av Johan Althén
Så här kort efter att Aurora har genomförts kan det vara lämpligt att reflektera lite över erfarenhetshantering. Att hantera erfarenheter är en utmaning. För vem är det en ny erfarenhet och för vem är det en gammal sanning?
I Försvarsmakten är vi duktiga på att utvärdera, det är något som i princip alltid avslutar en verksamhet. Men vad gör vi med våra utvärderingar? Det är säkert många av detta inläggs läsare som många gånger nickat instämmande och menande pekat på reglementet när fänriken under en utvärdering påtalat en nyvunnen erfarenhet. Men är fänrikens (redan av organisationen kända) erfarenhet mindre viktig? Ur vilket perspektiv?
Jag menar att det finns två perspektiv. Den första är organisationens och den andra är individens. För organisationen finns reglementen, handböcker och styrande dokument som är en samling av tidigare erövrade och beprövade erfarenheter som ständigt (bör) revideras. För individen finns det två delar; Den ena handlar om att ta till sig andras erfarenheter och den andra är att själv uppleva något. Det är med andra ord ingen slump att det under officersutbildningen läses mycket böcker och genomförs prestationsövningar. Till det senare perspektivet är det även enligt mitt förmenande minst lika viktigt att uppmärksamma individen och dennes prestation – du har gjort något vikigt och dina erfarenheter är värdefulla för oss.
Jag upplever att Försvarsmaktens erfarenhetshantering fokuserar på organisationsperspektivet i sin erfarenhetshanteringsprocess. Men är det fel? Nej, jag vill hävda att vår pedagogiska modell (visa, instruera, öva, öva och pröva) i kombination med reglementen och övningar i förband redan har det som behövs för att ge individen den individuella erfarenhet för att kontinuerligt växa i sin yrkesroll. Utmaningen är snarare att avgöra när en erfarenhet är till gagn för organisationen och dess utveckling. Hur får vi till en lärande organisation där styrande dokument ständigt är aktuella?
Det krävs ett systematiskt och metodiskt arbetssätt för att hantera organisationens erfarenheter med ansvarig personal som kan bearbeta inkomna erfarenheter. Hela processen bygger på att systemet föds med erfarenheter. Därför måste vi fortsatt tillåta att fänriken (och andra) påtalar gamla sanningar som nya erfarenheter och snarare ser dem som ett kvittens på den gamla sanningens fortsatta giltighet än gammal skåpmat. För att om vi inte tillåter ett öppet klimat kommer inte organisationen att utvecklas då nya guldkorn ur erfarenhetssamlingarna inte kan identifieras.
Tidigare chefen för markstridsskolan, numera brigadgeneral Michael Claesson, sammanfattar min reflektion väl:
En positiv attityd till erfarenhetshantering (Lessons Learned) bygger på att soldater och officerare känner att någonting görs eller att man åtminstone får en återkoppling på enklaste sätt. Vi måste gemensamt inom armén avliva känslan av att behöva ”lämna information in i ett svart hål”. En metodisk erfarenhetshantering blir därför en förutsättning för en balanserad väg framåt där erfarenheterna från våra insatser hjälper oss och blir en del i den ordinarie taktik-, stridsteknik- och typförbandsutvecklingen.
Det värmer därför ett officershjärta när erfarenheterna från Aurora inte verkar stanna i en skrivbordslåda eller i en digital presentation utan alla nivåer planerar att slå mynt av erfarenheterna. Både organisationen Försvarsmakten och jag som officer har blivit många erfarenheter rikare i vår fortsatta väg framåt.
Utvärdera mera!
Författaren är major och skvadronchef med erfarenhet från operationer i Kosovo och Afghanistan.
