av Helge Löfstedt
I akademiens arbete KV 21 finns olika bedömningar beträffande utnyttjandet av JAS 39 i framtidens försvarsmakt. Inom ramen för Kungl Krigsvetenskapsakademiens studie Krigsvetenskap i det 21:a århundradet (Kv 21), koncept 1, som efter en inledande analysomgång valts som grund för slutsatser beträffande hur Försvarsmakten bör utvecklas mot 2030, ingår tre divisioner av JAS 39 E och tre divisioner av JAS39 C/D. I ett senare utkast ingår däremot endast JAS 39 E. Man har där ersatt 3 divisioner JAS 39 C/D med ca 20 stridsflygplan, d v s en division, JAS 39 E. Frågan om vilket antal som skall anskaffas av JAS 39 E blir rimligen också en av de större frågorna att ta ställning till i det kommande försvarsbeslutet. Här efterlyser jag mera analys för att övertygande visa att det i ett operativt helhetsperspektiv är lämpligt att byta de tre divisionerna JAS 39 C/D mot en division av versionen JAS E.
Uttalandet att JAS 39 C/D inte är “operativt relevant” efter år 2025 har förekommit. JAS 39 C/D kom i tjänst omkring 2003 och är därmed yngre än de flesta internationellt förekommande motsvarigheter. Här skall man vara medveten om att operativa värderingar av försvarskompositioner i hög grad är subjektiva till sin karaktär. Det kan då vara angeläget att se vad professionella skapare av försvarskompositioner i utlandet anser. Här följer några exempel från USA, Ryssland och Israel.
Först vill jag dock påminna om principen High-Low-Mix och som karakteriserar försvarsstruktureringen i många länder. Denna princip innebär att man samtidigt har två eller flera systemtyper parallellt och där en typ inriktas på moderna och höga prestanda, medan man för andra typer nöjer sig med inte fullt så höga, men fortfarande tillräckliga, prestanda. Detta innebär lägre kostnader som ger möjligheter att få tillgång till en större numerär, vilket i sig möjliggör fördelar i form av högre grad av operativ handlingsfrihet. Ofta består systemen med inte fullt så höga prestanda av mindre moderna system där utvecklingen medfört att deras prestanda överträffas av modernare system.
Mina källor för följande faktaredovisning är The Military Balance 2017 för dagsläget och Wikipedia avseende framtidsbedömningar.
USA
Även den teknologiskt ledande supermakten USA gör avkall på topprestanda för att kunna upprätthålla operativ handlingsfrihet. Flygstridskrafterna består således av toppmoderna stridsflygplan i kombination med äldre med olika grader av modernitet. Totalt kommer USA, åtminstone under det närmaste decenniet, att ha fem tydliga nivåer av prestanda för sina stridsflygplan. Alltifrån F-22 med mycket höga prestanda, men som finns i litet antal. En lägre nivå utgörs av den senast utvecklade typen F-35 (Joint Strike Fighter) och som efter hand ökar i antal. Vidare finns ett antal moderniserade F-15 som fortfarande betraktas som ett högprestandaflygplan trots att det togs i tjänst 1976. Vidare F-16 och F-18, båda från början av 1980-talet. Dessa kommer under lång tid att finnas i två tydliga prestandanivåer, nämligen sådana som är sent tillverkade samt sådana som tillverkades tidigt, men som moderniserats. Till bilden hör då att både F-15, F-16 och F-18 fortfarande produceras trots att produktion av F-35 påbörjats sedan något år. Man kan också notera att de olika typerna med största säkerhet kommer att förbli i tjänst under ytterligare något decennium.
Israel
High-Low-Mix är som princip vanlig också i små länder. Israel utgör ett framträdande exempel. Där finns i aktiv tjänst fyra varianter av F-15 och tre varianter av F-16. D v s totalt sju olika typer. Allt inom ett totalantal på något över 400 stridsflygplan. De med högsta prestanda utgörs av de ca 80 flygplan av typen F-15 i olika varianter. Vidare finns ett större antal av F-16 med “tillräckligt höga prestanda” som införts i olika varianter med början av 1980-talet till slutet av 1990-talet. Därutöver finns ytterligare tre typer av äldre stridsflygplan i reserv.
För framtiden har Israel påbörjat anskaffning av F-35 som avses ersätta ett mindre antal av befintliga F-16. Resterande F-16 kan dock förväntas vara operativt relevanta under flera decennier framöver
Ryssland
Ryska stridsflygplan har i detta sammanhang intresse både som internationell trendsättare och som potentiellt hot. Också Ryssland har många typer av jakt-, attack- och spaningsflygplan i tjänst. Av dessa togs två typer i tjänst under 2000-talet. Produktionen av typen Su 34 pågår sedan några år, men kommer att avslutas omkring 2025 med 184 levererade flygplan. Den andra och mest omtalade moderna typen, Su PAK-FA, verkar komma i tjänst under de närmaste åren. Men tillverkningen har fördröjts, bland annat på grund av bristande medel, vilket bl a leder till att ett samarbete med Indien gnisslar. En serielängd på 200 flygplan har nämnts, men det verkar nu tveksamt om mer än en tredjedel kan levereras till Ryssland före år 2025. Tillsammans kan antalet för dessa två nya typer år 2025 uppgå till närmare 250 flygplan.
I övrigt har modernisering påbörjats av nära 400 flygplan som tillverkats från kalla krigets senaste decennium fram till några år in på 1990-talet. Därutöver kommer att finnas drygt 400 nyproducerade flygplan av typer som i hög grad grundas på konstruktioner från kalla kriget. Det gäller Mig-29K och MIG 35 vilka utgår från Mig 29 samt Su-30, 33 och 35 som utgår från Su 27. Äldre typer kommer således att dominera till antalet i ryska flygstridskrafter, d v s vara operativt relevanta under åtskillig tid och detta även efter 2025.
Med tillgängligt öppet underlag kan sedan beståndet av ryska flygplanen i tjänst år 2025 bedömas. De har då naturligtvis tagits i tjänst vid olika tidpunkter. Ett medelvärde för dessa tidpunkter när flygplanen först togs i tjänst kan sedan beräknas till år 1995. Motsvarande medelvärde för ålder blir då 30 år. Som tidigare nämnts togs JAS 39 C/D i tjänst år 2003 d v s för 14 år sedan och typen kommer år 2025 att ha varit i tjänst i 27 år, d v s de är några år yngre än den ryska medelåldern för stridsflygplan.
Ett principiellt perspektiv – High-Low-Mix
Ovanstående genomgång visar att en kombination av stridsflygsystem med olika prestandan och egenskaper, i bland benämnt High-Low-Mix, inte är ovanligt förekommande i omvärldens försvarsmakter. Det kan då vara intressant att närmare reflektera över varför så har blivit fallet. Ett enkelt svar är att det är ekonomin som styr. Men naturligtvis måste gränser dras beträffande vilka prestanda som är användbara och då blir svaret mera komplext.
I många länder förs en diskussion mellan olika skolor i synen på val av vapensystem. Den skola som då synes ha mest inflytande är den som fäster stor vikt vid operativa helhetsbedömningar. Vapensystem av olika schatteringar får där olika roller utifrån sina förutsättningar och sin förmåga att ge olika former av bidrag till en operativ helhetsbild. Dessa operativa överväganden utformas då enligt moderna militärteoretiska tankar där man framhåller vikten av manöver i en kamp om operativ handlingsfrihet. Allt naturligtvis i syfte att uppnå politiska mål.
I en andra skola görs analyser för varje vapensystem där man studerar hur dessa ska nyttjas i olika stridssituationer i syfte att vinna framgång mot en avancerad motståndare. I denna skola återspeglas en aversion mot egna förluster, något som efter hand förstärkts i västerländsk syn på krigföring. Lätt överfokuseras, som uttryck för en försiktighetsprincip, på förmåga mot en motståndares mest kapabla system. Värderingarna blir i så fall inte representativa för helheten i en operation. Inom denna skola lyfter man inte heller lika systematiskt fram erfarenheter från sådana dueller till operativ nivå. System med gynnsammare ekonomi beaktas inte fullt ut och konsekvensen av att de ger möjligheter till ett större antal i en begränsad ekonomi beaktas inte. Resultatet blir lätt att endast system med de högsta prestanda förordas. Detta leder ytterst till reducerad operativ handlingsfrihet jämfört med vad som fås vid en mera grundligt genomförd operativ analys.
Problemet med att kombinera duellvärderingarna med modern operativ helhetsanalys har ingen självklar eller enkel lösning. En väsentlig svårighet är att ange och värdera vad som är tillräckliga prestanda för att en komponent skall kunna ingå i Low-delen inom ramen för en meningsfull High-Low-Mix. Bidraget till den egna operativa handlingsfriheten från förband och system i Low-registret kan då bestå i förmåga att blockera delar av motståndarens utveckling i en operation. Om man låter system med inte fullt så höga prestanda ta sig an uppgifter där dess prestanda är tillräckliga frigörs högprestandasystem för uppgifter där deras högre prestanda är mest angelägna. Detta ökade möjligheter för dessa enheter att genomföra flera aktiva aktioner. Sådana indirekta bidrag kan vara lika viktigt som att vinna avgränsade dueller.
Komplett uppsättning av analyser
Med ovanstående som bakgrund är det tydligt att det behövs ett växelspel av försvarsekonomiska analyser och värderingar som omfattar både analyser i avgränsades stridssituationer och analyser i hela operationsområden. Sveriges militäroperativa situation gör det angeläget att överblicka hela landet i hela dess stora yta och därav följande långa avstånd när stridskrafterna skall manövreras. Detta medför rimligen komparativa fördelar för högrörliga stridskrafter. Detta gäller då både sådana system som har ”tillräckligt goda prestanda” som de som har mycket goda prestanda. Allt detta bör beaktas för att bedöma i vilken mån uppväxling och byte av de tre divisioner JAS 37C som återfinns i koncept 1 i akademiens arbete KV 21 bör ersättas av en nyproducerad division JAS 39 E.
Författaren är överingenjör, pensionerad från FOI och medlem i KKrVA