering av turordningen för brigadernas ansvar för bemanning. MekB 7 skulle svara för den fjärde Bosnienbataljonen. Det fanns ju ingen möjlighet annat än att ”ta bollen”. Jag var aldrig tveksam. Jag kände det som att få en möjlighet att pröva om allt jag lärt och upplevt inom utbildningen var rätt.
Berätta om Ditt engagemang med veteranträffarna.
Vi har haft en återträff efter 20 år. Där var vi nästan 600 deltagare. Det hela hölls samman av en soldat som tagit detta initiativ. Jag stöttade och gjorde en hel del praktiskt och kontaktmässigt. På grund av pandemin fick vi ställa in träffen på 25-årsdagen. Vi var 800 veteraner som hade anmält sig till detta tillfälle inför en helg tillsammans i Stockholmstrakten. Nu siktar vi på 30-årsdagen. I mellanperioderna ses vi på veteranträffar och på ÖS utanför Halmstad.
Vilka behov ser Du för bearbetning bland veteraner?
Det har utvecklats efter hand och jag ser stödet som oerhört viktigt. Det ger en trygghet för de som ska ut i en mission och för dem som är mitt uppe i en besvärlig mission. Fortsätt utveckla formerna. Lyssna lyhört på behoven.
Du beslöt Dig före missionen att skriva dagbok. Du har fattat beslutet att Din dagbok skall förbli privat egendom. Berätta varför?
När jag fått uppdraget som chef för den 4:e bataljonen i Bosnien bestämde jag mig för att köpa in ett antal tomma anteckningsböcker med hårda pärmar och ganska nogsamt föra dagbok varje dag. Så blev det och jag var mycket disciplinerad att skriva precis varje dag innan jag slöt ögonen för vila. Det blev en rutin. Det blev många ord, tankar och underlag till senare reflektioner.
Jag bestämde mig för att skriva av flera skäl. Dels ville jag ha en egen dokumentation bredvid den ganska så torra officiella rapporteringen i FN-systemet, dels skulle dessa ord vara helt sprungna ur mina egna tankar.
Framför allt skrev jag av det skälet att jag trodde dagboken kunde vara någon form av avlastning för mig själv. Som bataljonschef i toppen på en pyramidorganisation finns ingen naturlig och organisatorisk självklarhet kring vem som tar hand om chefen när stöd behövs.
Så gott jag kunde försökte jag därför skriva om hur jag uppfattade händelser, hur jag reagerade och agerade. Inte en dagbok av karaktären; ”Idag gjorde jag först det, sen åkte jag dit, för att slutligen ha ett möte med Mr X”.
Dagboken skulle som jag såg det då vara min egendom. Ingen annans. Som komplement till dagboken frågade jag en gammal fin vän i bataljonen och han ville ha ett litet extra öga på mig och ta ett snack i de fall han såg att jag nog behövde få ventilerat intryck och känslor som störde eller än värre plågade mig.
Vid vårt 20-årsjubileum med 600 deltagande soldater höll jag ett inledningsanförande. Jag ville i det knyta ”ihop säcken” med ord för att uttrycka hur jag såg på uppdraget så här i efterhand. Förstod sedan tidigt att det förväntades att jag ganska frigjort skulle ge min syn på en hel del saker.
Vad jag också gjorde var att berätta att jag skrivit en omfattande dagbok. Jag läste upp exakt vad jag skrev just dessa återträffsdagar (27—28 juni) för tjugo år sedan. Det var tyst i salen. Jag såg på blickarna att många var tillbaka till just de båda dagarna och dess händelser, och att många fick svar på en del frågeställningar de burit på.
Jag blev senare ombedd av många soldater att skriva mer om vissa utvalda händelser från dagboken och så gjorde jag sensommaren 1995. Jag utelämnade privata delar eller delar där jag från mina utgångspunkter och upplevelser uttryckte mig negativt om vissa personer i mitt förband.
Det kändes som om belysningen av vissa händelser bidrog för många att få ”vissa polletter” att trilla ner och att få en efterlängtad förklaring till skeenden i flera för dem viktiga fall. Detta kändes naturligtvis bra. Jag har även använt delar av dagboken i fall där jag blivit kontaktad av professionella stödpersoner till soldater som behandlas för bl a PTSD. Den så kallade meranvändningen av dagboken blev lite större är vad jag ursprungligen trott och menat.
Avslutningsvis; jag ser fortfarande min dagbok som min. Jag avser för närvarande inte lämna ut den ograverat till vem som helst för allmän läsning.
I ett tal vid en veteranträff beskrev Du en reaktion inför kriget på Balkan: ”För Guds skull, någon måste ställa upp!” Var det en samvetsfråga för Dig? För andra?
Ja till del. Det var under vår pågående utbildning som där var ett inslag på TV från Bosnien. Man visade ett sönderskjutet Mostar och offer för terrorbeskjutning av Sarajevo. Någon som intervjuades på TV uttryckte ”Herre Gud, någon måste göra något!” Påföljande morgon berättade jag för soldaterna vad jag sett och hört på TV. Många hade också sett det. Jag avslutade med att säga ”jag är stolt att någon som ska göra något är vi som snart ska åka iväg”.
I samma tal nämner Du behovet av en total revision, en fullständig genomlysning av missionen. Vilket skulle syftet vara? Har Du fått gensvar?
Jag gjorde några personliga reflektioner i mitt tal vid återträffen 2015. Jag sa bland annat; När en mission likt UNPROFOR är avslutad så saknar jag en opartisk utvärdering, eller kalla det revision, så att resultat och värde av insatsen kommer till ytan. Jag menar inte utvärdering av enskilda förband, utan en samlad bild över hela missionen.
Jag ska ge ett exempel varför det behövs. När NATO formellt avslutade sitt stridsuppdrag i Afghanistan så beskrevs resultatet väldigt olika, beroende på vem man frågade.
Den amerikanske generalen John Campbell uttalade när fanan halades;
Vi har lyft det afghanska folket ur mörker och förtvivlan och givet dem hopp inför framtiden. Vi har gjort Afghanistan starkare och våra länder säkrare.
Graeme Smith, analytiker på organisationen International Crisis Group, beskrev läget så här;
Konflikten eskalerar, allt fler människor dör och ISAF lämnar i en tid av oerhörd instabilitet. Det är svårt att säga vad som väntar landet i framtiden, men det kommer inte bli positivt. Det är mer en fråga om det kommer bli dåligt eller mycket dåligt.
Det är inte OK att ge dem som gjort allt för en insats så totalt spretande värderingar. Vi är faktiskt värda att få en opartisk och rättvisande utvärdering.
Det jag skulle vilja ha utvärderat utgörs främst av hur de militära strategierna utformats och genomförts. Ta som exempel det strategiska begreppet ”Tuzla Safe Area”. Var det relevant? Vi hade ett område att ta hand om, lika stort som Skåne. Vi var 0,1 soldat per kvadratkilometer. Kan man säkerställa ”säkra områden” med denna soldattäthet, eller borde strategin formulerats annorlunda?
Det borde också utvärderats hur resultatet blev av all humanitär verksamhet, likaså hur den rent militära och civila verksamheten koordinerades.
Det finns mer som borde beläggas med fakta och redovisas öppet, allt för att vi till slut ska kunna förstå sammanhangen och vårt eget bidrag. Ett par exempel;
Srebrenica blev ett nationellt trauma för Holland. En regering avgick bland annat. Holland tillsatte efter kriget en kommission för att utreda vad som skett. Jag arbetade i Österrike när jag blev ombedd av kommissionen att vittna om det jag visste. Genom detta och efter att ha läst kommissionens rapport, föll många pusselbitar på plats för mig.
När serberna omringade Srebrenica, var den holländske bataljonschefen Thom Karremanns i Srebrenica med del av bataljonen. Jag träffade själv aldrig Karremanns, bara hans ställföreträdare.
Vi vet ju att Dutchbat begärde flygunderstöd när serberna med mångfaldig överlägsenhet och många stridsvagnar gick in i Srebrenica.
Vi vet också att Karremanns först blev nekad flygunderstöd, med fick det senare, både för sent och för lite.
Vi vet det olyckliga i att Karremanns bad Mladic om ursäkt för att ha begärt flygunderstöd.
Vi vet det olyckliga i att Karremanns skålade med Mladic.
Vi vet också det olyckliga i att Karremanns mottog en gåva från Mladic när holländarna fick lämna Srebrenica.
Men, jag vet inte vilka särskilda order Dutchbat fick, om de ens fick några. Jag tror att situationen hade varit enklare för Dutchbat, om de från början fått ett tydligt uppdrag som innebar att de i sin underlägsenhet skulle utgöra en ”snubbeltråd” gentemot serberna. När den första serben gick över snubbeltråden skulle eld öppnas, och samtidigt skulle flyg kraftfullt sättas in till understöd. I en sådan plan skulle en större stridsgrupp ur Nordbat med stridsvagnar i täten kunnat sättas på rull till förstärkning.
Vad jag vet är, att Nordbat fick ingen som helst beredduppgift eller kompletterande order i syfte att stödja Dutchbat.
Srebrenica är för många ett trauma. Vi som på ett eller annat sätt var inblandade förtjänar att få veta hur de militära övervägandena gjordes, och vilka order som gavs, till Dutchbat, till Nordbat, till flygstridskrafter eller till andra förband.
Vi själva plågades av en obegriplig begränsning i vår rörelsefrihet (FOM). Denna begränsning hindrade oss att lösa många uppgifter som vi såg ligga framför oss, inte minst humanitära. Denna begränsning utlöste frustration och misstämning, och detta åt på mig mycket hårt. Jag kände mig ensam, tom och håglös.
Begränsningen tillkom långt innan vi kom på plats i form av ett regelrätt avtal mellan 2. kåren och vår sektorstab. För oss var denna överenskommelse inget som fick ifrågasättas. Jag försökte lösa upp det med egna kontakter med 2. kåren, politiskt med stöd av ambassadören Erik Pierre. Jag försökte också via Carl Bildt och Torvald Stoltenberg när de var nere hos oss. Det gick inte. Jag fick för detta ganska mycket stryk för att jag försökte köra ett eget race och inte höll mig till Chain of Command. ”Rättning i ledet!”.
Du har mött några av de serbiska ledarna, både militära och civila. Vilka är Dina intryck?
Under tiden i Bosnien skickade jag ganska många protester till den serbiska sidan, främst efter beskjutningar av oss. Företrädare för den serbiska sidan träffade jag bara en gång. Det var när jag från HQ i Sarajevo fick ett hemligt uppdrag att flyga in en serbisk delegation till Tuzla-området och leda en förhandling mellan bosniaker och serber om utväxling av fångar och lik.
De serbiska delegaterna visade en korrekt och professionell attityd. Egentligen inget konstigt där.
Som kuriosa beträffande serbiska kontakter, fick jag ett brev från Haag på hösten 2018. Det var Radko Mladics advokat, Dragan Ivetic, som önskade att jag skulle vittna i samband med Mladics överklagande av livstidsdomen.
Vilka intryck fick Du av bosniska befattningshavare på motsvarande nivå?
Jag hade täta och bra kontakter med bosniska armén, förutom med dåvarande 2. kårens chef, Sead Delic. Honom betraktade jag då och nu som en klockren psykopat.
Bosniakerna var vänliga, men kunde också vara ombytliga. Stunden avgjorde hur man skulle förhålla sig. Man fick vara beredd på häftiga och plötsliga svängningar.
Den allmänna bilden blev i Sverige att bosniakerna var offer och serberna förövare. Hur såg det ut för Er som var nära?
Jo så var den allmänna bilden bland oss också. Några gånger hade vi fog för att misstänka bosniska övergrepp, men det blev inga som vi hade opartiska belägg för.
Du kunde iaktta en hemlig amerikansk verksamhet som stred mot den officiella amerikanska hållningen. Hur bemöttes Du?
Vi ärvde rejäla begränsningar i FOM (Freedom of Movement).
Jag försökte förstå varför 2. kåren stoppade oss från att kunna både skydda och hjälpa deras eget folk. En BiH-general sa till mig att; ”en dag kommer du veta”.
Jag insåg naturligtvis att BiH inte gärna ville att vi skulle se vad de höll på med och hur de disponerade sina styrkor. Risken för läckor i det mångnationella FN-systemet var uppenbar. Men det måste funnits mer.
En stor pusselbit föll på plats i samband med mina vittnesmål inför den holländska kommissionen. Pusselbiten pekar så tydlig på varför det skulle varit olyckligt för både USA och BiH om vi hade full tillgång till FOM. Det var nämligen som så att redan från 1992, försågs BiH med vapen och utrustning som på ett dolt sätt fördes in i Bosnien, helt i strid med vapenembargot. Iran, Pakistan, Saudi pekades ut som starkt delaktiga. Den stora dirigenten var USA, som både direkt och indirekt koordinerande, så att detta flöt på. Parallellt med att man i den amerikanska kongressen diskuterade för- och nackdelar med att lyfta embargot, körde USA alltså på under täcket och bakom ryggen på bl a UNPROFOR. Vilket hyckleri! Bill Clinton lär enligt rapporten haft en stor personlig- och pådrivande roll för att stödja muslimerna. England och Frankrike protesterade enligt rapporten.
Inledningsvis skeppades vapen och utrustning in i Bosnien via Zagreb och sedan ner genom 9. kompaniets område. Kroaterna fick en hyggligt stor procent av både vapen och utrustning mot att denna insmugglingsväg hölls öppen.
När sedan man från amerikansk sida ville gasa på med stödet till BiH övervägde man att flyga in material istället. Man tittade på att landa in det antingen i Sarajevo eller på Tuzla Air Base. Det blev Tuzla av många skäl. Redskapet för detta var ”The Black Flights”, svartmålade Hercules C 130, helt nedsläckta.
Genom flygvägen, slapp man också ”procenten” till kroaterna.
Flera enheter i området rapporterade in nedsläckta Herkulesplan på väg ned. Bland annat rapporterade Kapten Moldestad på det norska helikopterförbandet en kväll ett sådant uppdrag. Han fick till svar att han hade sett i syne. När han var påstridig, fick han luren i örat. Även vårt norska fältsjukhus rapporterade landande Hercules.
Det har även berättats att en annan officer blev fysiskt hotad när han upprepade gånger rapporterade in denna verksamhet.
En natt var jag själv ute. Klockan var 0300 när en nedsläckt Hercules flög exakt över mig på mindre än 100 meters höjd. Den var eskorterad av jaktplan (F-16?). Jag ringde själv direkt upp den luftoperativa staben och rapporterade. De skulle kolla med en amerikansk AWACS och återkomma till mig. Jag fick till svar att en AWACS var uppe och hade full koll av lufthavet. Det fanns inget flyg alls i någonstans i Bosnien, än mindre i Tuzla-området. Jag ringde upp igen och bad dem än en gång kolla med AWACS, samt att sluta kränka mig genom att förneka att det var en Hercules jag såg eskorterad av jaktflyg. Jag fick senare ett svar som innebar att genast sluta med att inte respektera de svar som gavs. I annat fall behövdes varken jag eller min bataljon i området. Detta svar behöll jag för mig själv, för att inte det skulle tära mer på bataljonens kvarvarande krafter.
För att göra bilden fullständig, så såg vår sektorstab själv en landning. Man sände ut en patrull som blev beskjuten och tillbakavisad av BiH. Vid ett annat tillfälle beordrade jag 8. kompaniet att en natt besätta ett antal tillfälliga OP:n. Sent på natten rapporterade dessa 4-6 transportflygplan alldeles öster om Tuzla på låg höjd och i riktning TAB. Denna rapport från oss förnekades också. Som svar fick jag att 8. kompaniet hade sett en ensam AWACS ca 80 km öster Tuzla. Av särskilda rapporter vet vi att det har varit omfattande landningar på TAB. En natt rapporterades att det gick åt ca 75 lastbilar för att tömma planen. Dagen efter hade BiH soldaterna nya och fräscha amerikanska uniformer på sig.
Den holländska rapporten anger att ”Black Flights” genomfördes, antingen då AWACS stod på marken eller då de var uppe på uppdrag med enbart amerikansk besättning.
Det här var ett riktigt ”fulspel” som i efterhand i alla fall för mig så tydligt förklarar varför BiH till 100 % skulle styra när och var vi fick röra oss. Jag är så glad att ingen av mina soldater fick betala med allvarliga skador eller med livet inom ramen för detta manipulerande storpolitiska spel.
Rapporter kring ”The Black Flights” finns att söka på nätet. Man vad jag efterlyser är även här en opartisk faktabelysning kring hur det här påverkade UNPROFOR och vem som gjorde vad med anledning av detta.
Dina soldater var värnpliktsutbildade. Hur bedömer Du deras insatser jämfört med de professionella soldater Du mötte?
I förhållande till andra yrkessoldater var mina äldre. De hade mer livserfarenhet och hade också ofta erfarenheter från yrkesliv m m. Dessutom hade nästan alla soldater vid sidan om sitt soldatyrke ett andra jobb. Totalt sett var detta en enorm tillgång. Vi stöttade yrkessoldaterna mer än de kunde bidra med något för oss.
Du var bataljonschef i Bosnien. Vilka lärdomar vill Du ge vidare till en bataljonschef i kris och krig?
Här skulle jag kunna hålla på hur länge som helst, men jag nöjer mig med att belysa något kring frustration. Frustration är ett hot mot alla organisationer i fred som krig. Det leder till osämja, själviskhet och förvärrande ryktesspridning. Självklart kan man möta det bra med mycket öppen attityd och information. Men av aspekterna säkerhet för förbandet och sekretess finns begränsningar för öppenheten. Alla kan inte få tillgång till den totala helheten.
Jag skulle vilja ge rådet till nya chefer att ta djupa diskussioner kring mål, medel och metoder för att möta och motarbeta effekterna av frustration. Särskilt vill jag trycka på betydelsen av att chefer på alla nivåer vågar ta kampen mot frustration och inte bara skicka det besvärliga ärendet uppåt. Detta kräver från alla att våga ta två steg framåt när det blåser och att våga ta de besvärliga samtalen.
Vad bör underställda, t ex stabsmedlemmar, ge akt på i sina relationer till bataljonchefen?
Öppenhet; inte försköna läget inom sitt fögderi. Lojalitet mot chefen och uppdraget. Börjar det svaja, våga ta samtalet med chefen och berätta vad som inte känns bra.
Bedömer Du själv att Du fått förblivande skador av PTS? Hur har Du själv kunnat bearbeta dem? Har veteransammanhållningen varit en läkande faktor? Har samhället bidragit till läkning av PTS?
Nej, jag tror inte det. Personligen behövde jag vid hemkomsten en längre tid på mig för att kunna vara glad. Det låg en sordin över humöret på något sätt. Men det gick över.
Två saker satte dock spår. Det ena var arbetsbelastningen att vara tillgänglig 24 timmar om dygnet under åtta månader. Ganska många nätter väcktes jag för att gå till lägesrummet och sätta mig in i en ny situation och ta beslut. Det slet stundtals hårt.
Ett annat sår satte en helikopterresa den 7 juni 1995 från Tuzla till Split. Jag var beordrad till Split för att redovisa planerna för en ”mycket snabb urdragning” från Tuzla-området. Vilken materiel skulle tas med, vilken skulle förstöras på plats m m. Det var dåligt flygväder men vi kom iväg. Vi beordrades gå ner i Kiseljac för att ta med en skadad brittisk soldat som från Split skulle flygas vidare till England för vård. Soldaten var skjuten i huvudet och var nersövd. Jag hjälpte till att hålla dropp när han lastades in. Vi fick göra tre startförsök p g a ovädret och varje gång lastades den skadade soldaten in och ut. Vid tredje försöket hade vi bara kommit upp när soldaten dog med princip huvudet i mina knän. Den upplevelsen sög duktigt under lång tid och sitter lite kvar än.
Hur bedömer Du försvarets nuvarande program för behandling av PTSD: Kamratvård, poliklinisk vård (förbandsplats), institutionsvård?
Det har hänt mycket positivt och jag har varit (och är fortfarande) inblandad i behandlingen av soldater med PTSD. De som jag pratat med känner stor trygghet och stöd i den vård de får. Jag hade dock en negativ upplevelse för ett halvt år sedan. En av mina soldater behövde hjälp och kontaktade mig. Jag ”mobiliserade” då min personalchef från Ba 04 och tillsammans sökte vi stöd från Högkvarteret för att lotsa frågan rätt. Tyvärr skickades vårt problem bara runt till olika aktörer där var och en bedyrade att det inte var deras bord.
Vi slussades även till veteranhandläggaren på hemförbandet utan resultat. Det sista beskedet var ”be soldaten ringa 1177”. Detta kändes ovärdigt och jag har på egen hand försökt att stödja soldaten så gott jag kan. Här skulle jag vilja se en attitydförändring. När någon ringer och behöver veteranhjälp, sug då åt er ärendet och lotsa sedan det rätt. Släpp det inte förrän det är i rätta händer!
Du har gjort ett återbesök i Bosnien. På vilket sätt har det bidragit till Din nuvarande situation?
Några år senare, under Ba 10 tid i Tuzlaområdet, fick jag möjlighet att göra ett återbesök. Det var således 1998 på sommaren. Jag kände att jag ville göra det, eftersom jag inte helt och fullt kunnat sätta punkt, och så kallat skriva epilogen.
Återbesöket gjordes som så, att jag fick militära handlingar och fordon, och kunde med ett eget program röra mig fritt dit jag ville komma. Mitt besök varade en knapp vecka och jag hakade på ett antal soldater från Ba 10 som varit med på tidigare missioner, och som ville delta. Vi besökte samtliga camper. Vi besökte platser som vi hade frågor kring, och där vi hade saker vi ville berätta för varandra. Det var Ribnica, Doboj, Gradacac, TAB:en, Y 02, R 16, T 18 samt berget Vis.
Vi besökte gamla vänner också. Självklart överraskade jag Dino som nu var nästan 10 år. Honom hittade jag som en vettskrämd liten sexårig parvel i närheten av Tuzlas kolkraftverk när det besköts från den serbiska sidan
En städerska från missionstiden bjöd på middag tillsammans med sin familj hemma i Zivinice.
Vi drack pilsner i Gracanica tillsammans med dåvarande chefen 22. div, Hassan Mostarlic.
När vi besökte R 16, undrade några bybor vilka vi var och varför vi var där. När jag berättade vem jag var, blev det fest arrangerad i byn med mat och slivo. Bara glada miner över återseendet. Vis var speciellt för mig. Jag hade sett så mycket ont komma från denna plats. Under missionen kände jag ett visst obehag när jag såg siluetten av Vis. Samma känsla dök upp, när vi gick ner för landning på TAB:en och jag såg siluetten i flygplansfönstret. En knytning i magen helt enkelt. Jag hade efter våra insatser mot Vis, från serbisk media, fått beskedet att vi dödat ett stort antal muslimska civila. Jag ville åka dit och få svar. Man berättade på plats för mig, att de civila bosnierna som bodde i närheten av Vis, blev tvångsförflyttade därifrån långt innan vi gjorde insatserna. Serbiernas media-uttalanden var alltså osanna. Bara propaganda.
Uppe på Vis kunde man tydligt se spåren efter våra insatser. Amerikanarna hade en bas där, och de bjöd på hamburgare vid vårt besök. Vi satt och dinglade med benen över kanten och tittade på TAB:en och Tuzla när vi käkade hamburgarna. På något sätt blev jag vän med Vis igen.
Återbesöket var sammantaget mycket nyttigt för mig. Vår återträff den 27 och 28 juni 2015, blev än mer betydelsefull för att kunna sätta punkt en gång för alla. Jag fick möjligheten att framföra alla de fakta som trillat in genom åren. Många fakta förklarade varför vår mission blev så komplex och svårbegriplig. Jag står än mer fast vid behovet av en opartisk utvärdering efter varje mission, som en del i att fylla de frågor vi soldater har rätt till att få svar på. Jag är mycket tacksam över den uppskattning som visades från många av de återträffande veteranerna den där magiska kvällen. När jag förstod, att jag kunde bidra till fleras läkeprocess, genom att delge delar av min personliga dagbok var för mig inget svårt beslut. Jag öppnade dessa delar tillsammans med en del kommentarer i efterhand såsom bilden klarnat för mig själv.
Vad blev högt, heligt och omistligt för Dig under Din tjänstgöring i Bosnien?
En mycket stor fråga att svara på, men jag ska försöka sammanfatta.
Det mesta av det heliga och omistliga kom efter missionen i Bosnien betingat av tid till eftertanke, reflektion tillsammans med ledarmässig mognad. Under själva missionen kände jag trygghet i att den utbildning jag fått genom alla år hade varit rätt och riktig. Positiva och negativa erfarenheter från lång trupptjänst i bagaget hade en stor del i detta. Jag tror också att tjänstgöringen öppnade upp lite för att våga se sig själv med förtjänster och brister. Den förre detta buddistmunken Björn Natthiko Lindeblad gjorde en intressant vinkling på att utveckla sig själv genom ett öppet sinne. Han skrev om att för sig själv tre gånger säga ”jag kan ha fel”. Att våga lyfta detta i sitt sinne och tre gånger för sig själv tänka ”jag kan ha fel” öppnar mer upp för helt nya synsätt och förmågan att lösa problem på en helt ny planhalva än en envis självsäkerhet om att ”jag är chef och jag har därmed rätt”.
Det sista jag vill säga kring frågeställningen är insikten om att ta tillvara andras erfarenheter. Man brukar skämtsamt säga att de värsta skitstövlarna i en ny position är ens företrädare och efterföljare. Det är så grundligt fel. Uppdraget har lärt mig en mycket större insikt i uttrycket ”den som lyder råd är vis”. Det är ingen svaghet att utnyttja tillfällena att ställa massa frågor innan man tar över ett nytt uppdrag. Ha därför ingen alltför stor övertro på dig själv och resonera att ”jag vet nog hur detta ska hanteras”. Jag ska ge ett litet exempel. Innan avfärden till Bosnien blev jag kallad till försvarsministern. Han ville höra hur jag såg på mitt uppdrag och om jag kände tillit till den specifika utbildning vi fått. Det var ett bra samtal. Ministern avslutade med att fråga om jag hade några frågor till honom. Jag svarade lite äppelkäckt; nej det har jag inte. Det var med en titt i backspegeln mycket korkat av mig. Under och efter missionen kom jag fram till att jag inte bara borde, utan skulle i stället ställt ett antal viktiga och principiella frågor till ministern. Det hade underlättat missionens genomförande.
