I Europa och Asien börjar tvivel uppstå om Väst kan vinna den pågående resurskapplöpningen med Ryssland i kriget i Ukraina, särskilt om Kina skulle börja hjälpa Ryssland med vapen. I USA diskuteras samtidigt farhågor för att priset kan bli för högt för att försvara Taiwan. Gemensam avskräckning med kärnvapen för att förhindra en storkonflikt behöver diskuteras i Väst, liksom nyttan av diplomatiska medel.
Ska USA verkligen försvara Taiwan?
Den 9 januari publicerades resultatet av en serie krigsspel med titeln ”Det första slaget i nästa krig” De handlar om temat att USA försvarar Taiwan mot ett angrepp av Kina.
Det var Centre for Strategic and International Studies (CSIS) som publicerade resultaten. Det är ett huvudsakligen privatfinansierat institut (endast 31 % av intäkterna kommer från Staten) och den mest kända oberoende säkerhetspolitiska tänktanken i USA. 24 krigsspel genomfördes för att upphovsmännen anser att situationen kräver en offentlig debatt om ”vart man är på väg”. Därför tog man det ovanliga steget att offentliggöra inte bara resultatet i detalj utan även de metoder som hade kommit till användning.
Resultatet skrämde CSIS;
”USA och dess allierade förlorade dussintals fartyg, hundratals flygplan och tiotusentals medlemmar av krigsmakten. Taiwan såg sin ekonomi förstöras. Dessutom skadades USA:s globala position för många år framöver”
En av medlemmarna i krigsspelsgruppen ställer frågan:
”Är USA som nation redo att acceptera de förluster som följer med sänkningen av en hangarfartygsgrupp i Stilla havet? Vi har inte tvingats att utstå sådana förluster som nation under lång tid. Det skulle verkligen skapa en mera omfattande förändring av samhället än jag kan vara säker på att vi är redo att möta”
Kan Väst verkligen vinna en resurskapplöpning?
Kriget i Ukraina har tagit en oväntad vändning. I Väst har det funnits en – ofta outtalad – föreställning om ett agerande som går ut på att försöka upprepa Ronald Reagans strategi. Den handlade om att få Sovjetunionen att offra så mycket resurser på vapen att situationen blev ohållbar och det kalla kriget avslutades med en ”seger” för Väst.
Nu har Ryssland i stället visat en oväntad styrka i att stå emot verkan av ekonomiska sanktioner. Kina lurar i bakgrunden med sin oerhörda försvarsindustriella förmåga. Det gör att man måste ta med i beräkningarna att Kina kan börja stödja Ryssland i Ukraina med vapen för att Väst ska tvingas att överväga en mindre ambitiös målsättning för sin krigföring än totalt återställande av samtliga erövrade områden inklusive Krimhalvön. En sådan föreställning är vanlig i Asien och blotta faktum att den förekommer får redan konsekvenser.
I Asien ser bilden av Ukraina-kriget annorlunda ut
”Wasted tanks, wasted time in Ukraine” är långt ifrån den bild av ett snart förestående ryskt nederlag som förmedlas av delar av den svenska pressen. Den citerade rubriken är hämtad från Asia Times (2023-01-30), en Hongkong-ägd tidning med tre miljoner läsare. Den citeras ofta i övriga Sydöstasien.
Författaren beskriver hur Ukraina efter ”slaget om Kiev” avstod från optionen att söka efter en framförhandlad fred utan i stället vände krigföringen till ett motanfall. Nu, säger han, har Ryssland hämtat sig och mobiliserar 300 000 till 350 000 man för att i sin tur göra ett motanfall mot Ukrainas försvagade front. NATO kan bara samla ihop en ganska brokig och ganska liten samling av stridsvagnar för att undvika ett totalt nederlag. Västs ansträngningar ter sig för Asia Times futila i ljuset av NATO:s långa försörjningsvägar och Ukrainas nästan uttömda reserver. ”De kommer inte hjälpa Ukraina, de kommer att få flera döda ukrainare och själva riskera ett utvidgat krig”. Stridsvagnstyperna från Väst jämförs med de ryska och befinnes vara tekniskt underlägsna de senaste ryska modellerna. Dessutom bedöms de komma fram för sent för att kunna påverka händelseförloppet.
I Nordöstasien är perspektivet delvis ett annat. Krigets långsamma förlopp har skapat tvivel om USA:s förmåga och resurser för ett tvåfrontskrig vartill kommer oro för Kinas växande hot mot Taiwan. Befolkningen i både Sydkorea och Japan räknar med risken att dras in om USA försöker hindra Kina från att invadera Taiwan. Tvivel uttrycks för om USA kommer att ha förmåga och vilja att försvara sina allierade från kinesiska angrepp. Sydkorea liksom Japan och Australien förbereder militär upprustning för att uppnå erforderligt minimum av egen militär förmåga för att kunna freda sig mot Nordkorea och Kina. I Sydkorea vill en övervägande del av befolkningen att landet ska skaffa sig ett eget kärnvapen i avskräckningssyfte.
Sådana tankar förekommer även i Japan, som redan förbereder att skaffa sig en egen förmåga till ”konventionell” (icke kärnvapenuppbackad) avskräckning. Därmed avses förmåga att kunna slå mot fiendens baser och tolkas allmänt som förmåga att slå mot baser på Kinas fastland. Kriget i Ukraina har enligt Japan Times visat att ett krig mellan stormakter idag sannolikt skulle utvecklas i riktning mot en ”utdragen industrialiserad typ av konflikt”. Om avskräckning inte skulle fungera och Japan dras in i en konflikt om Taiwan kommer det att kräva en mera robust japansk försvarsindustri än den man har nu. Den måste vara kapabel att producera tillräckliga mängder av ammunition och vapensystem för ett långt och utdraget krig.
Financial Times utreder USA:s svagheter
Brittiska Financial Times presenterar denna månad en stor studie på 88 sidor över USA:s försvarsindustriella förmåga i ljuset av förbrukningen av materiel och ammunition i Ukraina.
Det kriget sägs vara på väg att bli ”Första världskriget med det 21:a seklets vapen, en form av krigföring som en gång såg ut att ha blivit omodern”. Redan den mängd ammunition som krävs för denna typ av konflikt har avslöjat ”sårbarheter i den amerikanska försvarsindustrin, när den svänger från ett konservativt förhållningssätt , som råder under fredstida produktion……. Riskerna som de fem stora koncerner som svarar för nästan hela Pentagons kontraktssumma för försvarskontrakt är för stora för att de ska våga satsa på snabba investeringar i nya fabriker med anledning av Ukraina-kriget.”
När dessutom risken för ett kinesiskt angrepp på Taiwan tornar upp sig anser Financial Times att det inte är alldeles orealistiskt att ifrågasätta om inte USA kommer att sakna materiel och ammunition för att försvara ens sina egna kuster mot kinesiska angrepp. Olika chefer inom det försvarsindustriella komplexet i USA citeras. De efterlyser en ny försvarsindustriell politik. Särskilt hämmande är regelverket för framställning av ammunition. För närvarande finns det inte några möjligheter till långtidskontrakt för framställning av ammunition. Bara för vapenbärare såsom flygplan, stridsvagnar och fartyg är Pentagon i stånd att ingå långtidskontrakt, säger de. I ljuset av att den kinesiska försvarsindustrin under många år byggt upp nya produktionsanläggningar varnar de för att USA redan kan ha hamnat i ett farligt läge.
Farhågor om produktionskapaciteten yppas också i amerikansk fackpress
I den amerikanska försvarspublikationen ”Defense News” kunde man redan 2022-05-16 läsa en artikel om hur den amerikanska armén försöker återuppliva gamla ammunitionsfabriker från det andra världskriget för att möta de växande behoven i Ukraina.
2023-01-26 återkommer man i samma tidning till vilken gigantisk satsning som armén måste göra för att möta det växande behovet av artilleri och ammunition. De stora tillverkarna är fortfarande skeptiska till de villkor som erbjuds.
Kinas president Xi Jinping påstås i ryska media vara på väg att i slutet av februari i år besöka Vladimir Putin i Moskva. Någon bekräftelse föreligger ännu inte på kinesisk sida – och inte heller någon dementi – men redan ryktena skapar oro i amerikanska och europeiska media för att Kina kan vara på väg att överge sin försiktiga attityd i Ukraina-konflikten och börja leverera vapen till Ryssland. Ännu mera oro väcker möjligheten att Kina kan komma att bestämma sig för att utnyttja en situation då Väst är engagerat i Ukraina och försvagat av långvarig och intensiv förbrukning av militära resurser för att själv gå till angrepp på Taiwan. Det är förståeligt att USA:s president Joe Biden i detta läge tvekar inför att leverera F16-flygplan till Ukraina. De kan komma att behövas i Stilla havet.
Kompromisser är svårt att acceptera för Väst
Att Kina kan befaras gå samman med Ryssland på allvar och i sin del av världen öppna en andra front mot USA stärker visserligen argumenten för att försöka åstadkomma försök till avspänning mellan Väst och Kina/Ryssland. För att nå fram till en uppgörelse blir det dock i så fall principiellt problematiskt att Ryssland skulle behöva få behålla åtminstone några erövrade områden och att detta skulle innebära ett brott mot FN:s grundprinciper. Dessutom blir det förmodligen inte möjligt att uppnå trovärdiga garantier för att Kina ska avstå från att ta över Taiwan. Dessa överväganden bidrar till att skapa motstånd mot kompromisser hos beslutsfattare i Väst. De ger också upphov till följande resonemang.
Kärnvapen får en viktigare roll, men…
Logiken säger att USA nu i stället tvingas att i högre grad sätta sin tillit till nukleär avskräckning, men på det området är osäkerheterna flera. Nordkorea nonchalerar omvärlden och använder sitt kärnvapeninnehav till oansvariga utspel samtidigt som risken för spridning av kärnvapen till Sydkorea och Japan växer snabbt. Själva begreppet nukleär avskräckning förändrar innebörden, när antalet spelare växer och var och en av de nya aktörerna i hemlighet har olika utgångspunkter för sin riskbedömning – och hur ska man lyckas få med Nordkorea i förhandlingar om nedrustning?
Vad gäller Kina saknas tillräckliga kunskaper om dess verkliga nukleära förmåga och landets långsiktiga avsikter. Under trycket av händelseförloppet under Covid-pandemin har bilden av Kina blivit suddigare. Regimens inrikespolitiska ställning har påverkats, liksom landets ekonomiska relationer med omvärlden, vilket kan ha påverkat långtidsplanerna. De många osäkra elementen talar för närvarande mot att försöka åstadkomma ett återupptagande av förhandlingar om ett globalt nukleärt nedrustningsavtal med Kina som deltagare, särskilt som Kina under olika förevändningar hittills har motsatt sig alla sådana planer.
Det krävs en aktiv roll av EU
I Ukraina är EU en nödvändig partner till USA och samtidigt ett skyddsobjekt med egen betydande försvarsindustriell förmåga. Därför är det viktigt att EU:s medlemmar själva aktivt sätter sig in i hela den strategiska utveckling som håller på att skapa en ny situation. Den påminner på flera sätt om läget i Europa före det första världskriget. Då lyckades parterna inte att förhindra ett krigsutbrott med diplomatiska medel. De saknade insikt om varandras avsikter, och de felbedömde följderna av sina utspel.
När Ryssland i december förra året kom med plötsliga krav gjorde Väst inte några större diplomatiska ansträngningar för att förhindra det annalkande kriget. Risken för ett ryskt angrepp på Ukraina togs av allt att döma inte på tillräckligt allvar. Nu är frågan om Väst kan mobilisera en sammanhållen och kraftfull diplomati för att avsluta kriget i Ukraina – och genom gemensam avskräckning undvika att det i stället utvidgas till Asien.
Men hur åstadkommer man ”kraftfull diplomati” i ljuset av ett inrikespolitiskt splittrat USA, som ska samverka med 27 nationer i EU, där alla har vetorätt?
