Det måste vara särskilt fruktansvärt att vara barn i staden Homs dessa dagar. Human Rights Watch rapporterade igår kväll att den syriska armén skjuter med 240 mm granatkastare mot Baba Amr-distriktet. Det borde i så fall röra sig om gamla sovjetiska M-240 som Syrien enligt SIPRI databas för vapenhandel köpte 8 exemplar av 1981 (Strax före Hamamassakern februari 1982). Andra uppgifter gör gällande att det rör sig om 240 mm bandgående granatkastare 2S4 ”Tulpan”. Jag hade igår kväll kontakt med Christian Science Monitors reporter Dan Murphy som angav att uppgifterna kommer från de granatfragment som hittats i raserade hus. Även om det fram till 2010 inte finns några uppgifter om någon syrisk import av dessa pjäser kan man inte utesluta smuggling eller senare affärer. För barnen i Homs är skillnaden oviktig. Det är i grunden samma pjäs.
Denna mastodontpjäs har ett eldrör med över fem meters längd för att skjuta iväg granater på över 130 kg. Sprängvikten är 32-34 kg TNT, vilket innebär att ett par granater förstör ett ordinärt trevåningshus. Det finns antagligen möjlighet att skjuta särskilda inträningsbrisader, vilket innebär att granaten först genom sin blotta energi och hårt anslagsrör penetrerar ett betongtak och sedan efter en viss tid briserar. Har barnen i Homs tur, så förfogar den syriska armén över laserpekaren Smelchak, vilket innebär att eldledare kan belysa rebellposteringar för högre träffsannolikhet när granaten kan korrigeras i slutfasen av sin bana.
Efter att ha överöst staden med artilleri- och granatkastareld under ett par veckor kommer nu uppgifter att regimen har ställt upp stridsvagnsförband i ett utgångsläge för anfall utanför staden. Inuti den belägrade staden är situationen svår. Maten börjar ta slut i takt med att regimen omringat Homs och de ständiga beskjutningarna är på sikt nedbrytande psykologiskt, i synnerhet av tunga granatkastare. Allt är upplagt för stormning, bedömt om några dagar.
Om motståndet i Homs besegras, så har Assad vunnit en delseger. Men koncentrationen av de bättre förbanden kring de större städerna öppnar möjligheter för rebellerna att öppna nya blottor. De som ligger närmast till hands är för det första områden i norra Syrien. Turkiet är den viktigaste grannen i det här skeendet. Landet har starka intressen av att driva igenom sin vilja gentemot Syrien för att öka sitt inflytande där och i regionen. Genom att slåss i gränstrakterna mot Turkiet skulle den Fria Syriska Armén öka sannolikheten för att omvärlden till slut ingrepp, i ett första steg från luften förutom med humanitär hjälp.
Det andra området är gränstrakterna till Irak, där sunnitiska stammar och klaner redan i realiteten behärskar områden på ömse sidor gränsen. Våldet i Irak har märkbart gått ned sedan jihadister från de centrala och norra delarna av landet har strömmat in i Syrien för att befria, och komplicera, Syrien. Ett tredje område är väster om Homs som gränsar till Libanon. I norra delarna av Libanon är stödet för Assads fiender stort, medan landets centralregering stöder Assad.
Det är hotet om Al Qaida-associerade grupperingar som fått USA att avstå från maningar och aktioner från att beväpna Assads motståndare. En hållning som de senaste dygnen ser ut att mjuka något, men då är formuleringarna att man förstår om Arabförbundet känner sig tvungna att vidta sådana åtgärder. Iran däremot känner inga begränsningar. I helgen blev det stor uppmärksamhet när en iransk fregatt och ett underhållsfartyg seglade igenom Suezkanalen och lade till i Tartous. Det var andra gången sedan revolutionen 1979 som iranska örlogsfartyg seglat igenom kanalen som kontrolleras av Egypten. Intressant nog gick Pentagon ut med ett meddelande att fartgen aldrig lade till i Tartous, så dessa uppgifter får därför anses vara obekräftade.
Andra som inte heller känner några begränsningar är Ryssland, vars vapenförsäljning till Syrien ökade 58 % under förra året enligt uppgifter igår. Ryssland avstår också liksom Kina från att komma till Tunis, där ”Friends of Syria” träffas på fredag. Sverige representeras av vår utrikesminister. Vad mötet kommer fram till är svårt att veta på förhand, antagligen någon form av humanitär insats. Det finns en fara att tillfälliga organ utanför FN går alltför långt i beslutsfattning. Även om det känns frusterande med situationen i Syrien, så ligger det i Sveriges intresse som småstat att respekten för FN upprätthålls så långt som möjligt. Syriens vänner kan dock luta sig mot ett starkt moraliskt mandat från FN:s generalförsamling, där alla utom tolv stater röstade för den icke-bindande resolutionen.
Att regimen i Syrien överlever är ett starkt intresse för Iran. Frågan är om det var det som den ställföreträdande chefen för Irans väpnade styrkor, general Mohammed Hajezi, hade i åtanke när han igår uttryckte att Iran inte kommer vänta på att dess fiender riskerar iranska intressen. Landet kommer i så fall att agera först, utan att vänta på fienden var budskapet. Detta hot om en preventiv attack passar in i spelet om legitimiteten som jag diskuterade i inlägget I dödens triangel.
Tillsammans med beskedet om den avbrutna IAEA-inspektionen i Iran när inspektörerna vägrades tillträde till anläggningen i Parchin, så betyder det att anten är dubblad igen som de säger i poker.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Ytterst intressant och farligt läge. Artilleribeskjutning med många civila dödsoffer riskerar att öka trycket på väst att intervenera. Intressant aspekt om innebörden av om strider skulle blossa upp vid turkiska gränsen.
En sak som slår mig med hela situationen är de risker som följer av att diskussionen i västerländsk media och i den västerländska politiken(därmed inte sagt att det på något sätt är bättre i någon annan media, jag har bara inte följt någon annan) inte förs på en faktagrundad nivå. Den snedvridning åt västs stormakters intressen riskerar att påverka folks omdömen även på beslutsfattande nivå åt ett håll som ökar risken för överilade och direkt katastrofala beslut. Det talas om det Iranska hotet. Något uttalande som gjorts av Mahmoud Ahmadinejad i syfte att vinna stöd hos den egna befolkningen framhålls som otvetydiga bevis för att Iran så fort dem får kärnvapen kommer att använda dem. Det bortses från att Irans armé är invasionsförsvarsinriktad. Det bortses från att Iran inte på väldigt många år har fört några expansionistiska planer. De är dessutom omgivna av fiender och skulle vid en attack mot ett grannland genast bli totalt utslagna av USA, Israel och Saudiarabien. Skulle de använda kränvapen skulle Iran till följd av det svar som skulle komma helt enkelt sluta att existera. Bättre att dsikussionen förs kring hur det egentligen ligger till. Iran sitter i en rävsax. Iran är en impopulär stat ledd av en förtryckande regim. Landet har något alla stormakter vill ha, olja. Skillanden mot andra förtryckare i regionen är att Iran inte är vänner med USA och därmed kan inte väst vara säkra på att oljan hamnar i rätt händer. Israel har långtgående planer på att attackera Iran och har haft i många år. Israel är dessutom en stat som inte tvekar för att bryta mot internationell rätt och attackera sina grannländer för att bibehålla sin militära maktställning i regionen, Syrien Libanon, Egypten Jordanien Irak har alla fått uppleva denna benägenhet. Saudiarabien hetsar för en attack mot Iran. Mäktiga krafter i USA vill se en attack mot Iran. USA som det senaste decenniet invaderat och ockuperat två av Irans grannar. Diskussionen borde rätteligen vara, ska vi tillåta att Iran skaffar sig kärnvapen så att udden tas av västs och Israels hot om attack/invasion. Vill vi det, eller är det viktigt för att få Iran att samarbeta när det gäller oljan att vi har möjligheten att slå till militärt. För det kan väl de flesta egentligen hålla med om att der är den egentliga frågeställningen?
Vems fel är det att barnen lider.
Staten som försöker få medborgarna att efterleva statens regler.
Eller de upprors män som väljer att barrikadera sig i städer.
I Sverige hade vi ju en uttalade policy att inte försvara våra städer, för att inte utsätta civilbefolkningen för onödigt lidande.
Sen om man är naiv nog att tro att dessa ”rebeller” bara är frihets törstande personer som på eget bevåg försöker göra uppror, så borde man undersöka närmare hur uppläget funkade i Libyen.
Detta ”uppror” är orkestrerat utifrån på samma sätt som Libyen. För att skapa en Casus Belli för krig.
Håller med Engström ovan. Allsköns jihadster och al-qaida folk med stridserfarenhet strömmar in i Syrien från Irak, Libyen etc, med västmakternas goda minne och stöd, för att destabilisera Syrien. Detta är på intet sett en kamp mellan regimen och ”folket” som media försöker framställa det som, inte än så länge i alla fall.
Tvärtom skulle jag säga.
Det riskerar att bli mer än en kamp mellan vanligt folk och regimen desto längre konflikten får pågå.
”Vems fel är det att barnen lider.
Staten som försöker få medborgarna att efterleva statens regler.
Eller de upprors män som väljer att barrikadera sig i städer.”
Köper inget av de två påstående. Staten, alltså den diktatur där reglerna är tyck som oss eller bli torterad, tyck och tala mot oss och du blir dödad. Det är de regler som ska efterlevas. Jag hade inte accepterat det i Sverige, har förhoppningen att få skulle göra det och kan därför inte anse att medborgare i ett annat land ska behöva acceptera det heller.
Skyll på de som strider i staden alltså. Var hade du själv barikaderat dig med din AK-47? ute på slätten där stridsvagnarna kan dundra fram? där hind-helikoptrarna kan regna raketer över dig? knappast. Det vore extremt korkat. Tycker man ska lasta den part som öser granater över bostadshus.
Det är ett intressant fenomen att de debattörer som i vanliga fall är motståndare till kärnkraft i Sverige är anhängare av kärnkraft i Iran.
Inte nog med det, atomvapen har, hos samma debattörer, omvandlats från ett absolut ont under Kalla Kriget till ett helt acceptabelt vapen i Irans arsenal. Det är förunderligt att de anser att vägen till en bättre värld går genom atomvapenspridning, i stället för avrustning.
Vad gäller Irans regionala ambitioner:
1. Iran har fört krig mot Israel i två decennier genom sina proxies Hizballah och Hamas. Stödet till dessa terrororganisationer har bestått av pengar, vapen, träning, rådgivare, och till och med iranska operatörer. Inte nog med det, Irans högste ledare, Khameini, har nyligen deklarerat att landet kommer att stöda alla som tar upp väpnad kamp mot Israel. Iran är också implicerat i attentaten mot judiska kulturcentret och israeliska ambassaden i Buenos Aires.
2. Det är ett minst sagt kreativt språkbruk att kalla existerande interkontinentala ballistiska robotar (Shihab 3) och kärnvapenambitioner för ”invasionsförsvar.”
3. Det är naturligtvis helt legitimt att Iran projekterar makt inom sitt närområde liksom alla andra regionala makter gör. Iran projekterar ekonomisk makt mot Turkiet, stöder shia-miliser i Iraq, stöder destabiliseringsförsök i Gulfstaterna, stöder Assadregimen med vapen, pengar och rådgivare, osv. Så är världen funtad, och så gör alla länder. Vad som är underligt är försöken att förneka denna maktprojektion, eller förneka Irans ambitioner att upprätta en regional intressesfär.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
http://www.tikotzinsky.com
Tycker du har hållit dig saklig och argumenterat väl i tidigare inlägg. Nu faller du dock för frestelsen att utgå från dina illa grundade fördomar. Jag är inte emot kärnkraft, tvärtom. Jag är inte för att någon har kärnvapen. Ingen. Är ytterst olyckligt att dessa vapen existerar. Jag är långt ifrån för att Iran skulle utveckla kärnvapen. Men för att sätta det hela i perspektiv: Jag anser inte att avslöjandet av Israels kärnvapenprogram/innehav ska diskuteras under parrollen -Hotet från Israel! Där enskilda uttalande i stil med att -Gazaproblemet ska lösas som USA löste problemen med Japan under andra världskriget (utrikesminister Avigdor Lieberman) ska tolkas som att Israel tänker använda kärnvapen mot sina grannar. Israel som dock får bedömas som långt mer trolig att attackera sina grannländer än tvärtom med hänsyn tagen till rådande styrkeförhållanden. Israel som precis som du skriver att Iran gör, utför attentat, mord och kidnappningar mot andra i regionen.
Iran är inte i position att utgöra ett hot. Afghanistan är fullt med amerikanska trupper, de finns även på plats i pakistan, Irak, Kuwait och Saudiarabien likaså. Lägg därtill Turkiet och Israel. Iran är inget hot. Då ska diskussionen inte utgå därifrån heller. Det blir löjligt när det blåses upp som ett stort hot. Det blir ett hot och en styrkedemonstration att en fregatt(?) med underhållsfartyg åker till medelhavet. Israel har en flotta/flyg som ensam lätt tar hand om 10 gånger den styrkan utan att svettas. Israel är som bekant inte ensamt heller. Skaffar sig Iran kärnvapen så har vi en jobbig regim som vi inte när vi vill kan bomba eller/och invadera. Även om vi inte gillar en regim måste vi i alla fall anstränga oss lite och se det från den partens perspektiv. Iran är helt enkelt dunderhotat och befinner sig i ett desperat läge. USA har visat att de inte drar sig för invasioner i strid med internationell rätt, Israel likaså. Iran kämpar med näbbar och klor för att inte bli omintetgjorda. I denna kamp stöder Iran de vänner de har.
vuk,
Kommentaren om kärnkraft och kärnvapen var inte riktad specifikt till dig. Det var mer än allmän reflektion om vad rödgröna debattörer och politiker i allmänhet utrycker. Jag accepterar helt att du är för kärnkraft och mot kärnvapen.
Iran är ett allvarligt taktiskt och strategiskt hot mot Israel, och mot amerikanska regionala och ekonomiska intressen. Iran har, genom Hizballah, 30,000-40,000 raketer och medeldistansrobotar riktade mot Israel. Vi vet av erfarenhet att Hizbollah inte tvekar att iverkställa hotet.
Vi kan inte heller använda ditt spelteoretiska resonemang som garant för att Iran inte använder kärnvapen i ett första-slag mot Israel. Det är bara 20 år sedan Iraq höll Israel som gisslan i en konflikt där vi inte var inblandade. Jag anser det som högst troligt att en atom-attack mot Israel skulle ingå Irans doktriner.
Att Irans regionala ambitioner utgör ett hot mot USAs regionala intressen är inte så svårt att se. Det säger du ju själv också.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
http://www.tikotzinsky.com