av Michael Sahlin

Vad, förutom författarens intressefokus, förenar två disparata länder som Sydsudan och Turkiet i dessa tider? Inte mycket, kan man tycka.

Men det finns en sak: båda står inför existentiellt avgörande deadlines nu i augusti. Sydsudan har ställts inför en ny ultimativ deadline, senast den 17 augusti kräver det internationella samfundets olika globala och regionala aktörer att parterna i det förödande sydsudanesiska inbördeskriget ska ha accepterat senaste frammanglade fredsplan, annars… Ja, annars vad? Skärpta sanktioner? Och för Turkiets del handlar det om den deadline som inträffar den 23 augusti. Då har de 45 dagar förflutit som författningen ger parterna i koalitionsförhandlingarna med anledning av valet den 7 juni. Finns ingen koalitionsöverenskommelse på plats då vankas ett nyval som kan bli ytterst destruktivt och destabiliserande.

Om dessa två deadlines finns mycket att säga. I jämförelse med Turkiet och dess mångomsjungna strategiska betydelse till följd av historia och geografi (en slags humorfri variant av romerske kejsaren Heliogabalus som sades förena österns och västerns laster!) framstår naturligtvis det arma Sydsudan som en relativ strategisk obetydlighet, ett land (världens nyaste stat 2011) som därtill numera har gått om Somalia och DR Congo och toppar listan över ”Failed states”).  Skäl finns således att sluta jämföra och i stället tala om dessa deadlines var för sig, utifrån de respektive fallens speciella internationella (och förstås nationella) betydelse.

Sydsudan

Fallet Sydsudan aktualiserar förutom en humanitär kris av enorma mått också frågan om det internationella samfundets vilja och förmåga att skapa fred, i ett läge och ett område där fredsarbetet inte försvåras eller omintetgörs av säkerhetspolitiska motsättningar mellan dominerande stormakter – såsom i regel var fallet under det kalla kriget. Visst har det förekommit ”kallakrigetaktiga” låsningar i FNs Säkerhetsråd också i fallet Sudan/Sydsudan, återspeglande maktambitioner och oljeintressen och annat (ex det ryska och kinesiska stödet till Khartoum mot amerikanskt/västligt stöd för sydsudanesiska självständighetssträvanden under den långa inbördeskrigsperioden i det samlade Sudan). Men i dagens Sydsudan handlar det väldigt lite om sådant och väldigt mycket om andra svårigheter. Sydsudan har kommit att leda till något av en kris för det internationella, multilaterala fredsarbetet, oaktat storartade och prestigetunga insatser med alla de medel som det multi- och bilaterala fredsarbetet förfogar över: bistånd, politik, diplomati, fredsbevarande styrkor, mm.

Sudans delning hade föregåtts först av generationer av inbördeskrig (där krigshandlingarna främst ägde rum på dagens Sydsudans område), därefter av årslånga fredsförhandlingar (som 2005 ledde fram till CPA, Comprehensive Peace Agreement), därefter en 6-årig relativ fredsperiod där fredsavtalet skulle genomföras, därefter en avtalsenlig folkomröstning i det som snart skulle bli Sydsudan, med väntad 99-procentig uppslutning till stöd för självständigheten, den som uppnåddes sommaren 2011. Det jublades i Juba den dagen, men mörka moln hängde över horisonten, i form av en hel litania av olösta problem gentemot den nya grannen i norr, Sudan, och i form av ringa eller inga förberedelser för stats- , nations- och fredsbyggandets utmaningar i det etniskt komplexa och fortfarande krigstraumatiserade samhället, Afrikas mest underutvecklade. Optimismen då, trots allt detta, var grundad i beslutsamheten hos det internationella samfundets allehanda multi- och bilaterala aktörer att satsa rejält på det sydsudanesiska experimentets framgång (experiment eftersom detta med att dela länder, eller acceptera delning, ända sedan Biafra-kriget på 60-talet varit en erkänt hyperkänslig sak).

Men det dröjde som vi sett inte länge efter separationen förrän ett förödande inbördeskrig slet itu den nya staten. Och sedan dess har ett allt mer frustrerat internationellt samfund, med ansträngda inbördes relationer och i varierande rollfördelning (FN, USA/Trojkan, AU, IGAD), gjort upprepade försök att få slut på kriget. Flera gånger har det sagts att ”detta är sista försöket – take it or leave it” och flera gånger har det hotats med sanktioner och andra maktmedel. Flera olika modeller och angreppssätt har prövats och misslyckats: man har oscillerat mellan ytterligheterna å ena sidan humanitärt eld upphör (som aldrig respekterats) och andra sidan allomfattande och långsiktsverkande fredskontrakt. Samtliga av de klassiska dilemman som inryms i fredsskapandet, fredsbyggandet och fredsbevarandet har passerat revy:  långsiktigt-kortsiktigt, ansvarsutkrävande för otaliga krigsbrott versus allt det som krävs för nödvändig försoning, inklusivitet versus exklusivitet, osv, osv.

Ansvaret för de återkommande fredsmäklarförsöken har delegerats till den regionala organisationen IGAD som dock består av stater på Afrikas Horn som egentligen och väsentligen har motsatta intressen i Sydsudans krig och fred, exempelvis detta att Uganda fortfarande har kontroversiell truppnärvaro i Sydsudan till stöd för regeringssidan. Efter senaste misslyckande tidigare i år har nu IGAD biffats upp och kallas ”IGAD PLUS”, så den fredskonstruktion som nu föreläggs parterna, alltså för svar senast den 17 augusti, kan nu sägas backas upp av och representera i stort sett hela det internationella samfundet, inkl FN, EU och Afrikanska Unionen (AU) – planen var en huvudfråga när president Obama nyligen besökte Addis och AU:s (Kina- donerade!) högkvarter. ”The sense of urgency” förstärks denna sommar av nya larmrapporter både om hotande hungerkatastrof och om krigsbrottsgräsligheter på båda sidor. Svar tycks för närvarande saknas när det gäller vad som kan tänkas ske om parterna trots denna imponerande (sista?) mobilisering inte kan tvingas samman till handskakning och signatur. För den luttrade tillkommer så insikten om att ett aldrig så högtidligt undertecknat dokument, undertecknat under starkast tänkbara internationella press, förstås inte utgör någon fredsgaranti. Det är erfarenhetsmässigt långt mellan ett avtals undertecknande och dess genomförande. Försoning och praktiskt samregerande är ingen lätt sak i en miljö genomdränkt av hat och hämndlystnad, på alla samhällsnivåer.

Och häri ligger dilemmat. Vad betyder ett fredsavtal om båda (alla) parter fortfarande egentligen tror på en militär seger, om den bakomliggande komplexiteten och inbördeskrigets egen dynamik gör det högst ovisst vad de nominella ledarna egentligen kan leverera, om inbördeskrigets förlopp producerar ständigt nya miliser och lojalitetsrockader. Till saken hör ju också konfliktens asymmetri: att det handlar om en sittande regering mot en upprorsrörelse, var och en med sin egen definition av vad som till sist gör kriget värt att avsluta. Alltså är det till exempel inte lätt för president Salva Kiir att smälta att internationella samfundet nu vill tvinga på honom en fredsuppgörelse som anger en maktdelningsnyckel som de facto honorerar upproret. Här inryms, på båda sidor, stora legitimitetsbekymmer.

Men den 17 augusti, nu snart, ska det avgöras. Sägs det. Och avgörandet – till att börja med parternas accept, eller inte – kommer att få stor betydelse för synen på det multilaterala freds- och statsbyggandets värde och framtid.

Turkiet

Vad sedan gäller Turkiet så handlar det alltså om senaste parlamentsval och förvaltandet i  konstitutionell ordning av dess resultat, som ju innebar att det sedan år 2002 styrande AKP förlorade sin absoluta majoritet och alltså måste söka en koalitionslösning för regeringsmakten – en koalitionsuppgörelse med antingen det turknationalistiska MHP, eller det ”socialdemokratiska”/kemalistiska CHP eller nykomlingen/uppstickaren i parlamentet, det ”kurdnationalistiska” HDP. Sedan president Erdogan efter uppseendeväckande processfördröjning gett regeringsbildaruppdraget åt ”sin” premiärminister Davutoglu anger författningen en 45 dagars limit för att hitta en koalitionslösning, annars vankas som sagt nyval som enda utväg. De 45 dagarna utlöper alltså den 23 augusti.

Tills dess och tills vidare styrs Turkiet av AKP som interimregering. Och under dessa inrikespolitiskt oklara förhållanden har, som vi sett, Turkiets utrikespolitiska läge och agerande hamnat i fokus för världens uppmärksamhet. Sambanden mellan det inrikespolitiska spelet och det utrikespolitiska agerandet framstår som uppenbart men svårtolkat.  Detta gör deadlinen den 23 augusti både delikat och potentiellt ödesmättad: Turkiets demokrati och nationella sammanhållning skulle utsättas för utomordentligt stora påfrestningar om det skulle komma att handla om allvarlig säkerhetspolitisk krishantering samtidigt med en tämligen garanterat hätsk nyvalskampanj – siktande till nyval tidigast nära tiden för årets turkiska prestigeprojekt, värdskapet i november för all världens ledare inom G20-gruppen. Med tanke på allt detta borde parterna – det handlar i praktiken om AKP-CHP eller (möjligen) AKP-MHP – alltså satsa allt på att få till stånd en koalitionsuppgörelse, i nationens intresse.

Men mycket tyder på att detta likväl blir svårt, både trots och på grund av den senaste tidens dramatiska utveckling, krigsoperationerna mot IS och PKK samtidigt och den sårbarhet för Turkiets del som blottläggs av dessa händelser.

En av svårigheterna härrör förstås från president Erdogan själv. Det spekuleras öppet i turkiska media om att Erdogan i själva verket redan bestämt sig för att gå in för ny- eller omval, och därvid chansa på att en hård kampanj i förening med en utrikespolitisk krisatmosfär och en strategi för marginalisering eller utmanövrering av det pro-kurdiska HDP (som fick 13 % i valet och därmed verksamt bidrog till att AKP/Erdogan förlorade det totala greppet) skulle återföra AKP till dess tidigare allsmäktiga dominans och därmed bereda vägen även för Erdogans egna exekutiva presidentplaner. Trovärdigheten skulle dock kräva att denna ambition och detta mål dämpas i retoriken fram till deadline den 23 augusti, genom fortsatta, till synes seriösa koalitionsförhandlingar där man låter tanken smaka på olika varianter, i spannet koalitionsregering enbart för hantering av den aktuella krisen och för att leda landet till nyval till långsiktigt avsedd och reformgenomtänkt koalitionsregering.

Men oavsett Erdogan-faktorn: hur skulle en koalitionsöverenskommelse mellan AKP och ett annat parti se ut, bl a med tanke på att både CHP och MHP kräver ”parlamentarisering” av politiken, bl a innebärande att presidenten måste pressas tillbaka till den roll han tilldelas i den gällande författningen. Även andra krav som särskilt CHP ställer för att riskera en koalitionsroll som kan bli kostsam i ett nästa val torde vara utomordentligt svåra att acceptera både för presidenten och för hans hängivna anhängare inom AKP. En koalitionsförhandlingslösning, närmast oavsett vilken, skulle förändra det politiska landskapet i Turkiet. Men, som sagt, det brådskar, den 23 augusti måste uppgörelsen finnas, annars utlyser presidenten omval.

Kopplingen mellan den turkiska utrikespolitiken, nu i utpräglad krisatmosfär, och inrikespolitiken, nu i limbo, tillhandahålls i första hand av det pro-kurdiska HDP. HDP och dess ledning (Demirtas o Co) har till följd av den senaste tidens dramatisering hamnat i en utsatt position, klämd mellan AKP-regeringen å ena sidan och PKK å den andra. I och med att den fredsprocess visavis PKK som nu avbrutits (?) (och där HDP-politikerna utgjorde legitimerad förmedlande länk mellan AKP-ledningen, Öcalan på fängelseön Imrali och PKK-ledningen i Quandil-bergen i norra Irak) inte längre betingar substans i relationen mellan styrande AKP och HDP, och i och med de krigshandlingar som återuppstått mellan armén och PKK, så har tidigare samarbete ersatts av hätsk polemik. I detta läge tycks det vara Erdogans och AKP-ledningens strategiska mål att återfå makten genom att HDP i ett nyval eller på annat sätt fråntas sin parlamentariska ställning (80 mantat efter de vunna 13,1 % av rösterna). Logiken är att agerandet mot HDP innebär lutning åt det turknationalistiska hållet vilket förutsätter att fredsprocessen förklaras avbruten vilket i sin tur utgör en belastning i AKP-regeringens västliga relationer i ett läge när kampen mot IS förutsätter stark västlig sammanhållning.

Med detta försök att i korta meningar summera en komplex verklighet, därtill i snabb förändring, varde sagt att deadlinen den 23 augusti – blir det en koalition (och i så fall en ”anti-kurdisk” AKP-MHP koalition eller en mer reforminriktad, av turkiska näringslivet starkt förordad, koalition AKP-CHP, eller inte? – är betydelsefull på flera sätt och plan. Alternativet, omvalet, blir en realitet den 23 augusti om koalitionsförhandlingarna, givet nämnda svårigheter, hinder och oförenligheter, går i stöpet. Svar på detta finns kanske redan snart, innan denna text hinner nå ut. Och mycket kan förväntas hinna hända dessförinnan i den militärpolitiska processen av action-reaction och det inrikespolitiska manövrerandet. Men om beskedet den 23.8 blir nyval, eller omval, så förestår en tid fylld av ovissheter och svårigheter, och som sagt detta särskilt om en hätsk valkampanj (där turkisk och kurdisk nationalism ställs mot varandra) i tid och rum sammanfaller med en utdragen och kanske växande säkerhets- och säkerhetspolitisk kris.

Så visst finns det skäl att hålla ögonen både på Sydsudan och Turkiet i dessa dagar.

 
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.Michael Sahlin

Mer av samma författare