Det märks att det snart är dags för Rikskonferensen i Sälen som Folk och Försvar ordnar 13 –15/1. Idag hade Ekot ett långt inslag, där förre rektorn för Försvarshögskolan och Akademiledamoten Karlis Neretnieks med sedvanlig tydlighet uttalade sig om vår bristande förmåga att ge och ta emot militär hjälp vid händelse av en kris med militära inslag i vårt närområde. Detta är ett av de bärande elementen i den nya svenska säkerhetspolitiken, som hade ett brett politiskt stöd när den formulerades i den så kallade Solidaritetsförklaringen.
Generalmajor Neretnieks tog upp brister i samövning och luftvärnsförmåga som exempel på vad som hindrar eller kraftigt försvårar våra möjligheter till att skydda andras militära förband som skulle kunna anlända till Sverige vid sådana tillfällen. Det säger sig själv att dessa brister blir än mer uppenbara om vi av någon anledning skulle lämna militär hjälp till någon annan.
Senare under dagen bemötte försvarsminister Karin Enström kritiken. Hennes budskap var tvådelat, dels att skrivningarna framförallt är en avsiktsförklaring och dels att regeringen inte kan binda upp sig i svar på förhand. Försvarsministern resonerade också kring de ökade övningarna med de nordiska länderna och NATO som exempel på hur vi blir bättre samövade med omvärlden.
Om vi skulle sätta oss in i omvärldens kläder för ett ögonblick, så skulle en enkel analys kunna bli något i stil med:
Avsikt – Beskedet från den svenska regeringen att Solidaritetsförklaringen främst är en avsiktsförklaring bekräftar bilden att den framförallt tjänar en övergripande säkerhetspolitisk roll. Sverige har efter Warzawapaktens kollaps förflyttat sig tydligare in i den västliga sfären tillsammans med Finland. På så sätt är Solidaritetsförklaringen också riktad till den egna befolkningen som varande en fundamental del i en allmän samhällsutveckling. Oviljan från ansvarig minister att lämna tydliga besked kring omständigheter för militär hjälp är helt förutsägbar och logisk för att maximera den egna handlingsfriheten.
Förmåga – Främst pensionerade officerare framhåller flera brister i det svenska försvaret med tilltagande skärpa. Detta visar att tidigare bedömningar om kraftigt minskad svensk militär förmåga bekräftas av de egna experterna. En särskild omständighet att bevaka för framtiden är hur Sveriges övningsmönster med NATO utvecklar sig.
Tillfälle – Ej relevant för ögonblicket. Att dock särskilt notera rent generellt är det ökade gapet mellan politisk och militär nivå i beskrivningen av den egna militära förmågan. En kunskap att bära med sig till det särskilda tillfället eller scenariet.
Jag står fast vid det jag själv skrev tillsammans med Karlis Neretnieks i augusti 2010 (Här del 2 av 2) – Det beror på. I mindre hotande situationer och i de eventuella omständigheter vi är i förhand/har god tid, så kan Sverige göra en hel del. Men, med stigande hotbild i form av ökade militära kapaciteter och snabba drag av aktörer, så blir framförallt förmågan att lämna hjälp i tid till de baltiska staterna i praktiken extremt liten/omöjlig. Jag skulle till Karlis exempel i Ekot vilja lägga till vår ubåtsjaktförmåga som en brist att ta särskild hänsyn till. Så här löd vår avslutning då:
”Vid en efterhandssituation, då krigsrisken bedöms överhängande eller strider redan utbrutit, är det tveksamt om svenska, eller andra länders, markstridsförband överhuvudtaget skulle kunna tillföras det drabbade landet. Förmågan hos ett integrerat ryskt luftförsvar med bas i Kalingrad och öster om de baltiska staterna skulle vara starkt avhållande för genomförandet av transporter till Baltikum. En slutsats av detta är att eventuella stabiliseringsoperationer i Baltikum måste kunna påbörjas med kort varsel och med tämligen stora styrkor. Risken är annars stor att de antingen inte kan genomföras överhuvudtaget, eller att de inledningsvis insatta styrkorna inte är tillräckligt respektingivande för att ge den önskade effekten.
Här saknas just nu nödvändiga, konkreta anvisningar som gör att vi kan kvantifiera behov av förmågor och kravställning på insatsorganisationen och det övriga samhället. Förutom en långt driven planering skulle en sådan operation sannolikt också kräva någon form av förhandslagring, vilket knappast är möjligt för svensk del. Det förefaller inte vara en premiss som underbygger solidaritetsförklaringen.”
Den tredje reflektionen jag gör har bäring på skrivningen ovan om det ökade gapet mellan politisk och militär nivå. Dagens diskussion ställer ÖB i en svår sits inför Sälen, om medierna följer upp denna. Ska myndigheten bekräfta Karlis Neretnieks resonemang och göra sig obekväm mot regeringen eller kommer Försvarsmakten ansluta sig till försvarsministerns linje och riskera att bli uppfattad som otydlig av de militära experterna?
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Baltikum försvaras bäst genom att vi själva försvarar Gotland. En sak som jag har tänkt på är att för att stänga Östersjön totalt för ovälkommen luft- och sjöfartstrafik som kan hota angriparen, så måste man inte bara äga Gotland utan också danska Bornholm alt Skåne. Då är Bornholm ett troligare anfallsmål. Frågan är om danskarna är beredda att försvara Bornholm eller om de bara lämnar över ön?
Roger Klang
@Roger Klang
Att Bornholm är en strategisk ö i Östersjön i klass med Gotland är tydligt. Men skillnaden i effekt av en angrepp mot Bornholm respektive Gotland är att Danmark är medlem i NATO och att de därigenom (i alla fall i teorin) kan påräkna en kollektivt stöd från alliansen.
Även om man kan anta att Sverige skulle kunna påräkna en viss militär och politisk hjälp från NATO så är detta ingen självklarhet så länge vi väljer att stå utanför alliansen.
Således så kan man anta att det föreligger en betydligt större risk att angripa Bornholm än Gotland, oavsett det strategiska värdet av öarna.
@Ola:
Ursäkta om det här blir lite långt, jag skrev det tidigare igår. Jag håller helt med dig.
Finland är kanske geografiskt värst utsatt med sin långa landgräns mot Ryssland och en känslig kuststräcka i en smal bukt i Finska viken, men landet är inte det troligaste målet för ett aggressivt Ryssland. Sverige och då främst det strategiskt belägna Gotland, Blekinge med sin strategiska Karlskrona örlogsbas och Skåne samt danska Bornholm mellan Sverige och Tyskland är förstahandsmål om USA förlorar världsherraväldet. Och ifall Norges Nordkust med ledningscentral och flygbas anfalls så anfalls även strategiskt belägen infrastruktur i norra halvan av Norrland och Finland som vidlyftigt och halsstarrigt räknas in i det strategiska Barentsområdet av Ryssland, enligt ryssarnas egen utsago. Under 2011 gick den norska incidentberedskapen upp 34 gånger, och identifierade 48 olika stridsflygplan. Aktiviteten under året 2011 var lika stor som under perioden 2008 – 2010 och visar på kraftigt ökad rysk närvaro i Nordnorge. Huruvida den har gått ned vet inte jag. Först på sista plats hamnar hotbilden mot Finland om man bortser från Hangö och Åland som är intressanta för Ryssland skulle jag tro, såvida inte Norge angrips som sagt. Finland angrips sannolikt inte separat från Norge och Sverige utan det anfalls endast simultant med delar av Norge och Sverige. Ska Putin ta initiativet att våga angripa Norge och Danmark så måste USA först förlora världsherraväldet och kanske kasta in handuken, likt en gång CCCP. Därför så är det nog i realiteten troligare att Sverige och främst Gotland i dagsläget utgör det primära målet för ett aggressivt Ryssland, eftersom den som äger Gotland och danska Bornholm också kontrollerar flygzonen över Östersjön och inkörsporten sjövägen till densamma. Det kan bli vår räddning att för att behärska Östersjön totalt att ryssarna nästan måste ta ön Bornholm så att inte amerikanarna deployerar luftvärns- och sjömålsrobotar där det är lättast att få sin vilja igenom och där man når som längst åt nördöst. Frågan är om danskarna hellre lämnar ifrån sig Bornholm. Kanske inte, med tanke på att det danska Forsvarsministeriet är lokaliserat till den till Bornholm närliggande lilla ön Christiansö. Denna fråga kontempleras sannolikt noga av ryssarna kontinuerligt, för om danskarna bestämmer sig för att de vill försvara sin ö så kommer Nato att bli inblandat. Skåne och kanske Blekinge å andra sidan blir kanske en för stor tugga för ryssarna att bita av, men fördelarna för dem är att vi inte är ett Natoland. Det kan också tänkas att de som komplement till Gotland istället tar Öland och lämnar Skåne, Blekinge och Bornholm därhän, då skulle deras S-400 Triumf robotar täcka hela Östersjön till inloppet ditin mellan Falsterbo Skanör, Själland och Tyskland. Finland och Åland står på bättre politisk fot med Ryssland. Finland är strategiskt betydligt säkrare sedan Kaliningrad blev ryskt efter andra världskriget och Ryssland fick en ny port till Östersjön samt sedan Ryssland under kriget berövade Finland deras andningshål mot Barents hav – Petsamo och Fiskarhalvön. Men i Kaliningrads befolkning finns självständighetssträvande tendenser som kan exemplifieras med följande uttalande av den sedan 2010 avlidne Leonid Gorbenko, f.d. borgmästare i Kaliningrad; ”It makes no sense to go to Moscow. There is no money there, the goal is therefore to become self- sufficient. We have no other option”. Det är också så att Ryssland är lika beroende av farvattnen i Öresund, Kattegatt och Skagerack som någon annan Östersjöstat är, vilket komplicerar det för dem, men om Amerika förlorar världsherraväldet så kan vad som helst hända.
Roger Klang
Jag vill för övrigt säga att södra Sverige och dess närområden, och då i synnerhet Skåne, verkar eftersatt i Försvarshögskolans strategiska analyser.
Roger Klang
@Klang: Visst ska vi visa flagg på Gotland men att tala som om någon invasion är nära förestående minskar presumtiva läsares förtroende för dina argument.
En balanserad ton saknas för övrigt allt för ofta bland s k försvars/säkerhets-bloggar, ett eloge till Försvar och säkerhet som utgör ett undantag i den svenskspråkiga sfären.
@Anonym:
Jag tycker att båda typerna behövs. Försvarsbloggare med svepande argumentering för att åstadkomma förändring i försvarspolitiken, och sådana som Johan Wiktorin (F&S) för att göra kalla analyser.
Med vänlig hälsning Roger