Det är viktigt att lära av det förflutna, och det är ofta av misstagen man lär sig. Vi står nu – liksom i början av 1950-talet – i början av en period av forcerad uppbyggnad av försvaret, och det kan då vara bra att vara medveten om de mekanismer som under det kalla kriget gjorde att vi delvis hamnade fel. Även i dagens situation finns det påtagliga faror med säkerhetspolitiskt självbedrägeri, liksom med militärt spegeltänkande och grupptänkande.
Det kan tyckas orättvist att så här i efterskott, och med facit nära nog i hand, sätta betyg på den förda säkerhetspolitiken och på försvarets utformning. Dåtidens beslutsfattare hade att fatta beslut under osäkerhet och det är naturligt att de påverkades av de föreställningar som var allmänt omfattade då. Det ska sägas att jag själv en gång som ung officer och analytiker omfattade många av de uppfattningar som här presentas som myter eller missförstånd. Inte desto mindre är det så att om vi ska kunna lära oss av det förflutna kan vi inte bara dunka oss själva i ryggen och säga att ”det här gjorde vi bra”, vi måste också undersöka det som blev mindre bra eller helt fel. Ofta gjorde vi nog rätt, men vi gjorde inte alltid rätt saker, eftersom premisserna var felaktiga.
En dysfunktionell säkerhetspolitik
Den faktiska säkerhetspolitiken under kalla kriget blev en över tiden skiftande kompromiss mellan två hållningar som fanns i den politiska ledningen, men också med tiden i den militära ledningen. Dessa hållningar byggde i sin tur på olika bilder av Sovjetryssland, av västmakterna och världspolitiken, och av Sveriges roll och ställning. Något förenklat så fanns det en tankeskola som såg Sovjet som i grunden defensivt, om än misstänksamt, och som därför skulle hanteras med hänsyn och med en politik som byggde förtroende för Sverige i Kreml, som såg med skepsis på USA och marknadsekonomin, och som menade att Sverige funnit en tredje väg mellan maktblocken där neutraliteten var en ledstjärna. Björnen är ”inte farlig, bara man är varlig”, som det står i barnvisan.
Den andra tankeskolan såg Sovjetryssland som en totalitär och i grunden aggressiv makt som borde hanteras med avskräckning, samt såg att Sverige hörde hemma bland de västliga demokratierna, men av omständigheterna och hänsyn till Finland valt att föra en alliansfri säkerhetspolitik. Utrikesminister Undén, och senare Palme, hörde tydligt till det första skolan, medan Erlander och flera av hans statsråd lutade mot den andra, om än med en del vacklande till och från.
Under decennier ledde denna kluvna inställning till en säkerhetspolitik i två stuprör, där UD ”skötte freden” och Krigsmakten och Försvarsdepartementet ”skötte kriget”. Ett utflöde av denna kluvenhet blev att Krigsmakten medgavs rätt att i största hemlighet förbereda ett militärt samarbete med västmakterna för det fall att Sovjet anföll oss, samtidigt som man på politisk nivå upprätthöll en ”neutral”, och med tiden alltmer västkritiskt aktivistisk, fasad. Under åtminstone den första hälften av kalla kriget trodde nog inte många i den politiska ledningen att vi i längden skulle kunna stå utanför ett nytt storkrig, och att vi då måste manövrera så att vi hamnade på rätt sida.
Med tiden blev dock neutralitetsdogmerna alltmer dominerande vilket ledde till en tilltagande kognitiv dissonans på den militära sidan, ökande gnissel i maskineriet och större hemlighetsmakeri. Man skulle rentav kunna säga att vi snärjde in oss i självbedrägeriets slöjor. Från 1970-talet gjorde detta förhållande att hotscenarierna ibland blev rent absurda: eftersom ett isolerat sovjetiskt angrepp på Sverige hade uteslutits på politiska grunder, så skulle ett angrepp på oss vara en del av ett stormaktskrig, men ändå målades en bild upp av att vi skulle försvara oss ensamma, utan något operativt samband eller samarbete inom ramen för det storkrig som pågick runt oss, och trots att vi och Nato försvarade oss mot samma fiende. Det fanns till och med på sina håll förväntningar om att vi skulle fortsätta att vara neutrala och tillämpa IKFN mot Nato på västkusten samtidigt som vi slogs för livet mot Sovjet i Norrbotten.
Notabelt är att trots att neutralitetsparadigmet med tiden kom att bli helt dominerande, även inom försvaret, så fanns faktiskt inte någon krigsplanering för ett neutralitetsfall förrän 1/7 1989, när det kalla kriget nästan var slut. Detta framstår som högst anmärkningsvärt. Frågan har rests om neutralitetspolitiken främst var till för fredstida, och inrikespolitiskt, bruk, men inte togs på allvar i händelse av krig.
Dagens problem är inte desamma, men vi har nyligen kunnat bevittna hur den socialdemokratiska regering som länge vägrat att ens diskutera en Natooption på några veckor tvangs till en oförberedd kovändning i medlemskapsfrågan när kanonerna började mullra och en Natostrid i valrörelsen hotade. Och idag – nästan ingen vågar på allvar tala om vad som skulle kunna hända om Trump vinner valet och USA lämnar Nato som ett tomt skal. Men säkerhetspolitiskt självbedrägeri fungerar lika illa nu som då, och besvärjelser har oftast ingen verkan.
Missvisande hotbilder, spegeltänkande och suboptimering
Vad gäller hotbilden så tillämpade vi principen om ”most preferred aggression”, d v s valde ut det aggressionsfall som passade oss – storanfall efter lång förvarning – och byggde upp ett överstarkt försvar mot detta, medan vi avfärdade och därför i många fall saknade skydd mot övriga högst relevanta fall såsom kuppanfall, isolerat angrepp, och från ca 1968 också kärnvapenutpressning/angrepp. För att kunna motivera det ensidiga fokuset på storanfall med lång förvarning var man tvungen att ta till en logisk kullerbytta, eftersom den egna analysen av de storstrategiska faktorerna pekade på ett tidigt kuppanfall, vilket framgår tydligt av ÖB:s inlagor på 1960-talet.
Ett närmast genomgående fel var att vi ofta ägnade oss åt spegeltänkande, det vill säga förutsatte att den sovjetryska militära ledningen tänkte som vi och skulle handla som vi hade gjort i deras skor. Detta spegeltänkande förstärktes och permanentades sedan genom grupptänkande, det vill säga att man undvek att ifrågasätta den uppfattning som verkade gälla, som med tiden förvandlades till axiom. Militär konformism är långtifrån bara ett svenskt problem, men vi lider kanske av det i högre grad än många andra länder.
Ett exempel på spegeltänkande med utgångspunkt i våra rädslor och sårbarheter är att vi övervärderade hotet om kustinvasion; Sovjet och Warszawapakten hade nog aldrig vilja och förmåga att göra mer än ett större amfibieföretag i Östersjön, och det skulle högst troligen ha varit mot de danska öarna. Man bör ha i åtanke att Ryssland framförallt är en landmakt och har genomfört få större landstigningsoperationer. Men vi byggde ändå upp en formidabel förmåga att förhindra en rysk sjöburen invasion av Rådmansö, Vikbolandet eller Hanöbukten, med en förmåga att flera gånger om sänka alla ryska landstigningsföretag.
På ett liknande sätt övervärderade vi från ca 1960 flyghotet mot vår flotta, och från 1970 hotet från ryskt taktiskt flyg mot Sverige. Även om detta ännu inte är ordentligt utrett av historiker så tänkte vi nog på vad vi själv skulle gjort i deras ställe, på vad som var tekniskt möjligt och operativt gynnsamt för Ryssland, samt på erfarenheterna från det senaste världskriget. Mot den bakgrunden framstod det som naturligt att ryssarnas landbaserade flyg utgjorde ett dödligt hot mot större ytfartyg i Östersjön, liksom att det ryska taktiska flygets från 1970-talet ökade tekniska räckvidd skulle kunna utnyttjas för att bekämpa flyg och markmål i Sverige, och därvid uppträda mer självständigt på västligt manér. I verkligheten hade nästan hälften av det ryska stridsflyget (kallat PVO Strany) uppgiften att luftförsvara eget territorium därför att ryssarna var livrädda för det västliga bombflyget. Den andra, nästan-hälften av stridsflyget utgjordes av frontflyget som fanns till för att ge understöd åt arméns strid. I båda fallen var flygplan i luften hårt kontrollerade av radarstödda flygledare på marken, och de opererade i princip därför bara inom luftrum som kunde övervakas med markbaserad sovjetisk radar. Detta innebar att de hölls i ett kort koppel som tog slut ungefär vid den svenska gränsen, utom vad gäller Sydsverige där radarstationer i Östtyskland och Polen nog kunde se en bit in i Småland. Inget av dessa flygvapen – de var separata organisationer – hade nog uppgiften, materielen eller utbildningen för att sänka svenska örlogsfartyg, eller för offensiva uppdrag mot Sverige, utom i det fall att en gräns-eller kustinvasion skulle genomföras eller hade genomförts. Det var i stort sett bara spaningsplan, marinflyget och fjärr(bomb)flyget som fick ge sig ut på egen hand. Och fjärrflyget skulle knappast fälla konventionella bomber, utan var främst kärnvapenbärare.
Tanken svindlar inför perspektivet att vi under det kalla kriget la ner stora resurser på ett modernt flygvapen som i första hand inriktades på luftförsvar och i andra hand på bekämpning av sjömål, båda uppgifter som nu framstår som mycket mindre relevanta vid denna tid. Extra anmärkningsvärt är att vi i underrättelsespåret mycket väl kände till det sovjetiska flygets doktrinära begränsningar, men att vi ändå i hotbildsspåret förutsatte att de i framtiden skulle övergå till ett mer västligt agerande. Men då hade vi inte tagit hänsyn till att ryssarna är ryssar och att kultur äter strategi till frukost.
Vad gäller kärnvapenhotet förträngde vi det sedan vi avskrivit planerna på egna kärnvapen, och i stället räknade med att vi var täckta av det amerikanska kärnvapenparaplyet, detta trots att kärnvapnen i mycket hög grad var integrerade i Natos och Warszawapaktens krigsplaner till kalla krigets slut. Detta betydde dels att vi från 70-talet i mycket hade en orealistisk bild av hur ett storkrig skulle te sig, dels att vi från denna tid ofta förbisåg den mest troliga metod som Sovjetunionen hade för att betvinga Sverige. Varför stånga pannan blodig i ett angrepp mot ett starkt svenskt invasionsförsvar när man kunde lösa saken på en eftermiddag med ett kärnvapenhot eller ett dussin kärnvapen?
Det finns fler saker att ta upp som blev fel, såsom att försvarets utveckling sällan var i synk med läget i omvärlden, officerares bristande förmåga att läsa av den politiska terrängen och det politiska vädret, fasthållandet vid en stor organisation fastän pengarna inte räckte, att man från ca 1970 gjorde avkall på krigets krav och istället intecknade en nådatid där brister skulle rättas till, samt att starka interna särintressen länge tilläts blockera nödvändiga reformer. Likaså övertygelsen om att framtiden, och då även kriget, kunde förutsägas och därmed var planeringsbar, liksom klockartron på att det svenska systemet skulle fungera i ett skarpt läge och beslut om mobilisering skulle tas i rätt tid. Men de flesta av dessa svagheter är väl belysta i FOKK-projektets långa skriftserie, så det är bara att läsa.
Det gick ju bra ändå
För att summera så hade vi en säkerhetspolitik med så starka inbyggda motsättningar att den med tiden blev dysfunktionell. Vi hade en krigsmakt som var optimerad – egentligen överstark – för att möta internt svenskt acceptabla men mindre troliga hotscenarier, samtidigt som vi lämnade sårbara blottor i andra riktningar som en angripare kunde utnyttja.
Var då det starka försvaret under det kalla kriget på hela taget onödigt? Nej, jag tror inte det, även om försvaret högst troligen var feloptimerat. Men först ska man betänka att den tidens svenska politiska och militära beslutsfattare inte hade tillgång till det facit vad gäller östsidans förmåga och planer som vi har idag, de var tvungna att fatta beslut på osäker grundval, och vi ska nog vara tacksamma för att de tog till en säkerhetsmarginal – better safe than sorry. Historien är inte förutbestämd och den internationella utvecklingen hade mycket väl kunnat gå in i en annan fåra där vi hade behövt den starka Krigsmakten.
Vidare skulle kunna sägas att det överstarka svenska försvaret till del kompenserade för bristerna i den dysfunktionella säkerhetspolitiken, och efter 1968 också för en hel del aktivistiska utsvävningar i utrikespolitiken. Washington tog helt enkelt Sverige på allvar – trots våra tidvisa politiska förlöpningar – därför att vi var serious about defence, särskilt i jämförelse med grannländerna på nordflanken, och man skulle därför ändå vara villiga att komma till vår hjälp om det behövdes. Så det starka försvaret var inte onödigt, det kanske i praktiken inte avskräckte ryssen från det vi fruktade att han tänkte göra, men det gjorde att USA i hemlighet var villiga att beskydda oss, vilket kanske var viktigare.
I vilken mån är dessa lärdomar tillämpliga på dagens problem? Dagens problem är inte desamma, men vi har nyligen kunnat bevittna hur den socialdemokratiska regering som länge vägrat att ens diskutera en Natooption på några veckor tvangs till en oförberedd kovändning i medlemskapsfrågan när kanonerna började mullra och en Natostrid i valrörelsen hotade. Och idag – nästan ingen vågar på allvar tala om vad som skulle kunna hända om Trump vinner valet och USA lämnar Nato som ett tomt skal. Men säkerhetspolitiskt självbedrägeri fungerar lika illa nu som då, och besvärjelser har oftast ingen verkan. På den militära sidan finns tyvärr anledning att befara att risken för starka interna särintressen, spegeltänkande och konformism inte är utraderad. Katarina Barrling noterade nyligen träffande att ”Vi svenskar hyllar Pippi Långstrump, men beter oss som Tommy och Annika”.