Efter försvarsbeslutet 2015 började, tyvärr ofta sporadiskt och med otillräckliga resurser och avsatt tid, olika utbildningsinsatser att genomföras vad avser utbildning, planering och övning inom civilt försvar. Det är tydligt att insatserna i förhållande till behoven kraftigt underskattades m h t att sådana kunskaper och erfarenheter i stor omfattning saknades hos huvuddelen av de berörda aktörerna. Det handlar om 290 kommuner, 21 länsstyrelser, 21 regioner och minst 100 olika centrala myndigheter, liksom även en stor mängd privata aktörer inom näringslivet. Hos alla dessa aktörer är det inte enstaka beredskaps- eller säkerhetsansvariga som behöver involveras utan ofta en bred grupp av chefer och handläggare som inte sällan är mer eller mindre omedvetna om vilka regler som kan komma att gälla och hur deras verksamhet kan komma att beröras under höjd beredskap.

I försvarsbeslutet i december 2020 beslöt statsmakterna att avsätta betydande belopp för insatser inom det civila och militära försvaret (totalförsvaret). Det är belopp som alltså i första hand ska komma krigsberedskapen till nytta och inte krisberedskap i fredstid, även om lagen om totalförsvar öppnar tydlig möjlighet att nyttja resurser som finns inom krigsberedskapen också vid fredstida allvarliga kriser. Regeringen understryker också i propositionen om totalförsvaret att även om den fredstida krisberedskapen ska utgöra grund när civilt försvar byggs upp är denna grund otillräcklig och de nu avsatta beloppen ska således i första hand medföra ett kraftigt förstärkt civilt försvar som alltså även, med lagstöd, kan komma fredstida krisberedskap till godo vid allvarliga händelser i fredstid.

De ekonomiska resurser som nu ska användas för att under de närmaste fem åren lägga grunden till uppbyggnad av vårt totalförsvar kräver insatser som måste bygga på goda kunskaper, gedigen planering liksom övningsverksamhet, ofta i samverkan mellan militära och civila aktörer och mellan olika ansvarsområden på central, regional och lokal nivå, mellan statliga och kommunala institutioner och även med stark medverkan och samverkan med aktörer inom näringslivet. Grunden måste alltså här vara kunskaper om vilka krav en krigstida beredskap kan komma att ställa.

Utbildning, planering och övning måste dessutom med hänsyn till de avsevärt hårdare kraven i den nya säkerhetsskyddslagstiftningen ofta äga rum i informationsskyddad miljö, t o m ofta i s k RÖS-skyddad miljö. Det innebär att investeringar i lokaler för sådana information sannolikt måste göras i närtid och inventering av sådana möjliga lokaler påbörjas nu.

Kunskap om alla regler och krav som gör sig gällande inom verksamhet som avser beredskap för krig är tyvärr fortfarande begränsad till en förhållandevis liten grupp människor. Det handlar dessutom om systemkunskap i vid mening, d v s roller, uppgifter, ansvar m m i förhållande mellan olika nivåer och sinsemellan på respektive nivå.

Försvarsbeslutet från december måste därför innebära att utbildning måste komma i gång på bred front och avse såväl regler, krigsberedskapskrav inom olika verksamheter, liksom planeringsmetodik, samverkansbehov mellan olika aktörer och övningsuppläggningar m m. Det är grunder som måste skapas för att de betydande belopp som nu avsatts för olika viktiga ändamål inom totalförsvaret ska få god effekt inom de närmaste åren.

För att utbildningen snabbt ska få brett genomslag torde väsentliga resurser behöva avsättas och ett sammanhållet ”utbildningspaket” beslutas inom relativt kort tid. Ansvar för att hålla samman en sådan insats torde i första hand behöva läggas på en aktör som därefter kan upphandla olika insatser från flera olika privata aktörer som har och fortsätter utveckla god kompetens inom de berörda områdena och som redan blivit involverade i olika utbildnings-, planerings- och övningsinsatser på olika nivåer i samhället. En sådan form kräver inte att den sammanhållande aktören behöver genomföra ett tidskrävande anställningsförfarande av medarbetare och upphandlingen kan sannolikt göras genom direktupphandling. Förfarandet torde kunna göra att ett femtiotal kunniga konsulter inom området kan engageras mer eller mindre direkt och att befintliga utbildningsprogram hos dessa kan komma till användning mer eller mindre direkt, eller efter endast mindre modifieringar, eftersom de redan utnyttjats i sådan utbildning oftast med gott resultat.

Med hänsyn till omfattningen av utbildningen (sannolikt över 1000 personer under relativt kort tid) och det behov av snabb insats som krävs torde ett särskilt s k ”crashprogram” behöva iscensättas och påbörjas senast till hösten 2021.

Lämplig sammanhållande aktör för en sådan snabb och bred utbildningsinsats mm torde vara Försvarshögskolan som nu bör föreslå regeringen att ett uppdrag snarast ges till skolan med en sådan insats under skolans ledning. För att alla myndigheter och alla aktörer inom kommunal verksamhet ska kunna utnyttja sina resurser för civilt försvar inom det angivna utbildningsområdet behöver regeringen ställa krav på dessa att en bred grupp chefer och handläggare inom alla berörda totalförsvarsverksamheter snabbt genomgår kurser inom de berörda områdena (totalförsvarskunskap, samverkansformer, planering och övningsinriktning m m). Sådana kurser kan inte inskränkas till enstaka timmar under en för- eller eftermiddag utan måste omfatta minst tre hela dagar och då också innefatta kortare spelmoment som bl a behöver beröra samverkan mellan militärt och civilt försvar på olika nivåer.

Sådan utbildning måste ofta, som nämnts, äga rum under starkt säkerhetsskydd eftersom viktig information inom olika verksamheter som berörs torde vara underkastad säkerhetsskydd. Var sådan utbildning kan äga rum måste därför med förtur klarläggas och eventuella behövliga investeringar snarast påbörjas. Det finns sådana lokaler i Stockholms närhet som redan inventerats för sådana ändamål, t ex Gällöfsta kursgård som är belägen på I 1:s övningsområde, något som i detta sammanhang snarast är en fördel. Gällöfsta ägs av en stiftelse som förvaltas av justitiedepartementet och vars stadgar anger att verksamheten ska inriktas på utbildning för totalförsvaret.

Om inte en sådan utbildning som här beskrivits snabbt kan komma i gång löper de omfattande resurser som statsmakterna nu avsatt för totalförsvaret risk att inte utnyttjas effektivt, vilket medför att svagare civilt försvar än annars skulle varit fallet. Det medför också, som inledningsvis beskrevs, att också fredstida krisberedskap förlorar i styrka och effektivitet vid allvarliga fredstida händelser.

Författaren är tidigare generaldirektör. Han är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.
Foto: Torbjörn Gustafsson, Försvarsmakten.

Mer av samma skribent