Ett ofta förbigått och underskattat problem i kommunikationssammanhang är relationen mellan avsändare och mottagare. I samband med signalvärdering inför och under kriget i Ukraina har detta aktualiserats på allvar och blivit uppenbart för alla som gör geopolitiska bedömningar och prognoser.
Problemet finns naturligtvis såväl avseende mass- som tvåvägskommunikation men här fokuserar jag på det senare.
Tvåvägskommunikation beskrivs enklast som informationsinteraktion, signaler, mellan två parter, en sändare och en mottagare. I överföringen förekommer ofta även ”brus” som ”stör” budskapet. Dessutom sker aktiv återkoppling i tvåvägskommunikation som förväntas förtydliga och klargöra saken som avhandlas. Bruset kan vara rent fysiskt, störningar, signalbortfall etcetera, men även vara baserat på missförstånd i beställning, bristande kunskaper, dåliga förutsättningar eller orealistiska förväntningar. Även återkopplingen drabbas naturligtvis av brus vilket kan fördunkla eller försena budskapet.
Så här långt är allt enkelt och förhållandevis okontroversiellt, de flesta som håller på med informationshantering eller kommunikation är fullt införstådda. När nu de flesta förstår förutsättningarna varför blir det ändå så ofta fel? Budskapet går inte fram, det förbigås, missförstås, omtolkas, anpassas, förvrängs, avfärdas, används för andra syften än det avsedda etcetera? Det är nu kommunikationsprocessen blir mer komplex, försåtlig och svårhanterad.
Avsändarlegitimitet och Mottagarauktoritet.
De flesta vet, genom utbildning eller instinkt att förutsättningarna för ett samtal, eller mer formellt informationsutbyte, är helt beroende av relationerna mellan parterna exempelvis deras syn på varandras trovärdighet, maktposition, personliga anti- och sympatier o s v. Vi ser detta som helt normalt och naturligt i samtal och även i mer formell kommunikation. Vi söker ta höjd för det utan att göra oss större bekymmer. Det fungerar för det mesta relativt väl. Vi lever med det dagligen och det mesta fungerar trots att smärre friktioner kan uppstå. Så långt så väl, men när det gäller högkritisk information är saken en helt annan.
Övertolkning, självcensur och önsketänkande.
Hur kommer det sig att högkritisk kommunikation om exempelvis det annalkande Ukrainakriget inte gick fram? Inte till politiken, inte till media, inte till befolkningen, varken här i Sverige eller i de flesta andra länder. I USA och Storbritannien gick visserligen varningssignalerna från underrättelsetjänsterna fram tydligt under hösten 2021, speciellt efter 17 december då den ryske utrikesministern Lavrov tydligt förklarade landets behov av intressesfär och bl a. förväntade sig att Finland och Sverige skulle ”anpassa” sig till detta. Men även i dessa länder blev de politiska reaktionerna ljumma, knappast någon ”känsla av brådska” (sense of urgency) uppstod. Inte ens i februari när CIA och Mi6 varnade för ett förestående anfall togs detta riktigt på allvar. Naturligtvis vidtogs vissa militära dispositioner, men på riktigt allvar hanterades inte frågan och i Storbritannien fortsatte diskussionen om pansarvapnets fortlevnad eller ej som om inget var på väg att hända.
Här i Norden väckte Lavrovs tal tillräcklig uppmärksamhet och oro för att Nato-förberedelserna skulle accelerera såväl rikspolitiskt som internt i partierna. Men att det skulle komma ett anfall var det mycket få som trodde, trots alla tydliga tecken; ”så djävla dum kan Putin inte vara så att han går i krig…”, var den mer allmänna meningen inte minst i media.
Vad är det då som gör att tydliga budskap som i Storbritannien och USA inte når fram med god effekt hos politiken, samt att budskap, baserat på ungefär samma underlag, modereras i de flesta länder så att den skarpa slutsatsen uteblir. Nu utreds naturligtvis detta på olika håll, det blir intressant att ta del av slutsatserna. Men skall jag tillåta mig att föregripa utredarna vill jag peka på det helt avgörande, anpassning till upplevda förväntningar.
Bland det svåraste i kriskommunikation och geopolitiska slutsatser ligger att ”lägga sig på rätt nivå”, att meddela något som mottagaren över huvud taget är beredd att ta emot och acceptera, eller till och med ”greppa”, vilja ta i. Det ligger såväl trovärdighets- som karriärrisker i att framstå som; alarmist eller duva, som brushuvud eller apologet.
Här har såväl beställare, uppdragsgivare som analytiker och uppgiftslämnare ett stort ansvar, att ansvar att vara kall och förutsättningslös i beställning och leverans. Politiken måste orka förmedla att den vill ha saklig väl underbyggd information hur obehaglig den än må vara. Analytikern måste låta bli att ”gissa” vilken information politiken vill ha och moderera därefter.
Detta är naturligtvis självklarheter för alla direkt involverade i underrättelsevärlden och politiken. Men för en utomstående betraktare framstår det ändå som ”intressant” att vi så länge vägrade ta till oss det uppenbara och fortfarande har svårt att acceptera vilken tid vi lever i och vilka otroligt korta tidsspann vi har att förbereda oss. Som det ser ut just nu, dagen före ett eventuellt möte i Turkiet, förefaller 2027 som väsentligt farligare för oss än 2034. Kall analys, realism och tempo är orden för dagen.