Av Magnus Wakander, systemingenjör och fritidspolitiker (M)

Nationell säkerhetspolitik hanteras alltjämt  enligt DIME-modellen (Diplomati, Information, Militär och Ekonomi). Tidigare, bara för några decennier sedan, gav informationssystem inte individen särskilt stor hävstång mot sin omvärld, vilket gjorde att händelseutvecklingar gick relativt långsamt och det var därför kognitivt hanterbart att synkronisera DIME-domänerna. Utöver det så var de hot som militärt ledarskap och förmågor är lämpliga att hantera väl avgränsade, och särskilt så för Sverige, till att enbart röra mellanstatliga krig och konflikt samt obeväpnat stöd till samhället vid naturkatastrofer eller motsvarande. En relativt låg grad av krav på intern styrning och kontroll gav dessutom ledare inom myndigheter, Regeringskansliet, Riksdagen och industri stort manöverutrymme i att agera tillsammans över gränserna. Dagens verklighet kretsar mer runt formella skrivelser än runt gemensamma perspektiv. Den händelseutvecklingen har varit nödvändig för att minimera korruption och maximera det demokratiska inflytande över våra militära förmågor.
Det finns inte samma förtroende mellan de olika aktörerna idag varför synkroniseringen av DIME är avsevärt svårare. Den svenska maskinen är utformad för att aktörer agerar som starka ledare för att vara effektiv ur ett förmåge- och tidsperspektiv. Då ministerstyre är förbjudet minskar det politiska inflytandet över händelseutvecklingen på en daglig basis. Den friktion som nuvarande beteende genererar bygger på att ett allmänt missförtroende mellan olika aktörer uppstår när ”vi och dem” beteende etableras. Under kalla kriget hade Sverige en tydlig riktning i sitt ledarskap för den militära domänen – någon sådan riktning har inte existerat sedan två decennier tillbaka, vilket försvårar utövandet av ledarskap för alla parter.
Den verklighet vi lever i idag innehåller exponentiellt ökande hot och konflikter i Cyberspace, vilket tillsammans med den ökande geografiskt definierade polariseringen mellan nationer gör det många gånger svårt att påvisa eller härleda en aktörs avsikter eller metoder. Det är inte heller lätt att härleda villighet att agera eller vilken kapacitet som finns. Utöver det har mängden nationslösa aktörer som snarare är ”mot” något än ”för” ökat, vilket skapar ännu mer komplexa bilder av orsak och verkan. Vi ställer oss frågan ”vem vet vem *vem* är vid en viss tidpunkt?”.
Hybrida hot är en process där klassiska medel inom DIME nyttjas, men förstärkt av det utrymme som Cyberspace tillhandahåller. Notera här att Cyberspace är fusionen av människa och maskin, vilket således gör att slagfältet även omfattar människors tankar och uppfattningar. Att styra din verklighet och hur du uppfattar den är något som faller inom ramen för ”perception management” – en verkansgren vars inflytande inte ska underskattas.
Beroendet av Cyberspace, eller Internet med världens alla IT-saker och dina tankar, är asymmetriskt i världen och Sverige är en av de mest sårbara på grund av vår extremt höga integration med IT-världen liksom den liberalisering av våra beteenden som den möjliggör. Samtidigt finns det länder som inte är beroende av att Internet fungerar, och deras invånares beteenden har inte förändrats i den grad som våra. Det gör att andra nationer förlorar lite på att riskera en attack mot vårt samhälle och sätt att leva medan vi skulle riskera allt om vi agerade mot någon annan. Detta är en insikt som inte får passera utan tanke: ett slag mot vår informationsinfrastruktur blir direkt ett slag mot våra invånares sätt att leva sina liv.
Utöver det så är västvärlden på grund av sin tekniska och mentala dominans i Cyberspace väl skickat för att hantera konflikter i Cyberspace. Samtidigt kan andra nationer ha svårigheter med detta och om de upplever att de förlorar konflikten i denna domän, så kan de välja att eskalera konflikten till konventionell krigföring, eller konventionella hot. Vi är mitt i en global cyberkonflikt just nu som eskalerar mer och mer för varje dag som går. Det senaste året har inneburit ett kraftigt trendbrott. Det är dock svårt att illustrera detta för massan, som inte arbetar direkt med detta, eftersom Cyberspace inte kan ägas med krigsmateriel på samma sätt som en stridsvagn kan äga och hålla mark. Och att ”flyga incident” är omöjligt i Cyberspace. Konflikter blir således binära i sitt beteende: på eller av. Först har vi inga problem – sedan är helt plötsligt all infrastruktur utslagen. Det finns metoder för att kunna agera innan en attack inträffar, men det kräver ett annat nationellt beteende för att få sådana funktioner på plats.
För Sveriges del så är förmåga att leda hantering av hybrida hot ytterst en förmåga som det absoluta toppskiktet av vårt ledarskap måste ha: det börjar hos statsministern som behöver ha insikt i nutidens komplexa frågeställningar och en vilja att leda processen för nationen. Hybrida hot ställer krav på utveckling av det nationella ledarskapet och för många kan steget dit tänkas vara rätt stort varför motståndet sannolikt är likvärdigt i storlek. Hybrida hot är inte bara riktade mot statliga tillgångar – de riktar sig mot de tillgångar, oavsett ägare, som krävs för att nationen ska fungera. Därmed omfattas som minst även banksystemet och vår telekominfrastruktur.
Försvarets uppgift torde bli att utveckla en bredare skala av förmågor för att kunna stödja riket i gränslandet mellan renodlat militära konflikter till att hantera andra aktörers hot mot Sverige oavsett vilken domän det sker i. Detta kan dock inte ske utan att det politiska etablissemanget ser ett behov av det, och klarar av att axla ledarskapet för det. Om inte försvaret tillåts bredda sina förmågor, så kommer hybrida hot inte kunna hanteras fullt ut med allt vad det innebär. I det ovan har Försvarshögskolan en kritisk roll som bärare av kunskap och tankar samt som mötesplats.
Grunden är som sagt ledarskap med en tydlig riktning som kan ena alla involverade. Det börjar och slutar med att det finns en vilja. Problemet med det i den här världen är att man kommer bli tvungen att ta ställning i vissa frågor, vilket kommer polarisera mot vissa aktörer och om försvaret är involverad som instrument leder det till att nationen agerar. Det är troligen avskräckande för en del nationella aktörer.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet