Veckorna 11-12, ett par månader in på Biden-administrationens maktövertagande, började det hända saker inom utrikespolitikens område, det började bli verkstad av den första tidens allmänt hållna visioner: vecka 11 med fokus på Asien, vecka 12 på Europa. Grunden hade lagts i en provisorisk nationell säkerhetsstrategi som i hög grad och i sak byggde på 2017 års men som nu kryddats med Joe Bidens proklamationer om ”America is back” och vikten av multilateralism, allianslojalitet och demokratisk värdegemenskap (i förekommande fall).

Fräna markeringar mot Kina och Ryssland; avvaktande europeiska reaktioner

En och annan bedömare lär ha snarast förvånats över Biden-teamets konfrontatoriskt offensiva tonfall i sina inledande policyutspel i riktning Kina – och Ryssland. Tolkningarna av detta må variera, men klart tycks vara att Biden velat från början markera att USA långt ifrån är en supermakt på reträtt utan en makt som är fullt beredd att klargöra vilka villkor som från och med nu gäller för umgänge och samröre med USA: respekt för demokrati, rättsstatlighet och mänskliga rättigheter.

Detta fick utrikesminister Anthony Blinken och säkerhetsrådgivare Jake Sullivans kinesiska motparter, i pressens närvaro, erfara i Anchorage, i anslutning till Blinken-Sullivans alliansfrämjande rundresa i Japan och Sydkorea dagarna innan. Och samtidigt svarade Joe Biden ”ja” på ABC:s fråga om han ansåg Vladimir Putin vara ”a killer”, vilket föranledde Putin att svara med en blandning av sarkasmer och diplomatiskt genom att kalla hem den ryske USA-ambassadören ”för konsultationer”. Och denna bistra händelseutveckling föranledde en del bedömare, däribland DN:s Winiarsky, att förutspå ett ytterligare strategiskt närmande mellan Ryssland och Kina, med tänkvärda konsekvenser för frågor om fred och stabilitet i det internationella systemet.

Att Biden-administrationens tillkomst efter de fyra tumultartade åren med Trump nu tycks innebära snarare ökad än minskad spänning öst-väst lär föranleda blandade känslor för dem som känner sig ha ansvar för Europas säkerhet. Möjligen kan man tala om att det ur europeisk säkerhetspolitisk synpunkt finns både något som heter för mycket och för lite av amerikansk ”push-back” mot Kina respektive Ryssland, givet enskilda europeiska länders egna balansbehov mellan avskräckning och samarbete. Och detta gäller ju även i ett stort antal andra policyriktningar, som Mellanöstern och Nordafrika. Alldeles lätt blir det kanske inte att till praktisk politik omsätta det som gemensamt deklarerades i december om önskvärdheten av en samordning mellan EU och USA i viktiga utrikesfrågor – alldeles oavsett generellt europeisk lättnad över att Joe Biden lyckades förhindra fyra år till med Donald Trump.

Beslutsvånda och policytrevare om Afghanistan och Iran

Om detta handlar en sträng av högnivåmöten denna vecka, vecka 12.

Men parallellt med detta handlar det för USA:s del mycket om Iran och Afghanistan, de dilemman som diskuterades i föregående kolumn. Om det i fråga om Iran-dilemmat – parternas väntan på att den andra sidan ska ta första steget i en process åter till kärnavtalet JCPOA alltmedan klockan tickar mot behov av avgörande – inte tycks ha hänt särskilt mycket och spektakulärt de senaste veckor så har Biden-teamets aktivitetsnivå i Afghanistan-frågan varit desto högre – vilket torde vara huvudpunkt på NATO:s utrikesministermöte i Blinkens närvaro nu i veckan, inklusive en redovisning av försvarsminister Austins första Afghanistanbesök i dagarna.

Hårt pressad av Trump-efterbörden med uppgörelsen med talibanerna om att lämna afghanistansk mark senast 1 maj – en förhandlingsutfästelse som i praktiken gäller också övriga NATO (och partners, som Sverige) – och av egen inriktning på att snarast möjligt (men med hedern i behåll) avsluta det långa kriget, men samtidigt varnad av militära företrädare och andra för följderna av en brådstörtad sorti, har Biden-teamet under Blinkens ledning sedermera lanserat en satsning på en regionalpolitisk lösning som involverar samtliga betydande ”stake-holders”, inklusive Iran, Ryssland och Turkiet i olika mötesformat och som också villkorar den amerikanska/utländska sortin med ett förslag om en samlingsregering övergångsvis. Om detta lite chansartade initiativ kommer NATO:s utrikesministrar med säkerhet att ha många svårbesvarade frågor att ställa till Anthony Blinken under mötet. NATO-solidariteten kommer att sättas rejält på prov i denna svåra fråga, oaktat all europeisk tillfredsställelse över att ”America is back”.

Veckan omfattar alltså en sträng av högnivåmöten, mestadels digitala med hänsyn till det fortsatt bekymmersamma coronaläget: EU:s utrikesministermöte (Foreign Affairs Council), NATO:s utrikesministermöte och så Europeiska Rådet med stats- och regeringscheferna, och för USA:s/Blinkens del därutöver ett antal bilaterala möten varav somliga, exempelvis med Tyskland och Turkiet, extremt viktiga som indikationer på amerikanska utrikes vägval.

Den krävande Turkietfrågan, samverkan USA-EU?

Eftersom EU-mötena i hög grad kommer att handla om den krävande Turkietfrågan, och eftersom en uppgörelse alltså finns USA-EU sedan tidigare om att söka samordna Turkiet-politiken (och eftersom Turkietfrågan är tung och svår även inom NATO) så emotses med stort intresse vad Blinken kommer att ha att säga om denna sak – i ett läge då Biden ännu efter två månader på jobbet inte ringt kollegan Erdogan, och i ett läge då Erdogan uppvisat uppseendeväckande trotsighet genom att slag i slag dels föranstalta om nedstängning av det turkiska parlamentets pro-kurdiska parti, dels lämna Europarådets Istanbulkonvention om våld mot kvinnor och dels sparka riksbankschefen och därmed orsaka ett drastiskt lirafall. Frågan, i detta läge, blir vad USA och EU kan tänkas komma överens om beträffande Erdogans Turkiet, i balansen mellan klarspråk (jfr Ryssland och Kina) beträffande MR-brister och utrikespolitiska äventyrligheter, mm, och samtidigt behov av en fungerande, stabil relation till ett land av synnerligen stor strategisk betydelse, inte minst för NATO (fråga Stoltenberg).

Men alldeles oavsett vilka dagsaktuella signaler Blinken kommer att ge i fråga om möjligheter och gränser för ett amerikansk-europeiskt samarbete om problembarnet Turkiet så kommer inte EU:s stats- och regeringschefer undan ett autonomt europeiskt behov av svar (alternativt icke-svar) på sitt autonoma, icke delbara Turkietproblem: hur hantera kombinationen av migrationskris, ekonomisk kris, politisk kris mellan grannländerna Turkiet, Grekland och Cypern – och Cypern-frågan som sådan -, och så kollisionen mellan den auktoritära regimens medlemskapsambitioner och alla steg den i praktiken tar som fjärmar regimen från Europas och EU:s värdegrund. Eftersom den dilemmatyngda Turkietfrågan aktualiserar spretiga nationella intressen inom unionen är det alls ingen enkel sak vare sig för ”rapportören”, utrikeschefen Josip Borrell, eller det samlade Europeiska Rådet och nå fram till rimliga beslut. Enklast kanske att återigen backa undan och skjuta fram klartext och uppgörelse, även om det ger en bild av eftergivlighet gentemot en udda diktator i den europeiska kretsen.

I ett tidigare skede brukade det – apropå frågan om amerikansk-europeisk samordning av bl a Turkietpolitiken – vara ett stående USA-budskap att vädja om aktiv förståelse för NATO-medlemmen Turkiets behov av medlemskap i EU, att framhålla att det skulle vara till stor strategisk fördel för USA och NATO om EU kunde hjälpa till, genom sin utvidgningspolitik, att baxa in den ”södra flankens” muslimska nyckelland Turkiet i den västliga värdegemenskapen och att därigenom också bereda väg för en permanent lösning av regionens utestående tvistefrågor inom NATO, de bilaterala egeiska frågorna gentemot Grekland och Cypernfrågan. Men nu har ju kartbilden och rollspelet väsentligen ändrats, och därmed förutsättningarna för amerikansk-europeisk/EU samverkan.

Och så gäller det Saudiarabien, Israel, Syrien, Irak, Libyen, m fl problemområden

Men Turkiet är, både för EU men än mer för den kvarvarande supermakten USA, trots allt bara en faktor i det komplexa Mellanöstern-kalejdoskopet. Erdogan är inte den ende ledaren i MENA-(Mellanöstern och Nordafrika) området som ännu inte nåtts av en telefonsignal av Joe Biden. Bibi Netanyahu i Israel, i skrivande stund upptagen av det fjärde parlamentsvalet på kort tid, har likaledes fått leva i oviss kyla (i stark kontrast mot hur det var under kontakttäta Trumptida förhållanden) och ovisshet om vad som ska hända med Trumps s.k fredsplan, Abraham Accords med ett antal arabiska stater och krishanteringen av Iranfrågan. Och Saudiarabiens de facto ledare, kronprins Muhammed Bin Salem, fick för sin del uppleva smäleken att Biden a) inte ringde honom utan pappa kungen, b) genomdrev inskränkningar i amerikansk vapenförsäljning till kungadömet och medverkan i det saudiledda kriget i den humanitära katastrofen Jemen, och c) offentliggjorde FBI:s rapport om Khashoggi-mordet där kronprinsens ansvar tydligt utpekas, även om Biden gjorde halt vid själva utpekandet och inte föranstaltade om riktade sanktioner.

Men i övrigt, med eller utan samtal från Vita Huset, väntas på förtydligande signaler om vari Bidens utrikespolitik skall bestå; närvaron i Syrien, vidhängande frågor rörande konflikt-samverkan med Turkiet, samarbetet med kurdiska YPG/SDF, förhållningssättet till Assad-regimen i Damascus, balansen mellan USA och Ryssland i spannet samverkan-konkurrens-rivalitet-konflikt, närvaron i Irak, den fortsatta hanteringen av kampen mot (resterna av) IS, fredsprocessen i Libyen, m m, m m.

Kan/vill EU(ropa) ge Bidens USA rimlig avlastning?

Bidens USA må ha velat med viss kraftfullhet gentemot Kina och Ryssland markera att allt tal om USA som en super- eller stormakt på dekis under trycket av yttre och (inte minst) inre påfrestningar är förhastat. Men i samtalen i Bryssel och på nätet med EU och enskilda EU- och NATO-länder denna vecka om dessa svåra och ovissa frågor lär det, kanske i hög grad, handla om detta, såsom USA-fråga ställd till det allierade Europa: hur beredda är ni, egentligen, att axla vår mantel och faktiskt ta över i varje fall en väsentlig del av våra, USA;s, hittillsvarande bördor å västvärldens vägnar, i det problemtyngda MENA-området, i den geopolitiska och geoekonomiska konkurrensen med framklivande makter, som Ryssland, Kina och Iran?

Om frågan ställs så, hur blir det europeiska svaret?

Författaren är Ambassadör och Fil dr. Han är ledamot av KKrVA.
Foto: Shutterstock.com

Mer av samma skribent