När man försöker förstå politiska och militära skeenden löper man alltid risken att föreställa sig att de styrs av förnuftiga och begripliga orsaker. I själva verket är dårskapen en mäktig kraft i mänsklighetens historia. Axel Oxenstierna yttrade en gång: ”Min son, du skulle förundras om du visste med hur lite vishet världen styres.” Vi behöver förstå detta, för att varsebli och kunna förutse, och förmågan att kunna förutse är en nödvändig förutsättning för framgångsrik politik. Alternativet är misslyckandet. Stefan Löfven yttrade en gång med avväpnande ärlighet: ”Vi såg det inte komma.” Det var gängkriminaliteten han avsåg. En framgångsrik politiker måste ha något av det som kallas political imagination, förmågan att kunna göra sig en bild av det som ännu inte syns, av det som inte finns men som kan komma att finnas. I den meningen var Churchill en framgångsrik politiker, medan Neville Chamberlain var misslyckad. Churchill såg nämligen Tredje rikets riktning mot storkrig innan den ännu inte var tydlig. På ett liknande sätt var de svenska politikerna bakom 1925 års försvarsbeslut misslyckade, och Sverige hade den gången ingen med Churchills förmåga till political imagination, vilket innebar att de lade grunden till 1939-1945 års föga hedersamma neutralitetspolitik.
Det finns ännu en faktor, förutom dårskapen, som gör att politiska och militära skeenden inte låter sig logiskt begripas men väl iakttagas och förutses. Det är skeendenas inre dynamik. När ett sådant skeende kommer igång, styr det sig självt och låter sig inte styras. Ingen statsman ville Första världskrigets utbrott, men ett skeende kom igång som tog makten över situationen och gjorde att alla inblandade drogs in i något som ingen av dem ville. Clausewitz iakttagelse om striden gäller också i politiken. Han hade uppmärksammat att när en strid väl kommit igång uppstår ett samspel av oförutsägbara händelser och kombinationer, som gör att den egentligen inte längre kan styras. Striden styr sig själv, medan generalerna ser på. Den berömda tavlan av Napoleon vid Borodino är en talande symbol. Kejsaren sover framför sin stab, medan generalerna följer striden i kikare. På ett liknande sätt kan också politiska skeenden utvecklas på ett oförutsebart sätt.
Det finns en tredje icke-rationell faktor, som påverkar politiska skeenden, och det är berättelsen. Varje stor nation och varje stor politisk rörelse har en grundläggande berättelse, som påverkar mentaliteten och självbilden hos nationen eller rörelsen. Därmed ger den också riktningen för dess beslut och handlingar. Det klassiska exemplet är Vergilius Aeneiden. Det var det romerska imperiets grundläggande berättelse. Det är skildringen av hur Aeneas från det brinnande Troja flyr till Italien och där grundar staden Rom, imperiets vagga. Ut ur fallna Troja bär han på ryggen sin åldrige fader och gestaltar därmed det som skulle bli grunden i den romerska moralen, pietas – vördnad för fäderna. Det är inte alla nationer som fått sin grundläggande berättelse som ett stort diktverk, men berättelsen kan finnas också i andra former. USA har denna berättelse i en händelse, utvandringen av väckelsekristna till det nya landet – pilgrimsfärderna. Det nya landet blev land of the free. Den berättelsen får sedan sin fortsättning i folkvandringen västerut, mot de stora slätterna, i sällskap med hjälten, the lone rider. Englands stora berättelse är imperiet, Rule Britannia. Det helt irrationella utträdet ur EU – Brexit – kan endast förstås mot bakgrunden av föreställningen av England som en suverän världsmakt, som på inget sätt kan inordnas i en gemenskap av likställda nationer. Just Brexit är ett tydligt exempel på hur berättelsens makt kan leda till irrationella beslut. Brexit visar också hur berättelsen fungerar kontraproduktivt i staters umgänge med varandra. Berättelsen fungerar endast för invärtes bruk. För Frankrikes del är den stora berättelsen förbunden med föreställningen om nationens ära, la gloire. Denna föreställning är lika irrationell som den är kraftfull. Den har sina lyspunkter i le grand siècle, Ludvig XIV:s och Versailles tid, men även i 1789 års revolution och Napoleon.
Berättelserna är ofta gestaltade i symbolplatser och symbolbyggnader, gärna i museer. England har Trafalgar Square med Nelson-monumentet, USA har frihetsgudinnan, Frankrike har Triumfbågen. Andra nationer har mer dramatisk och traumatisk historia och har därför svårare att gestalta berättelsen. Danmark har en historia av tusen års kamp för den egna identiteten på gränsen till en kraftfull tysk kultur och folkvärld. Dybbøls skansar är en symbolplats för den kampen. Den polska heroismen har också sina symbolplatser och berättelser – undret vid Weichsel 1920, Westerplatte 1939, Warszawa 1944. Något sådant har inte Sverige. Finns det då någon grundläggande berättelse alls? Om det skulle finnas någon, borde den ha gett genljud i dikt och konst. En ofta återkommande berättelse är vägen från fattigdom till välstånd genom kamp. Fattigdomen har blivit utförligt skildrad av arbetarförfattarna, t ex Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg. I film har den gestaltats av Jan Troell. I denna berättelse återkommer ofta två positiva krafter – arbetarrörelsen och industrihjälten. Den senare är uppfinnaren och entreprenören, t ex LM Ericson. Berättelsen om vägen från fattigdom till välstånd gestaltas talande av offentlig konst, t ex Axel Ebbes Arbetets ära i Malmö, men också av skolans läroböcker. Berättelsen leder fram till föreställningen om det unika och lyckade samhällsexperimentet, ”en moralisk stormakt”, ”världens mest moderna land”. Denna berättelse delar med andra liknande berättelser några viktiga egenskaper. Den är selektiv, den bygger på vissa utvalda fakta och utesluter andra. Den innehåller inga moment av självkritik eller eftertanke. Och slutligen, den är kontraproduktiv i förhållandet till andra nationer och kulturer. Den fungerar endast vid invärtes bruk.
Hittills har vi vid våra överväganden endast rört oss i västlig riktning. Nu skall vi vända blicken österut. Vilken kan Finlands grundläggande berättelse vara? ”Högt bland Saarijärvis moar” ligger väl till, berättelsen om bonden Paavo som aldrig ger upp trots en bister omgivning med uthållighet och förtröstan på Gud och med eget arbete övervinner alla motgångar. Det är berättelsen om sisu och tro – kanske det sista har bleknat något i dagens Finland. Det förhållande att berättelsen har tagit form i en storslagen dikt ger den en verkan, som den svenska berättelsen knappast har. Själva temat har också getts gestalt i sång och dans. Vill man förstå Finland, är det ett gott råd att börja i Saarijärvis moar. Det gäller också Finland i dess relationer till andra folk.
Och vilken är den stora berättelsen i Ryssland? Bertil Jangfeldt har i sin bok Ryssland som idé (2017) visat på några viktiga drag. Det första är medvetandet om att vara annorlunda. Vi är inte som ni, det är det första det ryska medvetandet vill säga till Västerlandet. Redan det väldiga landet ger helt andra utgångspunkter än Europas tättbefolkade, sedan århundraden uppodlade landskap. Därtill kommer det enorma folket, inför vilket de största västeuropeiska folken är som dvärgar. Och i detta gigantiska sammanhang är den kristna tron som ortodoxi på ett gåtfullt sätt integrerad och bärande.
Det har inte alltid varit så. 1918-1990 var den bärande berättelsen i Ryssland en helt annan. Det var myten om folket som befriade sig självt ur förtrycket och nu gemensamt vandrade fram mot det socialistiska paradiset, en berättelse som på ett motsägelsefullt sätt fogades samman med historien om det stora fosterländska kriget under den heroiske Store mannen, Stalin. Myten om folket som befriade sig självt punkterades av Alexander Solsjenitsyn med den väldiga romansviten Det röda hjulet. Myten om den Store Stalin blev omöjlig efter Gulagarkipelagen. Hela Sovjetmyten föll samman med Sovjetunionens fall 1991. Ur ruinerna började ett nytt Ryssland ta gestalt. Den gamla berättelsen var borta, nu måste en ny formuleras. Docent Johanna Wassholm vid Åbo Akademi har i en uppsats (Nya Argus 6/22) spårat huvudlinjerna i denna nya berättelse. Dess grund är insikten om att vara unik, särskilt i förhållande till Västerlandet: ”Vi är inte som ni!” På denna grund byggs sedan föreställningen om det ständigt hotade Ryssland. Hotet är tvåfaldigt. Först av allt är det ett yttre hot, framförallt västerifrån. Vidare är det ett inre hot, nämligen av upplösning. Ställt inför detta tvåfaldiga hot behöver Ryssland den Store mannen, och det är en stor man med en uppgift så stor att den kräver och berättigar en fullständig hänsynslöshet. Därför är Ivan den förskräcklige och Josef Stalin hjältar, sida vid sida, i denna nya berättelse. Stalin är i detta sammanhang inte den kommunistiske revolutionären utan den store, hänsynslöse och nödvändige ledaren. Centrum i den nya berättelsen är det som kallats Det stora fosterländska kriget. Stalin var som bekant en militär amatör, som med sin fullständiga aningslöshet om stridens verklighet offrade miljoner ryssars liv och hälsa, från krigets första dag till dess sista. Alexander Solsjenitsyn upplevde detta som ung officer. I ett brev till en kamrat återgav han några av sina iakttagelser. Brevet hamnade hos censuren, och det kostade honom åratals av fångenskap och förvisning. Men den nya berättelsen är – liksom andra berättelser av samma slag – selektiv, och Stalins katastrofala amatörism är en verklighet, som inte kommer med.
Den nya berättelsen har sin egen liturgi, och där utgör paraden ett centralt moment. Solsjenitsyn har skapat ett nytt ord för paraderandet i tsarernas Ryssland – paradomani. Denna paradomani utvecklades ytterligare i sovjetsamhället och har fått en central plats i det nya Ryssland. Paradomanin är – liksom andra manier – en besatthet, och dess syfte är att uttrycka makt. Den grundläggande berättelsen var ju historien om ett Ryssland, som hotas av yttre och inre fiender men räddas av den Store mannen, och därmed blir det också av central betydelse att den Store mannen visar makt. Föreställningen om ”den inre fienden” är en effektiv spärr mot all kritik av Vladimir Putin. Själva föreställningen om den ständigt hotade nationen skapar en belägringsstämning, där varje avvikelse från ledningens linje är ett angrepp på hela folket. Man brukar tala om ”det stora ryska grälet”, spänningen mellan de västorienterade och slavofilerna. Den nya ryska berättelsen är ett kraftfullt steg i riktning mot slavofilernas ståndpunkt. De två huvudstäderna – Moskva och S:t Petersburg – är en arkitektonisk gestaltning av denna spänning. I den nya ryska berättelsen är det Moskva som gäller. Samtidigt innebär avvisandet av västinflytandet en fångenskap i efterblivenhet och underlägsenhet, en smärtsam erfarenhet som fördjupas av de effektiva, moderna vapen som många stater i Väst nu förser Ukraina med. I den stora ryska berättelsen är mötet med Västerlandet mötet med en överlägsen kultur och därmed en upplevelse av underlägsenhet. Solsjenitsyn har gestaltat detta i sitt diktverk Preussiska nätter (eng. övers. 1977). Den tillkom under invasionen av Ostpreussen och bevarades i minnet under hela fångenskapen i Sibirien. Den blev utgiven först 1974. Där beskriver han hur han som en ung plundrare går in på ett övergivet tyskt postkontor och finner pennor och papper av en kvalitet han aldrig anat.
Den stora ryska berättelsen har fått många konstnärliga gestaltningar, bl a av filmregissören Sergeij Eisenstein. I Storm över Ryssland (1938) skildrar han segern över de tyska korsriddarna på 1200-talet, och i Ivan den förskräcklige (1944-1946) gestaltar han bilden av den Store, nödvändige – och absurde – mannen. I diktens värld är Tolstojs Krig och fred en del av denna berättelse, liksom dess senare motsvarighet, Vasilij Grosmanns Detta folk är odödligt (1942).
Det tillhör den ryska berättelsens mentalitet att den Store mannen inte bara visar makt genom att anordna parader, han visar också makt genom att bryta mot alla regler. Han är mannen som gör vad som faller honom in, därför att ingen kan hindra honom. Därför kunde Chrustjov banka med skon i FN:s generalförsamling, medan Harold Macmillan stod i talarstolen. En västerlänning kunde tycka att Chrustjov skämt ut sig. För en rysk betraktare visade han makt. Den absurde Store mannen kan också vara den grymme, men det förstärker endast hans storhet. Han är obunden också av anständighet och humanitet, Ivan den förskräcklige och Josef Stalin är talande exempel. Ju mer bilden av det hotade Ryssland förstärks, dess viktigare blir alla tecken på den Store mannens makt. Kanske kan vi till och med våga anta att den ryske soldatens grymhet och kränkningar av krigets lagar är ett sätt att visa makt, inte erövrarens makt utan det ständigt hotade Rysslands makt, som i sin kamp för överlevnad inte låter sig hindras av några regelverk
Berättelsen om det hotade Ryssland, som räddas av den Store mannen finns också hos Solsjenitsyn. I den första delen av Det röda hjulet – Augusti 14 – har författaren sprängt in ett långt, dokumentärt avsnitt om Pjotr Stolypin, Rysslands premiärminister 1906-1911. När han tillträdde skakades Ryssland av vidsträckta revolter till följd av det misslyckade kriget mot Japan 1904-1905. Den radikala terrorismen var så utbredd att var och en inom de ledande skikten måste vara beredd på att bli mördad när som helst. Med kraftfulla och delvis rättsvidriga åtgärder – även ståndrätter – lyckades Stolypín stabilisera situationen. Han påbörjade därefter ett reformarbete som syftade till att skapa en oberoende bondebefolkning. I ständig kamp med reaktionära och radikala krafter, ständigt hotad av attentat, stödd av en svag och vacklande tsar, fullföljde han outtröttligt sina planer, till dess han sköts ner av en terrorist 1911. Den inre fienden är alltså inte de västorienterade kretsarna utan den radikala terrorismen, anarkistisk och socialistisk, samma grupper som Dostojevskij beskriver i Onda andar. Vad var Stolypins drivkraft? Solsjenitsyn svarar: ”Han tyckte synd om Ryssland.” Ryssland är för Solsjenitsyn mer än ett territorium, en historia, ett språk, en befolkning. Ryssland är en personlighet, en kollektivperson. Endast så kan man förstå Stolypin och det Ryssland som Solsjenitsyn visste sig tala för och till. Också här gäller det: ”Vi är inte som ni.”
Berättelsen om Stolypin visar på en annan viktig aspekt. Det stora ryska skräckscenariot är inte invasionen västerifrån – alla sådana invasioner har ju misslyckats. Det verkliga skräckscenariot är det inre sönderfallet, ”den stora oredan”, som är ett totalt kaos – en verklighet som ständigt ligger nära ytan. Det är kampen mot detta kaos, som gör Stolypin till Solsjenitsyns hjälte. Närheten till denna skräckvision gör den ryska underkastelsen begriplig.
Hur skulle Solsjenitsyn se på dagens Ryssland? Svaret finns i hans essay Botfärdighet och begränsning i nationernas liv (1974). Den finns i svensk översättning i essaysamlingen Röster ur ruinerna (1978). Han utgår där ifrån föreställningen om nationerna som kollektivpersoner och ställer frågan om man på dem kan överföra värden och mönster, som gäller för enskilda personer. Om man gör det inträffar något överraskande. Till det mest mänskliga hör t ex att kunna ångra sig. En nation, som inte kan ångra sig, blir därmed kollektivt omänsklig och utesluter därmed sig själv från mänsklig gemenskap. Därmed faller domen över all nationalism. Dess grundhållning är ju Right or wrong – my country. De grundläggande berättelser vi här har stannat inför har ju också det grundläggande draget, att de är selektiva. Just det som kunde och borde ha ångrats och som därmed skulle gjort nationen mänsklig, just det finns inte med. Och i och med att det inte finns med förlorar nationen i mänsklighet och förmåga till gemenskap med andra nationer.
Det som Solsjenitsyn syftar till är inte en förnekelse av den grundläggande berättelsen. Den rymmer, sådan som den nu är, stora sanningsmoment. Det gäller alla folks grundberättelser. Det för ingenting framåt att ”tempel åt andra välva / men kasta sten på egen port”. ( Heidenstam). Men den nationella berättelsen behöver vidgas till hela sanningen för att kunna fungera som en grund för äkta självmedvetande och självbegränsning. Det gäller för Ryssland likaväl som för Sverige. Hur skulle ett sådant vidgande av berättelsen se ut för Rysslands del? Det kan endast klarna inom Ryssland. Och för Sveriges del? Då skulle den innebära ett medvetande om att det efter framgångssagans sista mening anas en peripeti, en omkastning, som gör berättelsen till en tragedi. Det räcker med att nämna Harry Martinsons Aniara och Tage Lindboms Sancho Panzas väderkvarnar. Ett medvetande om det perspektivet skulle föda en ödmjukhet och sedan en förstärkt samverkan med andra nationer. Ödmjukheten första steg är nämligen ett medvetande om brist och om ansvar. Detta är vad Solsjenitsyn kallar botfärdighet. Det är botfärdighet, som öppnat dörren för Tyskland att efter två förlorade världskrig och kontinentens största moraliska katastrof – Förintelsen – åter bli Europas ledande nation.
Vi har reflekterat över tre icke-rationella faktorer: dårskapen, konflikters egen, inneboende och okontrollerbara dynamik samt den bärande berättelsen. Om man ser till Rysslands historia tyder många tecken på att dessa faktorer har en starkare ställning än ekonomi och rationalitet. Den faktor vi här fokuserat på är berättelsen. Finns det något tecken på att ett vidgande av den nationella berättelsen vinner mark i Ryssland? De västerländska politiker, som nu är i beråd när det gäller relationen till Ryssland, skulle kunna ställa den frågan till de kunniga Rysslandskännare, som finns i många sammanhang i Västerlandet. På så sätt kunde de få hjälp till political imagination.