Ett nytt försvarsbeslut förväntas under 2020. I detta inlägg argumenteras för att det försvarsprisindex (FPI) som används vid den årliga uppräkningen av försvarsanslaget på ett bättre sätt anpassas till de pris- och löneökningar som används i Försvarsmaktens verksamhet. Väsentligt är då att de anspråk på rationaliseringar som ingår i FPI på ett rimligt sätt tar hänsyn till de förutsättningar som råder.
Tidigare konstruktioner av FPI innebär stor risk för att försvaret inte fullt ut kompenseras för kostnadsökningar. Detta medför att den ekonomiska delen av försvarsbeslutet urholkas. Till exempel har det i dagarna redovisats att armén får svårt att uppfylla målsättningen i nu gällande försvarsbeslut. Mycket tyder på att försvaret i nästa försvarsbeslut får en utveckling av det årliga anslaget från dagens nära 50 miljarder kr till 70 miljarder år 2025. Ett exempel: om de i försvarsbesluten angivna årliga anslagen i de kommande årliga uppräkningarna underkompenseras för kostnadsökningarna med någon procent innebär detta en ackumulerad urholkning med omkring 20 miljarder under den femåriga försvarsbeslutsperioden.
I det följande visas här nytt underlag som bör påverka konstruktionen av FPI. Detta både med avseende på kompensation för kostnadsutveckling och det produktivitetsavdrag som ingår. Slutsatsen blir att det är svårt att utforma ett ”rättvisande” FPI grundat på ekonomiskt statistiskt underlag. Även i omvärlden har flera försök gjorts men taken har övergivits. Man nöjer sig där med räkneregler som utgör en kombination av politiska ambitioner och ekonomiskt underlag.
Kompensation för kostnadsutveckling
I en FOI-rapport[1] delas orsakerna för kostnadsutvecklingen för försvarsmateriel upp i två delar. En består av priser på de resurser som behövs för produktionen. Den andra delen består av ökning av prestanda och som beror av strävan efter att hålla jämna steg med den internationella utvecklingen där också en potentiell motståndare kan återfinnas. FOI studien konstaterar att de svenska försvarssystem som behandlats visar samma resultat som i internationella studier, nämligen en kostnadsutveckling per enhet på 3-4 % över KPI (Konsumentprisindex). Därav är i genomsnitt närmare hälften ren prisutveckling. Resten, d v s drygt hälften, är då prestandarelaterad kostnadsutveckling.
I rapporten beskrivs också hur prisutvecklingen för försvarsmateriel påverkas av de pris- och indexklausuler som upprättas och gäller i de kontrakt som FMV upprättar vid inköp av materiel.[2] Där framgår också att kontraktsindex under de senaste decennierna varit närmare en procent högre än den allmänna prisutvecklingen enligt KPI. Därutöver nämns att den modell för prisomräkning av anslagen för försvarsmateriel som infördes år 2012 innebär väsentligt lägre kompensation än vad KPI skulle ha gett. År 2012 togs också i FPI bort de specifika omräkningsprinciper som inkluderade valutaeffekter. Sådana har åtminstone tidigare haft betydande inverkan på försvarskontraktens prisutveckling. Hur mycket har inte kunnat beräknas i rapporten eftersom kontrakten är sekretesskyddade. Försvarsindustrin har vidare andra förutsättningar än de flesta andra industriföretag. Andelen FoU (forskning och utveckling) är väsentligt högre. Vidare har beläggningen under några decennier varit låg för att sedan kraftigt öka så att det nu stärkt säljarnas position på marknaden. Sammantaget leder ovanstående till att priserna på försvarsmateriel pressas uppåt. Observera att här inryms flera orsaker än ”teknisk utveckling” som ibland diskuterats.
Ökad produktivitet
I konstruktionen av FPI ingår vidare ett så kallat produktivitetsavdrag. Detta beräknas på följande sätt. Lönekostnaden inom försvaret räknas först upp med arbetskostnadsindex enligt lämpligt jämförelseobjekt, som åtminstone tidigare var arbetskostnadsindex för tjänstemän inom tillverkningsindustrin. Det värde som då erhålls reduceras i nästa steg med ett produktivitetsavdrag som åtminstone tidigare satts lika med värdet på motsvarande utveckling inom privata tjänster.
Här finns vad jag förstår ny information. I artiklar i DN och Ekonomisk Debatt[3] presenteras
ekonomiskt forskningsunderlag som är av intresse. Det som där framförs gäller effekter vid olika produktivitetsutveckling inom offentlig verksamhet och med främsta exemplifiering i vård och välfärd. Men underlaget bör principiellt äga tillämpning även på försvaret.
Bakgrunden är att i samhället har produktionen per arbetad timme stigit – i många fall med flera procent per år. Men denna produktivitetstillväxt har varit obalanserad. Vissa sektorer har mekaniserats och automatiserats i snabb takt, medan andra sektorer inte kunnat spara på arbetskraft. I flera delar av den offentliga välfärdssektorn har dock motsvarande produktivitetstillväxt visat sig svåruppnåelig. Exempel på detta är att om en skolklass på 1950-talet bestod av 20-elever hade den idag behövt ha 100 elever om lärartjänsten hade genomgått samma produktivitetsökning som näringslivet, d v s en femdubbling under ca 60 år vilket motsvarar närmare 3 % i genomsnittlig årlig ökning.
Till bilden hör då rimligtvis att ovanstående exempel avser arbetsproduktivitet i snäv bemärkelse. Man efterfrågar då förändringar som innebär att givna arbetsuppgifter utförs av färre anställda. Här måste dock beaktas att skolklasser inte kan göras så stora som exemplet anger. Detta utgör då ett exempel på institutionella hinder som påverkar möjligheterna att öka arbetsproduktiviteten
När det gäller försvaret börjar jag med ett exempel som synes visa på möjligheter att öka produktiviteten i verksamheten. Under 1970-talet ersattes närmare 300 attackflygplan typ A 32 av ca 100 flygplan av typ AJ 37. Med antagande att attackförmågan upprätthölls på samma nivå kunde den kraftigt minskade organisationen med attackflyg trefaldiga arbetsproduktiviteten. Detta utgör dock en förenkling. Här finns också institutionella omständigheter som motverkar utveckling av arbetsproduktiviteten. De färre attackflygplanen hade ett lika stort behov av stöd- och basorganisation som de många äldre. Detta bland annat för att minska effekter av en motståndares förbekämpning, liksom för att öka den egna förmågan till insats i olika riktningar. Det innebär att AJ 37 hade behov av flera baser i förhållande till antalet flygplan än vad A 32 hade. Därmed kunde personalen vid attackflygets organisation inte minska i den takt som antalet flygplan minskade.
Ett andra exempel på förhållanden som minskade möjligheterna till ökad arbetsproduktivitet var att värnplikten d v s att alla (dugliga män i 20-47 års ålder) skall deltaga i försvaret. Därmed var försvaret inriktat på att hålla en stor organisation, vilket försvårade förbättrad arbetsproduktivitet genom materielanskaffning och de möjligheter till organisationsminskning som därigenom kunnat skapas.
Men om man i skolexemplet även beaktar att det som lärs ut har ökat över tiden från 1950-talet till idag så inses att produktiviteten för lärare i vid mening har ökat även i det fall antalet elever per klass är det samma idag som på 1950-talet. Något som inte beaktas om man nöjer sig med att betrakta arbetsproduktivitet. På liknande sätt finns i dagsläget möjligheter att öka försvarets produktivitet i vid mening. Detta genom att öka organisationens krigsduglighet med avseende på beredskap och uthållighet. Både flygvapnet och marinen avser öka antalet baser från vilka de operativt direkt verkande systemen skall verka. Det innebär att de personella resurserna måste ökas, både för att betjäna flygplanen och för att skydda baserna. Även vid markstridskrafterna torde behov finnas att öka den territoriella yttäckningen. Sammantaget kommer dessa åtgärder att kunna ses som sänkt arbetsproduktivitet eftersom mer personal behövs i relation till antalet operativa ”symbolstridskrafter”. Sett till operativ förmåga innebär detta dock ökad produktivitet genom att högre operativ förmåga erhålls för de stora grundinvesteringarna i dessa ”symbolstridskrafter”.
Fleråriga försvarsbeslut
I sammanhanget bör också beaktas att försvarets utveckling regelmässigt styrs genom återkommande fleråriga politiska försvarsbeslut. Ett arbetssätt som skiljer sig från offentlig verksamhet i övrigt. I försvarsbesluten anges försvarsorganisationens utveckling, de utgifter som behövs för att driva organisationen samt ett antal investeringar som erfordras. I försvarsbesluten gjordes också under kalla kriget ett antal nedskärningar i försvarets organisation och personal. Detta kunde då, förenklat, ses som medförande ökad arbetsproduktivitet eftersom operativ förmåga erhölls med färre anställda personer.
I bedömningen av produktivitetsavdraget i FPI gjordes, vad författaren har sett, inte någon bedömning av i vilken mån strukturella ändringar som gjordes i försvarsbesluten skulle ”räknas till godo” och minska produktivitetsavdraget i FPI. Det innebär då i många fall dubbla anspråk på rationaliseringar som i realiteten bidrog till att operativ förmåga i minskade i förhållande till omvärlden.
Till bilden hör då att de ”snåla” varianter av FPI som förekom under kalla kriget kan ha utgjort ett av flera sätt att reducera försvaret under senare halvan av denna period. När nu försvaret åter skall öka sin förmåga är det snarare lämpligt att vara försiktig så att inte orealistiska anspråk på arbetsproduktivitet läggs in i FPI. Rationaliseringar får ske på annat sätt – bland annat i form av ytterligare ökad förmåga hos beslutad organisation. Något som inte syns i en enkel betraktelse av arbetsproduktivitet.
Slutsats
Det här framförda leder således till att om inte sättet att göra anslagsuppräkning görs om kommer de nya försvarsmiljarderna att till väsentlig del ätas upp av prisökningar och inte fullt ut omvandlas till ökad militär förmåga. När nu den politiska viljan finns att öka försvarsförmågan så är det rimligt att även förnya priskompensationen. Vidare pekar det som här behandlats på att FPI inrymmer komplexa frågeställningar. Det finns då anledning att beakta att man i de flesta länder övergivit tanken att kunna konstruera ett ”rättvisande” index byggt på strikta ekonomiska och statistiska jämförelser. I stället görs politiskt en enklare sammanvägning och med enkla tumregler. I något fall finns också tydligt uttalat att anslagsuppräkningen skall bidra till att försvarsutgifterna når 2 % av BNP[4]. Produktivitetsambitionen får då förverkligas på annat sätt- t ex genom upprätthållande av kunnig revision.
Författaren är överingenjör och pensionerad operationsanalytiker från FOI samt ledamot av KKrVA.
Noter
[1] Kostnadsutveckling för försvarsmateriel av Nordlund, Peter mfl; FOI-R-4634-SE, Oktober 2018
[2] Dessa indexklausuler syftar till att ersätta industrin för prisförändringar i insatsvaror samt löner under avtalet gång. Inte ovanligt är kontrakt med incitaments inslag där leverantören skall stå för delar eller hela risken för merkostnader utöver grundpris. Rimligen finns här också visst utrymmer för omförhandling i de fall industrin utsätts för ”onormala” prischocker.
[3] Politiker blundar för orsaken till välfärdens ökade kostnader, i DN söndag 14 oktober 2018 och
Välfärden, skatterna, Baumoleffekten och högerpopulismens framväxt i Ekonomisk Debatt nr 7 2018, båda av Lindmark, Magnus och Andersson, Lars-Fredrik.
[4] Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar av Nordlund, Peter mfl; FOI-R-3901-SE, Juni 2014