av Carl Björeman

Svenska Dagbladets kolumnist Niklas Wiklund  beskrev 18 september i år den nye ÖB Micael Bydén som en ”fjärrbekämpare”. Han gjorde därmed Bydén en  björntjänst. Wiklund var naturligtvis, liksom björnen i  La Fontaines fabel, ute i de bästa avsikter. Men resultatet kan bli lika katastrofalt: bildligt talat en sten kastad mot den sovande försvarsmaktens huvud.

Micael Bydén är av alla tillgängliga rapporter att döma en officer med mycket förnämliga personliga egenskaper: lugn, kompetent och förtroendeingivande. Det är egenskaper som en ÖB behöver äga. Men Wiklund menar att Bydén behövs främst därför att denne är flygare och att han därför automatiskt är en ”fjärrbekämpare.”

Wiklund far vilse. Han lever med det kalla krigets hotbild som mental belastning. I det läge som råder behöver Sverige helt klart Bydén som ÖB. Men skälet  till detta är ett helt annat än det som Wiklund åberopar.

På politisk nivå vill man satsa på det nationella försvaret. Om det skall bli någon trovärdighet över huvud taget i denna sak är det helt nödvändigt att det sker en radikal omavvägning inom försvarsmakten.

Flygindustrins faktiska dominans  – under täckmantel av påstådd satsning på luftförsvaret – måste upphöra. Flygindustrin måste inse att den i eget intresse – något annat intresse lär den inte ha – inte kan fortsätta som för närvarande. I annat fall lär dess kund Försvarsmakten bli allvarligt försvagad. Detta krav på omavvägning gäller både om Sverige behåller alliansfriheten och –  i synnerhet  – om vi ökar spänningen i närområdet genom att gå med i NATO. Denna omavvägning motiveras även av att de sårbara svensk fjärrstridskrafterna inte har effekt mot Putins moderna betvingelsemetoder. Ett trovärdigt territoriellt svenskt försvar är mer krigs- och hotavhållande än fjärrbekämpning.

ÖB har en nyckelroll i denna komplicerade avvägningsprocess. Micael Bydén är den ende som har erfarenheter och bakgrund för att bidra till ett positivt resultat. Han bör ha ingående kännedom om flygindustrins styrka och svagheter.

En rad av överbefälhavare med ursprung i andra försvarsgrenar har misslyckats. Efter ÖB Owe Wiktorins massaker på försvarsförmågan vid sekelskiftet, samtidigt som denne gav ett avgörande stöd åt flygindustrin, försökte ÖB Johan Hederstedt (2000–2003) och ÖB Håkan Syren (2003–2009) att dölja Wiktorins dåd genom att satsa på internationella insatser. Men flygindustrin fick behålla sin dominans. Under Sverker Göransons tid som ÖB (2009–2015) beslöt regeringen att satsa på SAAB som producent inte bara av flyg utan även av ubåtar. ÖB Göranson kunde inte stå emot det tryck som uppstod på fortsatt faktisk prioritering av flygindustrin.

De spinndoktorer som propagerat och propagerar för ökad satsning på fjärrbekämpning och fjärrstridskrafter måste bemötas även av andra skäl.

De lyckades 2011 förmå regeringen Reinfeldt att medge svenska flyginsatser i Libyen med JAS Gripen, inom ramen  för FN:s resolution 17 mars 2011. ”Statsminister Fredrik Reinfeldt till socialdemokraternas nye partiledare Håkan Juholt 27 mars 2011: det rörde också starka företagsintressen” (Partiledaren som klev in i kylan, 2015, s 103–105).

I den svenska försvarsledningen var man mycket stolt över dessa insatser. Men i efterhand måste man konstatera att läget i Libyen försämrades och att det bara finns en vinnare: SAAB fick  internationell PR och stöd i marknadsföringen för  export av JAS Gripen.

Micael Bydén behövs som ÖB för att Sverige skall få ett trovärdigt nationellt försvar. Det är därför av största vikt att han får trovärdigt stöd och att han inte utsätts för några  björntjänster.

 
Författaren är generallöjtnant och ledamot av KKrVA.
 

Mer av samma författare