Natos grundläggande målsättning är att verka avskräckande. Lyckas inte detta ska alliansen ha en sådan krigföringsförmåga att ett angrepp mot någon eller flera av dess medlemmar kan avvärjas.
Inriktningen är tydlig, men lever Sverige upp till den när vi ska utforma vår försvarspolitik som en del i denna Nato-strategi?
Att ha god förmåga att möta ett tänkbart, kanske till och med sannolikt, angreppsfall[1] i händelse av ett krig behöver inte vara samma sak som en fungerande avskräckning mot det en angripare ser som anledningen till att starta ett krig överhuvudtaget. Även orsaken, det vill säga de politiska mål som någon vill uppnå genom att starta ett krig, bör vägas in när man överväger hur denne någon ska avskräckas från att genomföra ett angrepp. Frågan blir då, kan Sverige bidra till alliansens avskräckningsförmåga på ett sådant sätt att det påverkar den ryska viljan att starta ett krig överhuvudtaget, vad avser möjligheterna att uppnå politiska mål i vårt närområde? Här känns det som att något saknas i den svenska analysen om man betraktar den nuvarande inriktningen för Försvarsmaktens utveckling.
Kopplingen mellan försvarsförmåga och avskräckning var för svensk del enklare under kalla kriget. Även om den presumtive angriparen även då var Ryssland (Sovjetunionen) så saknade svensk försvars- och säkerhetspolitik på den tiden dimensionen att vi aktivt skulle bidra till att avskräcka Sovjetunionen från att överhuvudtaget starta ett krig i vår del av världen. Avskräckningsfaktorn var i stället starkt knuten till ett angrepp på det svenska territoriet ”det ska kosta för mycket att angripa Sverige i förhållande till de vinster som står att få”. I ett andra steg fanns tanken, ”striden ska kunna föras så uthålligt att det ska ge Nato tid att hjälpa Sverige”. Även om denna senare inriktning sällan fördes fram offentligt i Sverige så var den en självklar del i sovjetiska överväganden.
Idag är vi medlemmar i Nato och måste se Sveriges roll i ett större sammanhang. Till skillnad från tidigare måste vi nu fundera på hur kan vi bidra till alliansens samlade avskräckning, där målet ytterst är att övertyga Ryssland i det lönlösa i att angripa en eller flera alliansmedlemmar, det vill säga att starta ett krig överhuvudtaget.
I det nordisk-baltiska regionen finns det två områden, eller angreppsriktningar om man så vill, där Ryssland kan se sig ha skäl att genomföra större militära operationer. Nordområdena (för att använda ett norskt uttryck) och Baltikum.
Frågan blir därför, hur bör vi se på dessa två riktningar kopplat till Natos övergripande målsättning att avskräcka från ett angrepp på alliansen överhuvudtaget och behovet av att kunna avvärja ett angrepp i någondera eller båda riktningarna om krig ändå utbryter?
Nordområdena, här definierade som de nordligaste delarna av Norge, Sverige och Finland med angränsande havsområden, Barentshav och Ishavet. Hotet mot Nordområdena beror huvudsakligen på två faktorer: Rysslands önskan att skydda de av sina vapensystem som är baserade på Kolahalvön och att öka deras möjligheter att komma till verkan. Där finns huvuddelen av Rysslands ubåtsbaserade nukleära andraslagsförmåga och där har ubåtarna sina patrullområden – i Barentshav och Ishavet. Där finns också de stridskrafter som kan ha till uppgift att avskära sjöförbindelserna mellan Europa och USA, men även förbindelserna till Skandinavien.
Ur rysk synvinkel finns det därför goda skäl att utvidga försvarszonen kring baserna på Kolahalvön genom att flytta fram olika typer av luftförsvarssystem så långt västerut som möjligt på Nordkalotten. Något som skulle beröra finskt, svenskt och norskt territorium. Här finns även önskemålet om att försvåra för Nato att agera i Barentshav och Ishavet med främst marina stridskrafter och luftburna system.
I vad mån Ryssland inom överskådlig framtid kommer att ha förmåga att allvarligt hota sjö- och flygförbindelser över Atlanten med sjöstridskrafter och flygplan baserade på Kolahalvön är diskutabelt. Det är tveksamt om de nödvändiga resurserna kommer att finnas. De ryska möjligheterna att hota sjöförbindelserna till Skandinavien kommer dock att vara tämligen goda då avståndet från Kolahalvön till Nordsjön är avsevärt kortare än till Nordatlanten. Den farliga passagen genom GIUK – gapet (Greenland – Iceland – United Kingdom) behöver då inte heller forceras. En målmedveten sådan mer begränsad rysk strategi skulle avsevärt försvåra förstärkningstransporter till de nordiska länderna och i förlängningen till Baltikum. Här bör även ytterligare en faktor vägas in: möjligheterna att med mycket långräckviddiga robotar, flera tusen kilometer, bekämpa fartyg. Måldata skulle erhållas från satelliter. Ett sådant koncept skulle eventuellt minska behovet för vapenbärare som ubåtar och flygplan att ta sig ut i Atlanten eller till Nordsjön för att kunna verka. Redan idag har Norra marinens ubåtar och korvetter kryssningsrobotar vilka når hela Skandinavien. Även förmågan att bekämpa fartyg med ballistiska robotar utvecklas efterhand, kanske främst drivet av det kinesiska önskemålet att kunna bekämpa amerikanska hangarfartyg i Stilla havet.
Ur Natos synvinkel innebär försvaret av Nordområdena två principiella problem: hindra Ryssland att flytta olika typer av vapensystem västerut för att skydda baserna på Kolahalvön och därmed också öka möjligheterna att understödja sina sjö- och luftoperationer i Norska havet och att hindra Ryssland från att kunna verka i Nordsjön och Atlanten.
Även om skyddet av andraslagsförmågan kan vara ett starkt incitament för Ryssland att utvidga skyddszonen kring baser och patrullområden så är detta framför allt ett problem kopplat till en eventuell konflikt med USA. Behovet att skydda andraslagsförmågan mot Natos europeiska kärnvapenmakter är begränsat. De senare har inte förmågan att allvarligt hota de ryska kärnvapenubåtarna och utgör heller inte ett existentiellt hot mot Ryssland som skulle motivera att man initierade omfattande militära operationer för att skydda de strategiska kärnvapnen. Däremot kommer önskemålen att kunna skydda respektive avbryta – sjö- och luftförbindelser till Europa och Skandinavien alltid att finnas i händelse av en större konflikt i Europa.
Europas beroende av olja och gas från Norska havet bör också vägas in i kalkylen, såväl av Ryssland som Nato. Beroende på möjligheterna att ersätta norsk olja och gas från annat håll, till exempel från Mellanöstern, kan denna faktor vara en del i en rysk kalkyl rörande vinsterna med ett angrepp i Nordområdena. Här skulle ett ”land grab”, till exempel att besätta Spetsbergen i syfte att misskreditera Nato som allians, också kunna vara en faktor som kan övervägas från rysk sida. Dock, även här uppstår frågan – är en sådan aktion värd ett eventuellt krig med Nato, och de hot som då uppstår mot såväl andraslagsförmågan som baskomplexen på Kolahalvön?
Ytterligare en fråga ur ett försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv är i vad mån ett ryskt angrepp i Nordområdena, även i samband med ett begränsat krig i Europa, exempelvis ett angrepp mot Baltikum, är en rationell åtgärd? Visserligen skulle ett ryskt angrepp i norr kunna ge fördelar när det gäller att stödja operationer syftande till att avskära sjö- och flygförbindelser över Norska havet, Nordsjön och eventuellt också Atlanten. Något som skulle försvåra Natos transporter av förstärkningar till Skandinavien och Baltikum. Samtidigt skulle ett sådant angrepp leda till motreaktioner från Nato som ubåtsjakt i Barents hav och basbekämpning på Kolahalvön. Sannolikt en situation som både Ryssland och Nato antagligen vill undvika på grund av den upptrappningsrisk som ligger i att Ryssland skulle kunna uppfatta det som ett hot mot sin andraslagsförmåga.
En faktor som ryska beslutsfattare också har att väga in är de begränsningar som finns kopplat till geografin – få vägar och långa avstånd, innebär mer omfattande markoperationer på Nordkalotten. Det speciellt i ljuset av den utveckling vi ser i Ukraina när det gäller användningen av drönare och andra långräckviddiga system för markmålsbekämpning.
Den ryska analysen inför ett eventuellt angrepp på Nordkalotten är inte okomplicerad när det gäller att väga fördelar mot nackdelar: ett angrepp utlöser sannolikt motåtgärder från Nato som kan påverka min andraslagsförmåga; om jag inte anfaller i norr, kommer då Nato ändå att angripa mina baser och stridskrafter i området eller inte; har Nato resurserna och viljan; kommer ett angrepp i norr påtagligt att öka min förmåga att avskära USA:s sjö- och flygförbindelser till Europa; är det nödvändigt att hindra sjötransporter till Skandinavien för att vinna framgång i Baltikum eller någon annanstans i Europa; har jag resurser nog för att genomföra operationer i norr samtidigt med en större operation i en annan riktning?
Sammantaget, är ett angrepp mot Nordområdena i sig en anledning för Ryssland att starta ett krig mot Nato (med eller utan USA), eller är Nordområdena mer att betrakta som en angreppsriktning vilken bara ger fördelar, alternativt skapar skyddsbehov, kopplat till ett angrepp i en annan riktning? Det senare skulle innebära att det är viktigare att avskräcka Ryssland från att genomföra ett angrepp i dessa andra riktningar om vårt, Natos, primära syfte är att avskräcka från ett krig överhuvudtaget?
Baltikums historiska arv, där såväl Estland, Lettland som Litauen tidigare var delar av det tsarryska och senare det sovjetiska imperiet, gör att de återuppväckta ryska imperieambitionerna utgör ett påtagligt hot. Till skillnad från motiven att genomföra militära operationer i Nordområdena, där anledningarna främst grundar sig på militär rationalitet, så skulle ett angrepp på Baltikum syfta till att erövra och behålla territorium. En framgångsrik rysk militär operation riktad mot Baltikum skulle sannolikt ohjälpligt splittra Nato och EU. Det är tre självständiga stater vilka är medlemmar av både Nato och EU vilka då skulle inkorporeras i Ryssland. Alliansens trovärdighet som garant för medlemmarnas säkerhet skulle vara förbrukad. Något som skulle göra Ryssland till en maktfaktor i Europa. Vad det skulle innebära för EU ekonomiskt och politiskt går det bara att spekulera om.
Förutsättningarna för Ryssland att här nå avgörande framgångar på kort tid är avsevärt större än i Nordområdena. De baltiska staternas sammanlagda gräns mot Ryssland/Belarus är cirka 1700 kilometer. Gränsen korsas av mer än femtio vägar. Handlingsfriheten att välja anfallsriktningar är stor och därmed också försvararens problem med att ha tillräckliga resurser gripbara där fienden kan tänkas anfalla. Likaså är det geografiska djupet, från gränsområdena till Östersjökusten litet, i huvudsak mellan 300 och 400 kilometer.
De baltiska staternas egna styrkor och allierade staters närvaro i närtid kan grovt sammanfattas; Estland har två brigader och en allierad bataljonsstridsgrupp plus en tämligen omfattande territorialförsvarsorganisation; Lettland har en egen brigad och fyra stridsgrupper för territoriellt försvar med totalt ca 12 000 soldater samt en allierad reducerad brigad; Litauen har egna tre brigader och en tysk bataljonsstridsgrupp som är på väg att utvecklas till en fullständig brigad. I samtliga länder pågår omfattande upprustnings- och moderniseringsprogram där alla har målet att avdela cirka 5 procent av BNP till försvar senast 2026.
Inriktningen är att till omkring 2030 organisera en division, bestående av nationella och internationella styrkor, i varje land. De i dag allierade stridsgrupperna håller på att växa till brigadstorlek, men där delar av förbanden roteras mellan Baltikum och sina hemländer med jämna mellanrum. Den tyska brigaden i Litauen ska dock från 2028 finnas på plats permanent med full styrka.
Redan en mycket grov styrkejämförelse mellan vad som skulle kunna finnas utgångsgrupperat i de baltiska staterna i ett läge då inga mer omfattande förstärkningar ännu tillförts, och vad Ryssland skulle kunna disponera för ett angrepp, ger vid handen att behovet av förstärkningar från Nato-allierade kommer att vara stort. Ett vapenstillestånd, eller fredsavtal, i Ukraina skulle uppskattningsvis innebära att Ryssland efter något års förberedelser skulle kunna disponera i storleksordningen tio divisioner för en militär operation mot Baltikum. Då att jämföra med kanske dryga tre Nato-divisioner. Även om förbandens materiel, utbildningsståndpunkt, stridsmoral mm spelar en stor roll – det går inte att bortse från numerär.
Försöker vi väga ihop de ryska incitamenten och möjligheterna att utnyttja militära maktmedel för att uppnå politiska mål i den nordisk-baltiska regionen så är det svårt att komma till någon annan slutsats än att Natos angelägnaste avskräckningsbehov finns i Baltikum. I alla fall om syftet är att göra den främsta, kanske enda, krigsorsaken i regionen till en mindre attraktiv anledning till att starta ett krig.
Därmed inte sagt att Nordområdena får negligeras, där behöver alliansen också en krigföringsförmåga, men då inte främst i avskräckande syfte utan för att kunna möta ett angrepp som är en funktion av att avskräckningen misslyckats i Baltikum eller någon annanstans i Europa.
Här skulle man intuitivt kunna tycka att avskräckningsbehovet i Baltikum borde kunna lösas av Tyskland och Polen. I båda fallen länder vilka håller på att bygga upp en kraftfull markstridsförmåga vilken skulle kunna utnyttjas för att bidra till försvaret av Baltikum.
Problemet är svårigheten att passera genom Suwalkigapet, det vill säga den 60 kilometer långa gränsen mellan Litauen och Polen. Hela gapet kan nås med artilleri och drönare från såväl Kaliningrad som Belarus. Att föra fram tusentals fordon och tiotusentals soldater den vägen utan att ta de områden varifrån dessa system kan verka framstår som en mycket tveksam option i ljuset av erfarenheterna från kriget i Ukraina. Det innebär att stora delar av Kaliningradexklaven och också delar av belarusiskt territorium måste tas innan substantiella allierade styrkor kan agera i Baltikum. Problemet är delvis likartat när det gäller att genomföra mer omfattande flygföretag från Centraleuropa. Risken är stor att stora delar av Baltikum förlorats innan allierad hjälp kommer till effektiv verkan.
Att enbart mer långväga förstärkningar via Östersjön eller till mindre del genom lufttransport exempelvis från Storbritannien och Frankrike (eventuellt USA), skulle lösa problemet är osannolikt. Det av två skäl: det tar lång tid för dem att anlända till Östersjöområdet, månad, månader och antalet gripbara förband kommer också att vara begränsat. Frankrike räknar med att kunna agera utomlands med en division omkring 2028, Storbritannien också med en division omkring 2030 (eventuellt två divisioner om stora ytterligare ekonomiska medel tillförs). Det är dessutom inget som säger att alla dessa resurser kommer att vara öronmärkta för insatser i vår del av världen.
Sammantaget, det finns starka skäl för den nu sittande Försvarsberedningen att överväga hur Sverige skulle kunna bidra till att öka alliansens avskräckningsförmåga i Baltikum. Det vore sannolikt den åtgärd med vilken Sverige mest skulle kunna bidra till alliansens avskräckningsförmåga – verka krigsavhållande – i den nordisk-baltiska regionen. Även om Finland har en i många avseenden imponerande försvarsmakt bör vi också fundera på hur Sverige skulle kunna stödja Finland vid en mer utdragen konflikt. I det baltiska fallet är det uppenbart att vår förmåga att agera på andra sidan Östersjön är otillräcklig. Framförallt gäller det möjligheterna att med substantiella resurser kunna ingripa tidigt. Det gäller såväl möjligheterna att agera med luftburna system, bidra med markstridskrafter som att upprätthålla nödvändiga förbindelser över Östersjön.
Författaren är generalmajor (PA), tidigare rektor för Försvarshögskolan, operationsledare Milo Mitt, brigadchef m m. Han är ledamot av KKrVA.
Fotnot
[1] Med angreppsfall menas här: var och hur en angripare skulle angripa NATO, och därmed också Sverige, i händelse av ett krig i vårt närområde. Det skulle t ex kunna vara ett angrepp i syfte att ta Östersjöutloppen eller hela eller delar av Nordkalotten.