Något verkar hända bakom kulisserna när det gäller Libyen. Igår var NATO:s generalsekreterare Fogh Rasmussen säker på att Khaddafis tid var ute, och samma sade president Obamas säkerhetsrådgivare Donilon när han blev pressad i amerikansk TV. AU säger sig vara den enda organisationen som har en karta över en libysk normalisering, och en fransk advokat förbereder en stämning av NATO inför Internationella Brottsmålsdomstolen i Haag för krigsbrott i samband med bombningen av Khaddafis familj.

Härhemma visar en opinonsundersökning att stödet för fortsatt svenskt deltagande i insatsen vacklar. Den största andelen 41% är tveksamma medan 30% är för. Det är inte mycket stöd att delta i markmålsbekämpning med. Bloggare som Johan Westerholm och Väpnaren har deklarerat liknande uppfattningar som jag intagit tidigare.

Problemet med insatsen har varit dess uppdrag, ledning och oklara bedömning av parterna. De tre militära målen att skydda civilbefolkningen, få tillbaka libyska styrkor till sina hemmabaser och ett eld-upphör är relevanta, men motsägs av ett fjärde deklarerat mål som är att avsätta Khaddafi. Utan klart stöd för detta i mandatet och utan att avdela resurser för detta har deltagarna målat in sig i ett hörn. Khaddafis avsättande vilar också på premissen att utan Khaddafi stannar motståndet mot väst och Arabförbundet. Jag ställer mig mycket frågande till detta. Khaddafis söner har tagit över mycket av den faktiska ledningen och om de har den politiska viljan, så kommer de fortsätta motståndet. Varken störtandet av Saddam Hussein eller hans avrättning minskade motståndet mot ockupationen i Irak för att ta ett exempel. Al Qaida lär knappast sluta efter Usama bin Ladens död.

Ledning var inledningsvis kaotisk. Vi hade en halvdag fransk nationell ledning, sedan en dryg vecka med amerikansk ledning till dess NATO fick ta över ledningen. Men vissa av länderna flyger fortfarande enstaka nationella uppdrag och vid sidan av NATO:s politiska ledning finns också den s.k Dohagruppen, där vi ingår och som överbryggar NATO och Arabförbundet. Eftersom en av grundprinciperna i krigföring är enhetlig ledning kan vi bocka av 1-0 till Khaddafi i den kategorin, i synnerhet som det börjar komma fler uppgifter om att rebellerna är splittrade både politiskt och militärt.

Den oklara bedömningen av parterna är också ett skäl till frustration. Det verkar nästan som om beslutsfattarna med vänsterhanden påbörjat konflikten. I början sa president Obama att det aktiva deltagandet i den militära aktionen skulle vara dagar, inte veckor. Det blev nästan så på pappret, men utan amerikanskt deltagande skulle flygförbudszonen klappa igenom. En republikansk kongressman har nu introducerat ett lagförslag som ska få kongressen att godkänna budgeten för själva insatsen. Åtgärden är ett försök att motverka presidenters beslut om militära insatser utan medgivande av kongressen. Budgetarna för kriget är en annan svag faktor. Hittills har Storbritanniens insats kostat lika mycket som ett års drift av ett av de hangarfartyg de planerar att avstår ifrån.

Här hemma är nu förpostfäktningen i gång om en eventuell förlängning av insatsen för vår del. Den som vet något om militär planering kan reversera de beslut som gjorts och komma fram till slutsatsen att även NATO och Sverige misstog sig på situationen. När en NATO-befälhavare har fått sina mål påbörjar denne en planering med sin stab som bland annat går ut på att räkna ut vilka resurser denne behöver för sitt uppdrag (inget för svensk försvarsplanering uppenbarligen….). Befälhavaren gör sen ett begäran om stridskrafter för att gå i land med uppdraget. Av vårt eget riksdagsbeslut och andras deltagande med tidsbegränsningar om tre månader kan vi med rimlig säkerhet veta att planeringen förutsatte att rebellerna strax skulle hålla segerparad i Tripoli. Detta påverkar också viljan att gå vidare. Enligt uppgifter till norsk radio ska den norska regeringen redan beslutat sig för en variant som jag föreslog för svensk del förra veckan. Trappa ned och kvarlämna övervakningsflyg.

Problemet blir lite mer komplicerat också sedan marockanska myndigheter meddelat att en av de gripna för det blodiga terroristattentatet i Marrakech nyligen hade blivit utvisad för terrorism från Libyen 2008, dvs. av Khaddafiregimen. Det stärker hans trovärdighet i regionen, framförallt i Algeriet som har egna islamister att slåss med. Mycket talar för att Algeriet har både skäl och förmåga att stödja Khaddafi som transitväg för förnödenheter, vilket avhjälper de värsta bristerna av de sanktioner som nu börjar ge resultat. Det är sannolikt resultatet av dessa sanktioner som vi sätter vårt hopp till när det gäller att underminera stödet för Khaddafi. Frågan är om det är så enkelt, och om det leder till fred för det libyska folket.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare