av Michael Sahlin

När denna text skrivs har det hänt något, viktigt, när det gäller det internationella samfundets sätt att förhålla sig till den syriska katastrofen. Dels har vi den ut över hela världen spridda bilden på lille 3-åringen Aylan Kurdi med röd tröja och blåa byxor, uppspolad på stranden vid den fashionabla turkiska semesterorten Bodrum där hans resa från nordsyriska Kobane till Sverige tragiskt slutade. Plötsligt har den syriska flyktingkatastrofen fått ett ansikte. Och dels via de dramatiska scenerna från Budapests centralstation och från de balkanska gränsområdena, samtidigt med fortsatta manifestationer av ett yrvaket och handfallet EU. Och i detta ett annat ansikte: 13-åringen från syriska Daraa, utan känt namn, som i mitt i det budapestska kaoset citeras världsvist säga, på vårdad engelska, ”Please help the Syrians – just stop the war, we won´t want to go to Europé. Just stop the war in Syria”.

Så nödvändigheten av att stoppa kriget i Syrien är en insikt som fått förnyad aktualitet, i en kombination av effekten av krisens ansikten, de absurt hårt drabbade, och det ytterst påtagliga sätt varpå Syrien-krisen nu direkt påverkar mottagarsidan av den resulterande flyktingkatastrofen – detta i kontrast mot alla andra världens katastrofer där konsekvenserna bärs främst av andra, på mer betryggande avstånd. Insikten om att den aktuella flyktingströmmen kanske bara är början på något vida större, toppen av ett isberg, en ström vars storlek står i omvänd proportion till EU:s vilja och förmåga att hantera den, innebär en återvändo till utgångspunkten: så länge kriget i Syrien (och Irak, m m, måste man inskjuta) fortgår så kommer flyktingkatastrofen bara att förvärras, alltså MÅSTE man (också för EU:s egen överlevnads skull) få stopp på kriget, utan det löses ingenting annat. Den onda cirkeln MÅSTE brytas.

För dem som nära följer krisutvecklingen i Mellersta Östern, eller hela MENA-området, har sommaren varit en blandkompott av utvecklingar i olika riktningar, med synnerligen oklart netto. I kompotten ingår, först och främst, avtalet mellan P5 plus Tyskland och Iran om det iranska kärnprogrammet. En viktig potentiell game changer, en säkert nödvändig men säkert inte tillräcklig betingelse för regionens långsiktiga fred, samtidigt ett steg med ytterst ovissa regionala konsekvenser för situationen i Syrien, och Irak. Vidare har vi Turkiets överenskommelse med USA om samarbete och aktivering av kampanjen mot IS, samtidigt Turkiets inre politiska kris och det återuppblossade kriget mot kurdiska PKK (systerorganisation till syrisk-kurdiska PYD/YPG, m fl, omistlig tillgång för USA som relevanta ”boots on the ground” i kampen mot IS). Det turkisk-amerikanska samarbetet syftar bl a till att upprätta en ”skyddzon” söder om den turkisk-syriska gränsen, en zon som (tills vidare) tänks tillfredsställa olika smaker, ”IS-free” för USA, ” PYD/YPG-free” för turkarna som inte gillar tanken på ett sammanhängande kurdiskt område söder om gränsen, därtill en zon som tänks skydda syriska flyktingar, i Syrien respektive Turkiet.

Sommaren har också uppvisat en mängd uppgifter om förnyat energisk bilateral och multilateral diplomati, bl a med ett nytt, försiktigt, fredsplanförslag av FN-sändebudet De Mistura. Men på marken,  inne i Syrien, liksom i Irak, snarast ”more of the same”: en trängd Assad-regim med krympande territorium, dock fortfarande stödd av Ryssland, Iran och libanesiska Hezbollah, mot ett kalejdoskop av mer eller mindre jihadistiska motståndsgrupperingar med över tiden varierande koalitionsmönster och styrkeförhållanden (och med stöd i olika portioneringar av Turkiet, Saudiarabien, Quatar – och USA, m fl), med IS som dominerande aktör med agenda som aspirerande dominant i hela Syrien (och Irak) – i krig mot ”alla” andra – snarare än som en av flera motståndsrörelser mot Assad-regimen.

Så frågan nu, när det med förnyad kraft står klart för alla och envar, i alla fall i det flyktingdrabbade Europa, att inbördeskriget i Syrien (och Irak, tvingas man igen tillägga) MÅSTE bringas till någon form av politisk lösning, frågan nu är om den uppenbart helt alarmerande och ohållbara humanitära situationen, och kanske avtalet med Iran om kärnprogrammet, ändå kan förmå (de många) parterna att tänka nytt och mer konstruktivt. Den frågan har att beakta aktörsspelets flerfaldiga nivåer: den lokala, den regionala och den globala.

På den lokala nivån finns i det ”somaliserade” Syrien ett virrvarr av stridande aktörer, regimtrogna och regimmotståndare, jihadister och s.k. ”moderata”, bymiliser och nationellt verksamma, kriminella och politiska, o s v, var och en med olika regionala stödländer. På den regionala nivån finns dels de grannländer som bär huvudbördan av resulterande flyktingkris, Jordanien, Libanon, Turkiet och Irak, dels i själva kriget – ”proxy kriget” – involverade regionala makter, Turkiet, Saudiarabien och Quatar som stöder regimmotståndsgrupperna av mer eller mindre jihadistisk karaktär, å andra sidan Iran och Hezbollah i Libanon som stöder Assad-regimen. Och på global nivå främst USA som prioriterar kampen mot IS men fortsatt står på anti-Assadsidan, och Ryssland som prioriterar stödet till Assad-regimen men också fruktar IS´ framfart och hotpotential i muslimska delar av det ryska väldet. Därtill kommer att IS´ tillväxt och framfart lett till att konflikterna i Syrien smittat av sig på konflikterna i Irak, med ytterligare kopplingar och komplikationer som följd, och att regionen dessutom inrymmer den intilliggande konflikten Israel-Palestina och den multinationella, gränsöverskridande kurdiska konfliktdimensionen, m m.

För  t ex USA:s del innebär detta aktörskalejdoskop ett tämligen absurt komplext rollspel: dels ledarskap över bred internationell koalition i kampen mot IS, visst partnerskap med Iran i Irak (mot IS) men motpartskap i Syrien, visst partnerskap med Ryssland om Iran (kärnprogrammet) men motpartskap om Syrien, visst partnerskap med Turkiet om Syrien (IS, Assad-regimen) men oenighet om kurdiska ”boots on the ground”, visst partnerskap med Bagdad, men svår balansgång i sunni-shia-motsättningen, visst partnerskap med kurdiska KRG i norra Irak, men tillbakahållande skepsis till KRG:s självständighetssträvanden. Därtill plågas amerikansk diplomati och Obama-administrationen av den från Irak och Afghanistan ärvda absoluta motviljan mot att åter involvera amerikansk trupp i stor skala i Västasien, och av frånvaron av acceptabla, livsdugliga alternativ till Assad-regimen i Syrien, samtidigt som huvudfienden IS visat stor motståndskraft och förmåga till taktikanpassning mot det gångna årets tusentals (kostsamma) amerikanskledda flygoperationer; nödvändigheten av ”boots on the ground” för att varaktigt rå på IS har gång på gång bevisats. Och en storskalig, legitim, militär fredsframtvingande operation enligt FN-stadgans Kap 7 fortsätter att omintetgöras av ett oenigt FN-säkerhetsråd. Och samma hinder vidlåder andra, mer begränsade militära insatser, t.ex. införande av en ”no-fly-zone” över delar av det syriska luftrummet för att hindra Assad-regimen att flygbomba rebellkontrollerade områden. Och lärdomarna från särskilt Irak-äventyret är att militär intervention utan FN-mandat kostar för mycket, i legitimitetsförlust.

Motsvarande kan, utan alla jämförelser i övrigt, sägas om även andra ambivalenta aktörers osäkra insnärjning i föränderliga partnerskap och motpartskap.

Med detta virrvarr av aktörer och motstridiga agendor på olika nivåer, och efter fyra års katastrofala strider och ömsesidiga övergrepp, uppstår naturligtvis också frågan om huruvida det alls längre är tänkbart att ”the end state” kan innebära ett bibehållet, sammanhängande Syrien (och Irak!), inklusive den än svårare frågan om vilket humanitärt och säkerhetspolitiskt pris som är värt att betala för detta ändamål, alltså Sykes-Picot-gränsernas anno 1916 okränkbarhet. Underförstått: om en slutlig fred kanske vore lättare att nå om man accepterar en uppdelning av landet efter etnisk-sekteristiska riktlinjer (t.ex ett alewitiskt kustområde ner mot Damaskus, ett kurdiskt uppe i norr -men den tanken uppskattas inte i Ankara! – och resterande del i arabisk/sunni-muslismsk regi) – en symmetrisk motsvarighet till den splittring i tre delar (sunni, shia, kurd-) som är hotbilden i Irak. Att dramats upplösning till sist blir just en sådan uppdelning kan förstås ingen idag utesluta, men de fortsatta fredsansträngningarna har tills vidare att förutsätta, både beträffande Syrien och Irak, att det trots allt verkligen fortsatt handlar om sammanhållna stater, som ”end state”.

Om nuläget i Syrien kännetecknas av dels halva befolkningen eller mer på flykt inom och utanför landet, dels kriget mellan IS och den USA-ledda koalitionen (och ett antal andra rebellgrupper) – nu bl a med planerna på en skyddszon närmast turkiska gränsen, också i syfte att förhindra kurdiska YPG:s utbredning -, dels det bittra kriget mellan Assad-regimen och de olika rebellgrupperna kring Damaskus och Aleppo, nu med signaler om förstärkt ryskt stöd för Assad-regimen och fortsatt stöd av Iran och Hezbollah, osv, osv, vad menas med det utbredda internationella uttrycket ”det finns ingen militär lösning, det måste till en politisk lösning”? Och då handlar det i den internationella diplomatin, inför ett ”Geneve III”, om att försöka, och försöka igen och igen, att få till stånd en process som siktar till en övergångsregim och ett hållbart eld upphör. Och nu liksom tidigare under de fyra årens katastrofala krig är svårigheten att enas om synen på Assad-regimens vara eller inte vara i en sådan process.

Just stop the war in Syria”, sade 13-åringen från Daraa på Budapests centralstation.

Det framgår av ovanstående att detta vore viktigt, ja, nödvändigt, men att det är lättare sagt än gjort. Här finns motsättningar och komplikationer på minst tre nivåer, lokalt, regionalt och globalt, och här finns korskopplingarna till de irakiska, palestinska och kurdiska konfliktsfärerna. Efterklokhet – om hur man nu måhända tycker att man då, i konfliktens inledande skede, borde ha agerat – lönar sig knappast. Assad-regimen åstadkommer urskiljningslös massdöd genom sina helikopterburna ”barrel bombs”, IS skapar skräck och förödelse i sin framfart, den fragmenterade oppositionen i övrigt domineras alltmer av jihadistiska grupper och det turkisk-amerikanska samarbetet om att träna, beväpna och sätta in ”moderata” styrkor avancerar i snigelfart. Och FN:s säkerhetsråd fortsätter att vara blockerat. Under tiden trasas Syrien (och Irak) sönder och samman. Och flyktingsituationen i Libanon, Jordanien, Turkiet, Irak, och nu i Europa, förutom inne i Syrien (och Irak), påminner om ett uttalande av en indisk tjänsteman i samband med Bangla Deshs blodiga tillkomst: ”In situations like this, words like impossible or hopeless lose all meaning!”

Så om kriget i Syrien alltså MÅSTE stoppas, i rimlig tid, trots alla dessa svindlande hinder och komplikationer, är det uppenbart att de globala (trots oenigheten om Krim/Ukraina) och regionala (främst Turkiet, Saudiarabien och Iran) huvudaktörerna genom förnyad energisk och beslutsam diplomati MÅSTE komma fram till en kompromissöverenskommelse, som inledning på en helt ny process. Alla inser att ett besegrande av IS är en nödvändig förutsättning, till att börja med. Ryssland och Iran måste fås att inse att Assad-regimen för länge sedan förbrukat sin legitimitet och sina möjligheter att återta kontrollen över hela Syrien, och att denna insikt måste få utslag i en acceptans av att regimen, redan trängd och utmattad på slagfälten, måste kliva åt sidan och öppna för någon form av övergångsregim, under stark och representativ internationell övervakning. Med tanke, vidare, på oppositionsgruppernas fragmentering, med ty åtföljande svårigheter att genomdriva ett meningsfullt eld upphör, lär det oundvikligen bli nödvändigt att en stark internationell fredsbevarande/fredsframtvingande styrka sätts in för att stabilisera freden, vilket förutsätter en grundläggande kompromissöverenskommelse mellan huvudaktörerna och, för nödvändig legitimitet, ett enigt säkerhetsråd. En svår fråga i det sammanhanget blir om agerandet skall ske sekventiellt, typ först IS och sedan Assad och sedan…, eller om det till sist måste handla om ett stort (och vanskligt) paket, med risken i så fall att paketet spricker på mångfalden av alla konflikter och subkonflikter och intressen som måste beaktas.

En annan svår fråga är – naturligtvis – hur ”den stora kompromissen” i det regionala pusslet kan tänkas se ut, den som ska tillgodose vitala delar av huvudaktörernas hittills motstridiga intressen. Ett exempel, ett i mängden: hur ska Iran eventuellt kunna kompenseras vad gäller länken till shiitiska Hezbollah i Libanon, som villkor för att acceptera en uppgörelse om Assad-regimen? Och: en sådan eventuell kompensation får genast bäring på Israels säkerhetskalkyler.

Branden i Syrien (och Irak…) lär väl förr eller senare slockna av sig självt. Men det kan ta ”generationer”, och den tiden har vi inte. Att stoppa kriget här och nu – som svar på Aylans öde och 13-åringens uppmaning, och medan det finns ett Syrien kvar att rädda, kräver stort engagemang, stor beslutsamhet och riskfylld storskalighet,  och även global och regional kompromissvilja. I den bästa av världar banar sommarens Iran-avtal vägen för något sådant. ”Reason may yet prevail”.

Men å andra sidan måste vi, olyckligtvis, gardera för den andra sidan av saken: risken att läget ytterligare förvärras. Som inte minst den irländske Mellanösternkännaren Patrick Cockburn upprepade gånger varnat för i sina artiklar i The Independent finns reell risk för ytterligare flyktingvågor främst från Syrien och Irak, trots flyktingströmmarnas redan unika omfattning. Akut handlar det då om dramatiska scenförändringar kring städer som Mosul i Irak och Aleppo i Syrien, oavsett om det i dessa fall handlar om IS-framryckningar eller IS-nederlag. Tragedin fördjupas och förtydligas av om man därtill, med Cockburn, påpekar att varje tydligt tecken på Assad-regimens omedelbart förestående fall kan komma att utlösa stor flyktingdramatik, även om det handlar om en framförhandlad del av en fredsprocess. Den redan befintliga flyktingpopulationen i grannländerna, Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak, understryker därtill vilken hanteringsproblematik det i ett sådant läge skulle komma att handla. Ord som ”game changer” och liknande lär, för att igen citera den indiske tjänstemannen, ”lose all meaning”.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare