av Stefan Emanuelsson
I tysk krigsplanläggning[1] mot Sverige under 2:a världskriget utgick man från att dela förbanden i norra och södra Sverige, genom att bl a i ett tidigt skede slå förbanden kring Östersund innan förstärkningar nådde fram. Förband skulle även slå mot Kiruna, Värmland och landstiga i Skåne. Tyngdpunkten låg vid den geografiska mitten Östersund – Sundsvall.[2] Vid denna tidpunkt fanns många förband under utbildning på många platser i Sverige, samt vid mobilisering utgångsgrupperade krigsförband över ytan. Att skära av Sveriges geografiska mitt hade sannolikt syftet att minska vår förmåga till kraftsamling av våra stridskrafter. Att minska förmågan till kraftsamling innebär att möjligheten till att bli lokalt överlägsen och nå ett avgörande minskar. Sveriges geografiska mitt är lika relevant i dag för en angripare att behärska. Detta utifrån nuvarande förbandssammansättning i Sverige samt de bilaterala försvarsammanbeten vi har med bl a Norge och USA. Dessa avser att vi ska kunna ta emot stöd (värdlandsstöd) och för detta är Tröndelag av intresse där stora depåer finns förhandslagrade för USA:s Marinkår.
Idag efter nedläggningsförsvarsbesluten från framförallt FB 96 t om FB 04 finns inga utbildningsregementen mellan Enköping i syd och Boden i norr. Krigsförband med utgångsgruppering inom samma yta utgörs av i princip en hemvärnsbataljon inom respektive län[3]. Dagens krigföring skiljer sig i grunden inte väsentlig från de som fanns för 80 år sedan, såtillvida att det är den som finns på marken som kontrollerar territoriet. Moderna vapensystem och underrättelseverktyg som exempelvis GPS styrda bomber och UAV kan öka effekten, men aldrig förändra krigets natur som är konstant. Faktum är också att med fler sensorer kan ett dilemma uppstå m h t att ju mer information, desto mer tid behövs för behandling för att avgöra vad som är relevant. För att möta en motståndare på marken inom Sverige utöver hemvärnets 40 bataljoner, finns i nuläget två mekaniserade brigader[4]. Dessa brigader leds från Skövde respektive Boden. Sammansättningen är blandad utifrån innehållet i de regementen som finns spridda från Boden till Revingehed. Detta innebär att exempelvis brigaden i norr behöver för att vara samlad, tilltransport av förband från exempelvis Halmstad och Eksjö. Samt att brigaden i Skövde behöver få tilltransport från Sveriges enda artilleriregemente i Boden.
Den fundamentala slutsatsen av detta är att nedläggningsförsvarsbesluten var oövertänkta, ansvarslösa och katastrofala för Sveriges försvarsförmåga. Att där och då efter Sovjetunionens sammanbrott avveckla huvuddelen av Försvarsmaktens försvarsförmåga, framstår så här i efterhand som mycket kortsiktigt. Sannolikt låg önsketänkande och framförallt kognitiv dissonans gentemot historien bakom genomdrivandet.
Sammanfattningsvis:
- Om en motståndare från Öst vill hindra de två mekaniserade brigadernas styrketillväxt, är det i princip ”öppet mål” mellan Enköping och Boden.
- Om en motståndare vill hindra våra allierade i Väster för att få in förband på marken relativt fort (från Tröndelag), så är Sveriges geografiska mitt militärstrategiskt av central betydelse, likväl som Gotland avseende östersjöregionen.
- För att Armétaktisk chef skall kunna kraftsamla sina två brigader, blir det svårt att samla dessa om möjligheten att framrycka på marken stängs/ skärs av i mellannorrland.
För att säkerställa egen handlingsfrihet behövs minst en brigad med utgångsgruppering i närheten av Sveriges geografiska mitt. Denna skall säkerställa egen styrketillväxt samt styrketillväxt från en eventuell nation (-er) som kommer till vår hjälp. Således får ej motståndaren komma i förhand och avregla markterritoriet i mellannorrland, vilket kan försena/omöjliggöra vår styrketillväxt och möjlighet att kraftsamla (givet att våra förband i söder och norr inte kan mobilisera). En återetablering av I 5 i likhet med att P 18 återuppstått (2018-01-01) är en relevant väg för att i formen av ett utbildningsregemente utgöra stommen för en brigad. En brigad som lämpligen utgörs av motsvarande förbandstyper som ingick i våra tidigare norrlandsbrigader, som innan nedläggningsåren utgjordes av stridsfordon 90/401 bataljoner. Naturligtvis skulle mekaniserade 90/122 bataljoner, vara önskvärda, men nuvarande tillgång på stridsvagnar räcker enligt initierade källor knappt till existerande brigader. En brigad kring Sveriges geografiska mitt kan dessutom utgöra ett kraftsamlingsförband för Armétaktisk chef. Att ekonomin är en begränsande faktor innebär att brigaden skall tillväxa under ett antal år. Ett realiserbart mål på kort sikt skulle kunna vara en stridsgrupp och en utökad grundutbildningsplattform.
I Östersund finns ypperliga möjligheter att utbilda mekaniserade förband med Dagsådalensskjutfält (f d I 5:s närövningsområde och skjutfält, som nu nyttjas av bl.a. Fältjägargruppen för utbildning av GU och hemvärn) samt Grytans skjutfält som vid nedläggningen bestod av 8913 hektar och med tillhörande lägerområde[5] finns en grund att bygga vidare på. Skjutfältets storlek medger att stridsfordon kan skjuta skarpt med riskområde in över land, något som få skjutfält i landet medger. Tidigare miljötillstånd för fältet, medgav möjligheter till övningsverksamhet större delen av året, något flertalet skjutfält inte har inom ramen för sina dito. Vidare är inte heller trångboddheten kring skjutfältet särskilt påtaglig, något många skjutfält lider av i södra Sverige (Svealand och Götaland). De goda kommunikationerna till Östersund med en f d militär flygplats (nuvarande Åre/Östersund Airport) och sidobas på Ope fältet (omedelbart i anslutning till Grytans skjutfält) medger att förband kan flygas in. Järnvägskommunikationerna till Östersund medger även goda möjligheter till förbandstranporter på järnväg. E 14 och E 45 medger även de goda möjligheter till tilltransport via vägnätet. En annan fördel med ett förband i Östersund är de goda möjligheterna att mottaga förband från södra Sverige och erbjuda övningsmöjligheter i vintermiljö utan att behöva genomföra en transport om ytterligare ungefär 60 mil norrut till Boden/Arvidsjaur. Att alternera övningsterräng gör dessutom förbanden mer allsidiga och bättre övade. Vidare är det endast 20 mil till Trondheim och de förbandsdepåer och förband från bl a USA som finns där. Detta borgar för enkelhet när förband behöver öva för att öka interoperabilitet och därigenom bädda för ett effektivt värdlandsstöd.
Författaren är kapten vid Norrbottens Regemente och tjänstgör vid fältjägargruppen i Östersund.
Noter
[1] Operation Polarräven
[2] Försvarshögskolan Operativa institutionen och författarna, Manövertänkande – Essäer kring teori och praktisk tillämpning, Stockholm år 2001, sida 220-223
[3] Inom Västernorrlands län 2st.
[4] Allsidigt sammansatt förbandstyp för att kunna genomföra högintensiv strid.
[5] Läger området med förläggningar, matsal m.m. såldes men är åter till salu efter att ha nyttjats som flyktingförläggning under några år. Skjutfältet är ännu i Fortifikationsverkets ägo och kommer så förbli p.g.a. att terrängen ej kan nyttjas för annat än militär verksamhet detta beroende på att det skjutits på fältet i mer än 100 år och terrängen kan således ej överlåtas till civil aktör.
