I några texter under senaste året har jag berört förväntningars och förutfattade meningar betydelse vid beställning, tolkning och leverans av underrättelser samt slutsatser kring dessa. Välkända men svårhanterade utmaningar för såväl politiker som analytiker och inte minst för taktiska chefer inom området. Tankarna har utgått från det som varit en ”normal” geopolitisk miljö under det senaste århundradet. Det senaste halvårets utveckling gör att jag måste ta tankarna ett ordentligt steg vidare. Den ”balanserade”, oavsett politiska ideologier, synen på geopolitik, dess förutsättningar och tänkbara mål ser nu ut vara omkullkastad. Autokraterna tänker inte som vi trodde. Hur påverkar detta nya underrättelseuppdrag, analyser, slutsatser och rekommendationer?
Att Putin kan förutsättas ha imperiedrömmar, att Xi åter vill se Kina som den mest utvecklade och ledande civilisationen samt att mullorna i Iran vill se en värld under Sharia kan vi väl möjligen greppa, även om det sitter långt inne, men USA?
Utvecklingen inom den amerikanska administrationen det senaste året har varit totalt omvälvande inte minst avseende säkerhets- och underrättelseverksamheterna. Omvälvande på ett sätt som är så dramatisk att jag har valt rubriken ”att välja vara blind?”. Förändringarna har varit och sker på alla nivåer och har närmast skapat panik i strukturerna och förundran bland kollegor. Inte minst inom ”Five eyes”, det intima integrerade underrättelsesamarbetet mellan UK, Kanada, Nya Zeeland, Australien och USA.
Vad har då hänt? Den nye samordnande chefen för USA:s underrättelseverksamhet är Tulsi Gabbard. Hon har viss militär erfarenhet bland annat från Irakkriget och är företagsekonom. Men, hon har föga underrättelse-erfarenhet och har offentligt tagit till sig och accepterat ett i stort sett ryskt narrativ avseende Ukrainakriget. Kommentarerna kring henne är ”hon ger Trump det han vill ha”.
Ny chef för FBI är Kash Patel advokat, med erfarenhet bl a från myndigheten för; alkohol, tobak och civila vapen. Han har även varit åklagare i säkerhets och terroristfrågor, men även han är en person som ger Trump det han vill ha.
Dessa två utnämningar i sig behöver inte vara problematiska. Att leda stora organisationer är en profession i sig, men det som sker nere i organisationerna är desto mer bekymmersamma.
En av CIA:s ledande rysslandsanalytiker, med mer än 20 års erfarenhet, förlorar plötsligt sin säkerhetsklassning, i princip sparken tillsammans med ett trettiotal andra, några mycket erfarna och högprofilerade. Personerna hade bland annat undersökt rysk inblandning i amerikanska val.
Chefen för Defense Intel Agency, generallöjtnant Jeffrey Kruse har fått gå från sin post. Han var ansvarig för rapporteringen kring flyganfallet mot Irans atomanläggningar. Hans slutsatser föll inte i god jord hos Trump. Oron är stor inom alla underrättelseenheter, inte mins då administrationen inte drar sig för ganska drakoniska åtgärder som närmast kan liknas vid yrkesförbud om de nu inte leder till rättsliga åtgärder.
En administration har naturligtvis rätt att flytta på tjänstemän som inte levererar enligt uppdrag eller som agerar aktivistiskt. Här liknar åtgärderna närmast åsikts- och slutsatsförbud.
Vilket leder tillbaka till rubriken, en ledare kan inte leda utan saklig information om skeenden i omvärlden oavsett det egna tyckandet, och självklart har president Trump även fortsatt ”den allra bästa” informationsapparaten till sitt förfogande. Men, vad består den av, utöver de offentligt redovisade, hur fungerar den, vika är dess källor hur dras slutsatserna, vilka blir rekommendationerna?
Behandlas inkommande information från verkliga händelser och professionella källor kallt och sakligt, medan utgående är än mer anpassade till den sittande administrationen, än de normalt varit? Eller är även inkommande underrättelser ”besudlade” av förutfattade meningar från presidenten och hans närmaste? I värsta fall, finns det ”påverkande källor” som indirekt och subtilt påverkar politiken – detta då det uppenbarligen finns ett ”mentalt utrymme” hos ledande befattningshavare att bli utnyttjade? Jämför t ex Tulsi Gabbard om Ukraina.
Detta är ett verkligt dilemma för hela Väst. Vet vi egentligen hur och varför Potus agerar som han gör, kan vi över huvud taget sakligt bedöma det? Vet vi hur delad information hanteras och eventuellt sprids vidare? Brittisk underrättelsetjänst skall vara ytterst bekymrad. Allt detta är av yttersta vikt inte bara långsiktigt geostrategiskt utan även rent taktiskt avseende exempelvis operativa insatser i Ukraina.
Kan en världsledare, som president Trump, verkligen aktivt vilja avstå från en kall och saklig verklighetsbeskrivning från sina stödfunktioner, de som är experterna på omvärldsanalys, vill han ”vara blind”, bländad av sin egen bild av världen? Eller är alla dessa omvälvande åtgärder och utspel också bara ett spel för gallerierna – ett försök att förvilla motståndare internt och externt, medan den sakliga analysen fortsätter i det fördolda?
Man kan hoppas, men att reda ut hur det verkligen förhåller sig är en utmaning för alla analytiker och underrättelsetjänster runt om i världen, inte minst hos oss, som är nya allierade.