Omvärlden har med skräckblandad förundran följt de politiska turerna i USA. Visserligen hade Trump före valet signalerat att han skulle göra allt för att hålla sig kvar vid makten och vägrat att utfästa sig att acceptera valresultatet. Men hans frontalangrepp på de demokratiska processerna går t o m längre än i förhandsspekulationerna. Få trodde för övrigt att valresultatet skulle bli så jämnt. När nu rösträkningen är avslutad, står det för alla, utom för Donald Trump och hans närmaste, klart att Joe Biden vunnit. Samtidigt pekar mycket på att Trump kommer att fortsätta att söka underminera valresultatet åtminstone fram till den 14 december då elektorerna fattar det formella beslutet. Av naturliga skäl är omvärldens blickar i dagsläget fokuserade på den inrikespolitiska sitsen efter valet. Det handlar om krav på omräkning av röster, stämningar inför domstol och risk för våldsamheter. Med all sannolikhet kommer Biden till slut att tillträda presidentposten den 20 januari, även om vi kan få uppleva åtskillig turbulens dessförinnan. Det kan därför finnas skäl att skissa några av hans inrikes- och utrikespolitiska prioriteringar. Dessa kommer att få stor betydelse för omvärlden.

Presidenten har en dominerande roll i amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik. Även i mer ”normala” fall innebär därför ett skifte i Vita huset avsevärda skillnader i substans och stil. Efter fyra år med Trump kommer dessa att vara större än någonsin. När väl den värsta inrikespolitiska turbulensen lagt sig, kan vi förvänta oss en utrikespolitisk ”offensiv”. Detta för att inför omvärlden markera brottet med Trumps ”America first” filosofi. Bristande amerikanskt engagemang leder antingen till att andra länder som Kina flyttar fram positionerna eller till global anarki, vilket är lika illa, framhåller företrädare för Biden. Hur mycket som kan åstadkommas vad gäller multilaterala överenskommelser beror både på den internationella reaktionen och på kongressen. Det faktum att republikanerna sannolikt behåller majoriteten i Senaten inskränker den nya administrationens handlingsutrymme. Man måste inte minst ta hänsyn till att den allmänna opinionen efter engagemanget i Afghanistan och Irak-kriget blivit alltmer skeptisk till interventioner utomlands.

Få kan matcha Bidens politiska erfarenhet. Han valdes in i senaten för Delaware 1972 bara 29 år gammal. När han blev Obamas vice presidentkandidat 2008 anfördes hans utrikespolitiska engagemang som en stor tillgång. Han satt då för andra gången ordförande i senatens utrikesutskott. Första gången var 2001-2003. Biden kompletterade den då internationellt rätt oerfarne Obama. Kontrasten var också stor till hans motkandidat Sarah Palin.

Men den första tiden kommer fokus att ligga på inrikespolitiken. Det amerikanska samhället och det politiska systemet lider av stora brister; polarisering, rasism, ekonomisk ojämlikhet, sjukvården etc. Ett exempel: USA är det enda bland världens rikaste länder, där medellivslängden faktiskt minskar. Och detta från en redan låg nivå. Man kan överhuvudtaget sätta frågetecken för ett politiskt system som kan välja en person som Trump till President. Den politiska maktfördelningen i Montesquieus anda har ofta lett till handlingsförlamning. Detta drabbade också den i Europa så väl ansedde Obama. Har Biden kraft att på ett trovärdigt sätt hantera dessa fundamentala problem? Förväntningarna kommer att vara stora både inrikes- och utrikespolitiskt. Samtidigt måste Joe Biden och hans medarbetare inse att valutgången mer är en triumf för honom personligen än för hans parti. Republikanerna har på de flesta andra nivåer varit betydligt mer framgångsrika än opinionsmätningarna visat och Demokraterna trott. Majoriteten i Representanthuset tycks krympa, Senaten får sannolikt fortsatt republikansk majoritet och Republikanerna tycks behålla majoriteten av guvernörsposterna och delstatslegislaturerna.

Man måste omedelbart ta sig an Corona Pandemin. Denna har hittills kostat nära en kvarts miljon amerikaner livet. I valkampanjen har det talats om en nationell strategi, vilket i sig är en utmaning i det amerikanska federala systemet. Obamas stora sjukvårdsreform, den s k Obamacare måste enligt Biden inte bara räddas utan också förstärkas. Tiotals miljoner har inte tillgång till grundläggande sjukvård. En arbetslöshet på drygt 10% och ett mycket stort antal utanför den reguljära arbetsmarknaden kommer att kräva omfattande och djärva ekonomiska stimulansåtgärder. Höjda skatter för de förmögna för att finansiera ”gröna jobb” är ett annat förslag.

Vad gäller ledarstil kommer Biden sannolikt inte engagera sig i varje detalj utan delegera på ett mer normalt sätt och lita till vicepresidenten Kamala Harris. För detta talar också hans ålder. Han fyller snart 78 år och ger ibland ett bräckligare intryck än sin utagerande företrädare. Detta är en smula ironiskt eftersom han som senator och vicepresident ansågs som vasstungad och t o m aggressiv. Stor sak har gjorts av Harris ”svarta” identitet. (fadern från Jamaica, modern från Indien). Men lika intressant är att hon är en typisk ”Kalifornier” med allt vad detta innebär beträffande synen på klimatfrågan, ekonomisk innovation och kulturell dynamik. Blicken är också i hög grad riktad västerut mot Asien. Det kan f ö noteras att Biden var Obamas sändebud i den politiska offensiv som gick under beteckningen ” pivot to Asia”, tyngdpunkt Asien.

Med tanke på Bidens långa utrikespolitiska erfarenhet kan det möjligen förvåna att dessa frågor inte tagit större plats i hans kampanj. Men amerikanska val avgörs sällan på utrikespolitiska grunder. Biden har snarare fokuserat på hur hans samhällssyn påverkats av de personliga tragedier som drabbat honom. Men det står klart att han är väl förankrad i det Demokratiska partiets mittfåra, där internationellt samarbete och multilateralism är viktiga komponenter. De rådgivare som redan är på plats och som sannolikt kommer att återfinnas på höga poster i hans administration har indikerat hans prioriteringar. Organisatoriskt finns uppgifter om att man vill stärka Det Nationella säkerhetsrådets, NSCs roll, d v s i praktiken knyta utrikes -och säkerhetspolitiken närmare presidenten och hans stab. Därtill skulle NSC ges en vidgad roll beträffande icke—militära hot som pandemier och klimatfrågan. Under Trump tycks detta organ ha spelat en blygsam roll.

Vi kommer säkert att få se en rörelse i riktning mot det slags multilateralism som det demokratiska partiet traditionellt står för. USA ska försöka återta sin ledande roll och göra det utifrån en styrkeposition. Det handlar konkret om Iranavtalet, medlemskapet i WHO och WTO samt Klimatavtalet. Ett återinträde i det sistnämnda står högt på agendan. Beträffande WTO är det viktigt att påminna sig att det fortfarande finns starka band mellan det Demokratiska partiet och Fackföreningsrörelsen. Detta i kombination med den isolationism som markant förstärkts under Donald Trump, talar för fortsatt bristande entusiasm inför en alltför långtgående frihandel. Däremot kommer man säkert att reparera relationerna med Nato och EU som lidit åtskillig skada under Trump. De ledande europiska makterna Frankrike och Tyskland har uttryckt växande tvivel beträffande de amerikanska säkerhetsgarantierna. Samtalsklimatet kommer som sagt säkert att förbättras, men en del grundläggande problem består. Det handlar inte minst om Europas vilja att anslå tillräckliga medel till Försvaret. Tillkommer interna problem som populismens frammarsch i Central- och Östeuropa, de allt sämre relationerna mellan Grekland och Turkiet och överhuvudtaget Turkiets agerande i Mellanöstern.

Diktatoriska och auktoritära regimer i Mellanöstern, Asien och Latinamerika har anledning att förvänta en kärvare attityd. Detta gäller såväl Ryssland som Turkiet, Saudiarabien och Nordkorea. Men den största utmaningen är Kina. De som hävdar att USA är på väg att förlora sin unika globala ledarposition kommer inte att tystna. Spekulationerna om den amerikanska supermaktens nedgång och fall har pågått under hela efterkrigstiden. På 1950- och 60-talen var det de ryska kärnvapnen som hotade USAs position. Några decennier senare ansåg många att den japanska ekonomin skulle passera den amerikanska. I denna debatt har en framträdande tendens varit att överdriva de utmaningar USA står inför och underskatta utmanarnas. Beträffande Kina kan man exempelvis ifrågasätta, om inte det totalitära politiska systemet och den statskontrollerade ekonomin på sikt kommer att bli ett hinder för ekonomisk expansion. Vid en direkt jämförelse ligger de bägge länderna visserligen jämsides med knappt 20 % vardera av världsekonomin. Men den kvalitativa skillnaden består. USA har exempelvis ett stort försprång beträffande högspecialiserade produkter alltifrån flygplan till data chip. Amerikanska high tech jättar är globala företag med användare i alla länder. Sist men inte minst, i en rankning av världens bästa universitet ligger det främsta kinesiska på 92 plats. Hela femtio amerikanska utbildningsanstalter placerar sig före. Slutsatsen blir att ett maktskifte inte är nära förestående, även om Kinas framsteg på många områden är markanta.

Det allvarligaste hotet mot USAs maktställning kommer inte utifrån. Det är internt, vilket på ett dramatiskt sätt framgått i samband med valet. Kan detta till synes totalt kluvna amerikanska samhälle producera ledare och politik som tar sig an de mycket omfattande inhemska bristerna och samtidigt ta ledningen i kampen mot de globala utmaningarna? Ett federalt system utan socialt och medicinskt skyddsnät för en stor del av befolkningen är inget bra utgångsläge. Kommer den traditionelle demokraten Joe Biden lyckas bättre än den udda republikanen Donald Trump? Hanteringen av Corona kräver såväl övergripande politisk styrning som tålamod. Detta passar illa för amerikanerna som är inställda på quick fixes, decentralisering och stor individuell frihet. Montesquieus maktdelningslära väckte anklang i slutet av 1700-talet, när den amerikanska författningen skrevs. Men fungerar maktdelningen idag? Kongressen är inåtblickande och blockerande. Högsta domstolen får en konservativ majoritet under de närmsta årtiondena. Och kan verkligen Biden likt sin store föregångare Franklin D Roosevelt övertyga amerikanerna och omvärlden att ”you have nothing to fear but fear itself”.

Europa kan återta sin ställning som ”most trusted friend”. Det finns trots allt en grundläggande intresse-och värdegemenskap. Samtidigt gäller det att vara medveten om och ta hänsyn till de betydande olikheterna. Det handlar inte minst om säkerhetspolitiken. Kraven på ökade försvarsutgifter kommer inte att försvinna. Den skepsis beträffande de amerikanska säkerhetsgarantierna som framför allt ventilerats av Frankrike, men också av Tyskland, lär bestå. Samtalstonen kommer dock att bli en helt annan. Bara det faktum att det sitter en mer normal och förutsägbar person i Vita huset är naturligtvis av central betydelse, även om man har skilda uppfattningar i åtskilliga sakfrågor.

För Sverige kan man tänka sig två spår. Det första är att vi under några år haft och kommer att ha centrala uppgifter i fyra internationella organisationer; FNs Säkerhetsråd 2017-2018, Ordförande i IAEA, Ordförande i OSSE samt slutligen Ordförande i EU 2023. Vi bör utnyttja erfarenheterna och kontakterna från dessa organisationer till att underbygga Biden-administrationens inriktning att hantera de globala säkerhetsproblemen i multilaterala fora. Det andra spåret kunde vara att tillsammans med våra grannländer fortsätta fokus på säkerhetsläget i norra Europa. När Biden besökte Sverige som vicepresident i augusti 2016 stod bl a flyktingfrågan, mänskliga rättigheter och gasledningen på agendan. Slutligen bör vi inte glömma att Bidens hemstat Delaware en gång hyste kolonin Nya Sverige!

Mats Bergquist är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA. Nils Daag är ambassadör, civilekonom och ledamot av KKrVA.
Foto: shutterstock.com

Mer av samma författare