President Bashar Al-Assad håller fortfarande greppet om Syrien, frågan är hur länge? Å ena sidan har den ursprungliga revolten glidit över i ett slags inbördeskrig med rena gatustrider i Damaskus förorter, å andra sidan har Arabförbundet avbrutit sitt obervatörsuppdrag. Med strategisk top-cover i form av Ryssland som motsätter sig omvärldens större ingrepp i landet, och mer handgriplig hjälp av Iran som inte vill se sin partner i området falla, så har den syriska regimen återfått balansen för ögonblicket. Rysslands västra Militärdistrikt lät idag meddela att hangarfartygsgruppen Admiral Kuznetsov i Medelhavet kommer att bunkra, för att till helgen sätta kurs mot Atlanten igen. Det talar för att Assad för tillfället ridit ut stormen.

Såväl Turkiet som Saudiarabien har de senaste veckorna tonat ned sin tidigare mer offensiva hållning. Turkiet har fått lite annat att tänka på sedan den shiitiske presidenten i Irak, Nour Al-Maliki, börjat konsolidera sin makt efter det amerikanska uttåget. Den syriska regimen åtnjuter fortfarande ett förhållandevist starkt stöd i landet. Såväl alawiter som de flesta kristna och en hel del sunniter står bakom Assad som ses som en garant för stabilitet i förhållande till alternativet kaos.

Över tid radikaliseras dock de olika sidorna och propagandan ökar från regimsidan att om den förlorar, så kommer alawiter, kristna och druser att slaktas. Arabförbundet kommer sannolikt att lyfta den syriska frågan till FN:s säkerhetsråd. Ryssland har därför erbjudit sig att stå värd för samtal mellan regimen och oppositionen, vilket den syriska regeringen tackade ja till medan den största oppositionsrörelsen avfärdade detta om inte Assad avgick innan. På så sätt kan Assad hävda att han är villig att förhandla, men att motparten är oförsonliga terrorister som spränger gasledningar och dödar syriska poliser.

För Iran är det av största betydelse att en regim välvilligt inställd till landet går segrande ur den syriska kampen. Genom inflytandet av Assad stärks såväl libanesiska Hizbollah som Al-Maliki i Irak, vilket i sin tur stärker den iranska säkerheten i Tehrans perspektiv. Det är troligt att en situation där Assad och allierade håller på att förlora, kommer innebära några dolda, drastiska aktioner i regionen från Väktarrådet som styr i Iran.

När nu förslaget från Arabförbundet om samlingsregering och överlämnande av makten till den syriske vicepresidenten ska diskuteras idag i FN:s säkerhetsråd ökar insatserna. En av de scenarier jag skrivit om flera gånger tidigare är risken för en militärkupp. Bägge sidor skulle kunna utföra en sådan. Regimen skulle kunna sätta in en pålitlig kraft som med hänvisning till läget ges extraordinära befogenheter. Problemet med en sådan handling skulle vara det tvära kastet från regimens berättelse så här långt, nämligen att den har kontroll, att det är terrorister utan större stöd i befolkningen som agerar. Mer troligt är i så fall att oppositionen med stöd av omvärlden lyckas omvända centrala personer i den militära ledningen. Dels skedde det med framgång i Libyen under augusti månad, dels har det varit flera omöbleringar och dödsfall i den högsta toppen som talar för att det inte är endast en teoretisk risk för regimen.

Sammanfattningsvis har den syriska regimen valt att slåss i enlighet med bedömningen nedan. Över tid pekar dock faktorerna mot regimen. Revolten i mars kunde inte kväsas, utan konflikten har eskalerat. I den stund den sunnitiska affärseliten bedömer att deras intressen tjänas bäst av någon annan, så kommer man att försöka byta ut presidenten och dennes bror. I den kortvariga transiteringsfasen kommer riskerna för spridning av konflikten att vara som störst.

Första inlägget om Syrien för tio månader sedan: Syrien – Fly eller illa fäkta

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare