Inledning
Denna artikel utgör avslutningen på den artikelserie som under ledning av arméchefen avhandlat arméns behov av utveckling för att anpassa sig till Nato och för möta hotet från ett allt mer aggressivt Ryssland och en föränderlig operationsmiljö manifesterad genom kriget i Ukraina.
Syftet med serien har varit att beskriva de förändringar som påverkar svensk markstrid och markoperationer och diskutera vilka konsekvenser dessa får för arméns fortsatta utveckling. Utgångspunkten har varit att armén, liksom övriga delar av Försvarsmakten, befinner sig i en period av omfattande förändring där tidigare antaganden behöver omprövas och nya förutsättningar måste omsättas till faktisk militär förmåga.
De tidigare artiklarna har behandlat behovet av förändring, multidomäna operationer, implementering av ny teknik, utvecklingen av arméns krigsförband, övning och träning samt personalförsörjning. Varje område är viktigt i sig, men tillsammans beskriver de något större. De beskriver de grundläggande principer som måste prägla utvecklingen av nästa armé.
Denna avslutande artikel har därför två syften. Det första är att sammanfatta de viktigaste slutsatserna från artikelserien. Det andra är att beskriva hur dessa slutsatser bör omsättas i arméns fortsatta utveckling. Artikeln ska inte uppfattas som ett styrdokument eller en verksamhetsplan. Den ska snarare ses som en övergripande beskrivning av de resonemang som under senare år vuxit fram inom armén och dess planeringsfunktion kring hur armén bör utvecklas för att möta framtidens krav. Arbetet har utgått från förändringar i omvärlden, erfarenheter från pågående konflikter, Sveriges medlemskap i Nato samt de krav som följer av vårt växande ansvar för försvaret av Sverige och Norden. Artikeln beskriver därför inte en slutpunkt, utan snarare den riktning som bör prägla arméns fortsatta utveckling under kommande decennier.
Den kanske viktigaste slutsatsen är att arméns framtida utveckling inte kan utgå från antagandet att framtiden går att förutse i detalj. Historien visar tvärtom att krig nästan alltid utvecklas på andra sätt än vad samtiden förväntar sig. Ny teknik, nya operationsmiljöer och nya sätt att föra strid förändrar kontinuerligt förutsättningarna för militära operationer. Det innebär att arméns viktigaste konkurrensfördel inte enbart kommer att vara vilka system vi anskaffar eller hur vi organiserar våra förband. Den kommer också att vara vår förmåga att snabbare än en motståndare förstå förändring, anpassa oss till den och omsätta nya insikter till operativ effekt.
Den övergripande frågan blir därför inte bara hur armén ska se ut idag. Den viktigaste frågan är vilken armé vi måste utveckla för att kunna vinna nästa krig – även när våra antaganden om framtiden visar sig vara ofullständiga eller felaktiga. Historien visar att militära organisationer sällan misslyckas därför att de saknar planer. De misslyckas oftare därför att verkligheten utvecklas på andra sätt än planerna förutsatte. Nästa armé måste därför utvecklas för att kunna hantera förändring likaväl som den hanterar kända hot.
En ny strategisk verklighet och markstridens fortsatta betydelse
Sveriges medlemskap i Nato innebär den största förändringen av svensk försvars- och säkerhetspolitik i modern tid. Under större delen av efterkrigstiden kunde svensk försvarsplanering utgå från ett huvudsakligen nationellt perspektiv. Idag ser situationen annorlunda ut.
Försvaret av Sverige är nära kopplat till försvaret av Norden, Östersjöregionen och alliansens norra flank. Svenska markstridsförband kommer att verka tillsammans med andra försvarsgrenar, andra myndigheter och allierade förband. Detta innebär att arméns utveckling måste förstås i en ny kontext. Vi utvecklar inte längre armén enbart för nationella behov. Vi utvecklar armén som en integrerad del av Natos samlade försvar. Detta förändrar inte arméns grundläggande uppgift, men det förändrar hur uppgiften ska lösas. Interoperabilitet är inte längre ett mål i sig – det är en grundförutsättning. Svenska förband måste kunna verka som en naturlig del av större allierade styrkor. Svenska staber måste kunna leda och samordna operationer i en multinationell miljö, och svenska militära chefer måste förstå de operativa sammanhang där framtidens operationer kommer att genomföras.
För Sverige innebär detta också ett större ansvar. Som den största militära aktören på den skandinaviska halvön och som en central del av alliansens norra flank måste Sverige kunna bidra med mer än nationellt territorialförsvar. Vi måste kunna stödja gemensamma operationer, möjliggöra allierades verksamhet och bidra till samordningen av markoperationer i Norden. Detta ställer krav på en armé som är större, mer tillgänglig och operativt relevant i ett regionalt sammanhang. Tillsammans ställer detta krav på utbildning, övning, ledning och förmågeutveckling. Men det ställer också krav på hur vi ser på arméns framtida struktur.
Trots den snabba teknikutvecklingen finns det en slutsats som förtjänar att upprepas. Krig avgörs ytterst på marken. Samtidigt måste detta förstås i ljuset av den utveckling som beskrevs i artikelseriens andra del. Framtidens markstrid måste förstås i ett operativt sammanhang där armén sällan eller aldrig verkar självständigt. Framgång kommer att kräva integration av förmågor från samtliga domäner. Sensorer, verkanssystem och beslutsstöd kommer att kopplas samman över organisations- och domängränser. Markstridsförbandens styrka kommer därför i ökande grad att avgöras av deras förmåga att integrera och omsätta förmågor från hela det militära systemet, inklusive allierades. Den andra artikeln i denna serie argumenterade för att multidomäna operationer därför måste förstås som en naturlig del av framtida krigföring.
Men multidomäna operationer innebär inte att markstriden förlorar sin betydelse. Tvärtom utgör markstridsförband fortfarande den yttersta garantin för kontroll av terräng, befolkning och kritisk infrastruktur. Det är markstridsförband som försvarar territorium och det är markstridsförband som skapar handlingsfrihet för andra delar av det militära systemet. Det är markstridsförband som ytterst omsätter militär effekt till politiska resultat. För Sverige är detta särskilt viktigt. Vårt geografiska läge innebär att markstridskrafter kommer att spela en avgörande roll för försvaret av Sverige, för försvaret av Norden och för alliansens samlade försvar av den norra flanken. Förmågan att skydda kritisk terräng, säkra kommunikationslinjer, understödja allierade operationer och genomföra offensiva markoperationer kommer även fortsättningsvis att vara avgörande.
Nästa armé måste därför utvecklas med utgångspunkt i markstridens fortsatta betydelse. Inte därför att framtidens krig kommer att likna gårdagens, utan därför att markstriden även i framtiden kommer att vara den arena där militära konflikter ytterst avgörs.
Armén i Nato och Sveriges ansvar i Norden
Sveriges medlemskap i Nato innebär inte att arméns uppgift förändras. Arméns uppgift är fortfarande att försvara Sverige och bidra till rikets säkerhet. Det som förändras är sammanhanget.
För första gången i modern tid utvecklas armén som en del av en större militär allians. Detta innebär att planering, utbildning, övning och förmågeutveckling i allt högre grad måste utgå från hur svenska förband faktiskt förväntas verka i kris och krig. Vi ska inte endast kunna samverka med våra allierade – vi ska kunna strida tillsammans med dem. Detta innebär att Nato-integrationen inte kan begränsas till tekniska standarder eller gemensamma övningar. Den måste genomsyra hela verksamheten. Våra förband måste förstå de operativa sammanhang där de kommer att användas, våra staber måste kunna planera och leda operationer i en multinationell miljö och våra chefer måste kunna fatta beslut inom ramen för större gemensamma multidomäna operationer.
Samtidigt innebär medlemskapet att Sveriges betydelse har förändrats. Sverige är inte längre en perifer aktör i Europas säkerhetsarkitektur. Sverige utgör en central del av den norra flanken. Vårt territorium, vår geografi och våra militära förmågor har direkt betydelse för försvaret av Norden och Östersjöregionen. Det innebär ett större ansvar, men också större möjligheter. Den förändrade säkerhetspolitiska situationen innebär att Sverige i allt högre grad måste kunna ta ansvar för större sammanhang än det rent nationella. Historiskt har svensk försvarsplanering huvudsakligen fokuserat på nationellt försvar. Detta kommer även fortsättningsvis att vara grunden för arméns verksamhet. Men medlemskapet i Nato innebär att nationellt försvar och kollektivt försvar inte längre kan separeras.
Försvaret av Sverige är nära kopplat till försvaret av Finland, Norge, Danmark och de baltiska staterna. Operationsmiljön måste därför förstås i ett regionalt perspektiv. För armén innebär detta att vi måste kunna bidra till försvar av större geografiska områden, stödja allierade operationer och samtidigt kunna ta emot stöd från andra nationer. Detta kräver förmåga att tänka och agera på högre nivåer än tidigare. Det kräver också att armén utvecklar strukturer som är relevanta i ett nordiskt och allierat sammanhang.
Sammantaget innebär detta att fokus åter måste riktas mot högre nivåer. Om Sverige ska kunna ta ett större ansvar för försvaret av Norden krävs förmåga att leda större markoperationer. Under lång tid har brigaden varit den högsta nivå som dominerat arméns utveckling. Men de uppgifter som Sverige nu förväntas kunna lösa kräver en bredare operativ ansats. Försvaret av Norden och mottagandet av allierade styrkor kräver samordning av flera brigader samt integration av effekter från flera domäner, vilket kräver en divisionsförmåga. Divisionen är därför inte en organisatorisk ambition – den är ett operativt behov. Framtidens markoperationer kommer att kräva samordning av både flera brigader och flera divisioner, integration av förmågor i flera domäner samt förmåga att skapa effekt över stora geografiska ytor. På längre sikt innebär detta även behov av att kunna verka inom ramen för kårstrukturer för att därigenom bidra till ledning av större markoperationer. Detta är därför inte organisationsutveckling för organisationens egen skull. Det är en konsekvens av Sveriges strategiska ansvar. Om Sverige ska kunna bidra till alliansens samlade operationer krävs också förmåga att verka i kårsammanhang.
Nästa armé måste därför utvecklas med divisionen som normerande nivå men med kåren som operativt ramverk. Detta är en naturlig konsekvens av Sveriges ansvar i Norden och av vår roll som allierad nation. Divisionen blir därmed inte endast en ledningsnivå, utan den dimensionerande ramen för hur armén organiserar, samordnar och genomför framtida markoperationer. Om brigaden utgör den grundläggande byggstenen är divisionen den nivå där arméns samlade förmåga synkroniseras. Armékår utgör därmed den ram inom vilken våra och andras divisioner organiseras i det norra operationsområdet. Sverige behöver därför för sin egen del men även till gagn för Nato och våra nordiska grannar, ta ansvar för att organisera och utveckla en nordisk armékår.
Krigsförbanden och deras förmåga till uthållighet måste vara utgångspunkten
Om det finns en slutsats som återkommer genom hela artikelserien är det att arméns utveckling måste utgå från krigsförbanden. Detta kan framstå som självklart, men erfarenheten visar att militära organisationer ibland riskerar att fokusera mer på de system som producerar förmåga än på den förmåga som faktiskt produceras.
Organisationer växer, nya processer införs, materielprojekt genomförs och vår infrastruktur utvecklas. Samtliga dessa delar är viktiga, men de får aldrig bli mål i sig själva. Arméns viktigaste produkt är och förblir krigsdugliga förband. Krigsförbandet är den punkt där alla delar av arméns verksamhet möts. Personal, materiel, utbildning, ledning, logistik, infrastruktur och övningsverksamhet har endast ett begränsat egenvärde om de inte bidrar till att stärka krigsförbandets förmåga att lösa sin uppgift.
Det innebär att arméns fortsatta tillväxt inte kan mätas enbart i antal organisationsenheter eller antal anskaffade system. Den måste ytterst mätas i faktisk operativ effekt. Detta blir särskilt viktigt i en tid då armén växer. Historiskt har stora delar av utvecklingsarbetet handlat om att återta förmågor som tidigare reducerats eller försvunnit. Under de kommande åren kommer fokus i allt högre grad att behöva riktas mot hur dessa förmågor omsätts till krigsdugliga förband med faktisk operativ effekt. Krigsförbanden måste därför vara dimensionerande för arméns utveckling. När resurser prioriteras bör frågan alltid vara densamma: Hur stärker detta krigsförbandens förmåga att lösa sin uppgift?
En av de tydligaste lärdomarna från Ukraina är att volym (mass) åter har blivit en central faktor i modern krigföring. Under flera decennier dominerades den militära debatten av frågor kopplade till precision, teknologi och kvalitativ överlägsenhet. Dessa faktorer är fortfarande viktiga, men erfarenheterna från dagens konflikter visar att de inte eliminerar behovet av numerär, uthållighet och förmåga att ersätta förluster.
Framtida konflikter kommer sannolikt att präglas av hög intensitet, omfattande materiella förluster och betydande förbrukning av resurser. Förmågan att generera nya förband, förstärka befintliga förband och upprätthålla striden över tid blir därför avgörande. Detta innebär att armén måste kombinera två perspektiv som ibland framställs som motsatser. Vi behöver fler förband, men vi behöver också bättre förband. Vi behöver större volym, men vi behöver också högre kvalitet. Vi behöver större struktur, men vi behöver framför allt högre stridsvärde.
Nästa armé måste därför byggas med både bredd och djup. Den måste kunna hantera utdragna konflikter samtidigt som den kan skapa hög operativ effekt från konfliktens första dag. Förmågan att snabbt kunna agera, ta initiativ och skapa handlingsfrihet kommer även fortsättningsvis att vara central. Men uthålligheten får inte underskattas. Historien visar att många konflikter ytterst avgörs av den sida som kan fortsätta striden längst.
I detta sammanhang är det också viktigt att förstå att olika aktörer påverkas av olika kostnader. Västerländska demokratier värderar människoliv, välfärd och samhällsstabilitet mycket högt, medan auktoritära stater i större utsträckning kan vara beredda att acceptera omfattande förluster för att bevara makt, inflytande och elitens ställning. Krigets kostnader mäts därför inte alltid i samma valuta.
Samtidigt ger den återaktiverade värnplikten Sverige en styrka som få västländer idag förfogar över. Värnplikten bidrar inte enbart till personalförsörjning utan också till folkförankring, försvarsvilja och en bred förståelse för försvarets betydelse. Den stora mängd värnpliktiga som utbildas till följd av politiska beslut innebär också ett behov av fler och större krigsförband – en utveckling som armén har goda förutsättningar att omsätta till faktisk militär förmåga.
Fight tonight – och utvecklingen av nästa armé
Militära organisationer har i alla tider försökt förstå framtidens krig. Ofta har de lyckats identifiera delar av utvecklingen, men sällan helheten. De avgörande förändringarna har många gånger visat sig först när konflikten redan påbörjats. När första världskriget inleddes förutsåg få den omfattning som skyttegravskriget skulle få. När andra världskriget bröt ut hade få fullt ut förstått konsekvenserna av kombinationen mellan radio, flyg och mekaniserade förband. När kalla kriget avslutades var det få som kunde förutse den digitalisering och informationsmiljö som idag präglar samhället och därmed även militära operationer.
Samma mönster återkommer i Ukraina. Många av de system som idag påverkar slagfältet utvecklades ursprungligen för civila ändamål. Kommersiella drönare, satellitbaserade tjänster, artificiell intelligens och digitala informationsplattformar har på kort tid blivit integrerade delar av modern krigföring. Samtidigt utvecklas motmedel, taktiska anpassningar och nya användningsområden i en hastighet som få militära organisationer tidigare behövt hantera.
Detta innebär dock inte att allt förändras. Clausewitz beskrev kriget som en kamp mellan viljor. Trots den tekniska utvecklingen är denna observation fortfarande giltig. Krigets natur består. Osäkerhet, friktion, våld, risk och mänsklig vilja kommer även fortsättningsvis att prägla väpnade konflikter.
Det som förändras är krigets karaktär. För armén innebär detta att vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi måste bevara och utveckla de grundläggande militära förmågor som alltid varit avgörande för markstrid, och samtidigt måste vi utveckla en betydligt större förmåga att anpassa oss till nya tekniska och taktiska förutsättningar. Historien visar att den som snabbast kan förstå förändringen ofta skapar ett betydande övertag över sin motståndare. Detta gäller även idag.
“Ultimately, the next generation of warfare will not be defined solely by who possesses the most advanced technology, but by who can integrate, adapt, and counter it the fastest”
Pusztaszeri and Harding, 2025 (CSIS)
Samtidigt som armén utvecklas för framtiden får vi därför aldrig glömma bort nutiden. En återkommande utmaning i militära organisationer är balansen mellan långsiktig utveckling och omedelbar operativ förmåga. Historien visar att organisationer ibland fokuserar så mycket på framtiden att dagens förmåga riskerar att försummas.
Detta är inte ett alternativ för armén. Nästa armé måste byggas samtidigt som dagens armé förblir operativt relevant. ”Fight tonight” är därför inte ett slagord – det är en grundläggande princip.
Våra förband måste kunna lösa sina uppgifter idag samtidigt som de utvecklas för morgondagen. Detta ställer krav på ledarskap, det ställer krav på prioriteringar och det ställer krav på hur vi genomför förmågeutveckling. Utvecklingsarbete som inte stärker den operativa förmågan riskerar att bli ett självändamål. Samtidigt riskerar organisationer som enbart fokuserar på dagens uppgifter att hamna efter i utvecklingen. Utmaningen ligger därför i att göra båda samtidigt. Vi måste utveckla nästa armé samtidigt som vi måste vara redo att strida med den armé vi har. Just denna balans kommer sannolikt att vara en av arméns viktigaste under de kommande åren.
Anpassningsförmåga som strategisk princip
Genom hela denna artikelserie har vi beskrivit hur arméns omvärld förändras. Vi har diskuterat teknikutveckling, multidomäna operationer, Natomedlemskap, förändrade operationsmiljöer och behovet av att utveckla nya förmågor. Samtidigt har vår förmågeutveckling traditionellt präglats av långa planeringscykler, sekventiella processer och antagandet att framtida behov kan identifieras långt i förväg. Erfarenheterna från exempelvis Ukraina visar att denna logik i vissa avseenden behöver omprövas. När förändringstakten ökar måste även förmågan att utveckla, införa och anpassa nya förmågor öka.
Sammanfattningsvis bör vi utgå från att framtidens krig inte fullt ut kan förutsägas. Detta är inte ett uttryck för osäkerhet eller brist på ambition. Tvärtom är det en slutsats grundad i historiska erfarenheter. Nästan varje större konflikt har innehållit överraskningar som få förutsåg i förväg. Teknik, taktik, organisation och operationsmiljö utvecklas ständigt, men sällan linjärt och nästan aldrig enligt plan. Det innebär att arméns framtida utveckling inte kan bygga på antagandet att vi exakt kan förutse hur framtidens strid kommer att se ut. Vi måste i stället utveckla en armé som kan hantera osäkerhet, och som kan anpassa sig, lära och förändras. Arméns långsiktiga fördel gentemot en motståndare kommer därför inte enbart att vara ett specifikt vapensystem, en specifik organisationsstruktur eller ett enskilt koncept. Den kommer att vara vår förmåga att snabbare än en motståndare förstå förändringar i operationsmiljön, integrera nya förmågor och omsätta dessa till faktisk effekt. Vårt viktigaste övertag ligger ytterst inte i enskilda system eller organisatoriska lösningar. Det ligger i vår förmåga att snabbare än en motståndare förstå förändringar i operationsmiljön, omsätta dem till nya metoder och skapa effekt. Det är genom denna förmåga som vi skapar initiativ, tempo och handlingsfrihet.
Anpassningsförmåga måste därför betraktas som en central del av arméns framtida krigsförmåga. Historien visar att framgångsrika militära organisationer sällan har varit de som bäst förutsett framtiden. De har oftare varit de organisationer som snabbast kunnat förstå förändringar i sin omvärld och omsätta dessa till operativ effekt. Detta gäller även idag. Arméns viktigaste långsiktiga konkurrensfördel kommer därför inte enbart att vara vilka system vi anskaffar eller hur vi organiserar våra förband. Den kommer att vara vår förmåga att snabbare än en motståndare förstå förändring, anpassa oss till den och omsätta nya insikter till faktisk militär förmåga.
I detta ligger också en viktig utgångspunkt. Vi måste acceptera att vissa av våra antaganden om framtiden kommer att visa sig vara felaktiga. Frågan är därför inte om vi kommer att överraskas – frågan är hur snabbt vi kan anpassa oss när det sker.
Teknik, innovation och nästa strid
Teknologisk utveckling kommer att fortsätta vara en av de viktigaste drivkrafterna bakom förändringen av framtidens markstrid. Sensorer blir bättre, kommunikationssystem blir snabbare, databehandling blir kraftfullare, artificiell intelligens utvecklas och autonoma system blir alltmer avancerade. Samtidigt visar utvecklingen i Ukraina att ny teknik mycket snabbt kan få direkt påverkan på stridens genomförande. Kommersiella lösningar kan på kort tid få militär relevans. Billiga system kan skapa förmågor som tidigare krävde avancerade och kostsamma plattformar. Detta innebär att teknikutveckling måste vara en naturlig del av arméns fortsatta utveckling. Men teknikutveckling får inte förstås som ett självändamål.
Teknikutvecklingen bör i huvudsak utgå från identifierade behov och konkreta militära problem. Vi måste förstå vilken operativ effekt vi vill uppnå innan vi väljer lösning. Samtidigt måste vi vara ödmjuka inför att vissa teknologiska genombrott kan förändra själva förutsättningarna för hur armén organiseras och strider. Historien visar att ny teknik ibland integreras i befintliga strukturer. Men historien visar också att vissa teknologiska genombrott förändrar organisationer, ledningsprinciper, stridsteknik och taktiska koncept i grunden.
Stridsvagnen förändrade arméernas sätt att manövrera, radion förändrade ledning, flyget förändrade operationskonsten och digitaliseringen förändrade informationsmiljön. Det finns ingen anledning att tro att framtidens teknologiska utveckling kommer att vara mindre omvälvande. Arméns utveckling måste därför präglas av en dynamisk relation mellan behov och teknik där båda kontinuerligt påverkar varandra. Nya tekniska möjligheter ska inte endast integreras i befintliga strukturer. De ska också kunna utmana och ifrågasätta etablerade arbetssätt, organisationsformer och koncept när så krävs.
Detta kräver ett öppet förhållningssätt, men det kräver också professionellt omdöme. All ny teknik är inte relevant och all ny teknik skapar inte operativ effekt. Vår uppgift är därför inte att jaga tekniska trender. Vår uppgift är att skapa militär förmåga.
I takt med att förändringstakten ökar blir innovation allt viktigare. Men innovation måste förstås på rätt sätt. Innovation är inte en separat verksamhet, och inte heller ett projekt. Innovation är inte något som sker vid sidan av arméns kärnverksamhet. Tvärtom måste innovation vara en integrerad del av professionen. Syftet är inte innovation i sig, utan att skapa ett övertag i striden. Varje ny metod, varje ny organisation och varje ny teknisk lösning måste ytterst bedömas utifrån om den stärker krigsförbandens förmåga att lösa sin uppgift. Vår förmågeutveckling bör bedrivas som en kontinuerlig och iterativ process där övningar, försök, analyser, teknikutveckling samt erfarenheter från pågående konflikter systematiskt omsätts till nya metoder, nya organisationsformer och nya tekniska lösningar.
Vi måste snabbare än en motståndare kunna identifiera nya möjligheter, vi måste snabbare kunna pröva dem och snabbare kunna integrera dem. Dessutom ska vi kunna skala dem i våra förband. Detta innebär att innovation inte kan begränsas till särskilda utvecklingsprojekt eller till enskilda organisationer – det måste genomsyra utbildning, övning, förbandsproduktion och förmågeutveckling. En armé som kontinuerligt lär och utvecklas kommer att ha ett betydande övertag över en som endast reagerar på förändring. Detta är inte en teknisk fråga. Det är en fråga om kultur, ledarskap och professionalism.
Människan är fortfarande avgörande
Förmåga kan inte beställas fram, den kan inte anskaffas – den måste byggas. Övningsverksamheten har därför en betydligt större funktion än att verifiera redan existerande förmågor. Den är också ett verktyg för lärande, utveckling och anpassning. Genom övning prövas planer, organisationer, vårt ledarskap parallellt med att vår sammantagna förmåga stärks. Detta blir särskilt viktigt i en miljö där förändringstakten är hög. Armén måste skapa strukturer där erfarenheter från övningar snabbt kan omsättas till förändringar i utbildning, metoder och förband.
Vi måste också våga utmana våra egna antaganden. Organisationer som inte vågar pröva sina idéer riskerar att upptäcka sina brister först i krig. Det är en risk vi inte har råd att ta.
Trots all teknisk utveckling kvarstår en grundläggande sanning. Det är människor som skapar militär effekt, som fattar besluten, som leder förbanden, som tar initiativ när planer inte längre fungerar och det är människor som uthärdar krigets friktion. Det är människor som ytterst avgör utgången av striden.
Därför är personalförsörjning inte endast en administrativ fråga eller en uppgift för en HR-avdelning. Det är en operativ fråga och måste vara ett fokusområde för alla chefer i armén. Nästa armé kommer att behöva fler soldater, fler specialistofficerare, fler officerare och fler civila medarbetare. Men framför allt kommer den att behöva rätt kompetens och rätt ledarskap. I en tid där tekniken utvecklas snabbt ökar också kraven på den militära professionen. Chefer måste kunna leda i osäkerhet och kunna fatta beslut under tidspress. De måste kunna hantera ny teknik utan att bli beroende av den, och de måste kunna kombinera disciplin med initiativkraft.
Detta är grunden i uppdragstaktiken vilket gör att denna ledningsfilosofi inte bara är relevant i fält utan även i vår förvaltning. Genom att se uppdragstaktiken som en metod för att skapa handlingsfrihet i en komplex och föränderlig operationsmiljö blir armén vassare både i fred och i krig. Framtidens armé kommer att använda ny teknik och i större grad förlita sig på AI och automatisering. Men även morgondagens armé kommer att ledas av människor.
Vägen framåt
Denna artikelserie har beskrivit ett antal utvecklingstendenser som tillsammans förändrar förutsättningarna för svensk markstrid. Några slutsatser framstår som särskilt tydliga. Markstriden förblir fortsatt avgörande för att upprätthålla operativ förmåga. Arméer kommer även fortsättningsvis att spela en central roll för nationers säkerhet och förmåga att vinna krig. Sverige behöver därför en större armé med en utvecklad divisions- och kårförmåga.
Vi behöver fortsatt utveckla vår förmåga att verka i större allierade sammanhang. Vi behöver fortsätta integreras i Nato. Vi behöver också stärka krigsförbandens stridsvärde och öka likhet mellan grundorganisation och krigsorganisation i syfte att nyttja begränsade personella resurser mer optimerat. Vi behöver stärka vår operativa uthållighet, vår förmåga till långräckviddig verkan och vår förmåga att skapa effekter i flera domäner samtidigt.
Nästa armé byggs inte för att möta ett avlägset framtidsscenario. Den byggs för att vara relevant idag och bättre imorgon. Nästa armé måste därför vara större än dagens armé. Men den måste också vara mer användbar. Under många år präglades försvarsdebatten av frågor om numerär. Erfarenheterna från Ukraina visar att volym fortfarande spelar stor roll. Förmågan att generera förband, ersätta förluster och upprätthålla uthållighet är avgörande i högintensiv konflikt. Samtidigt visar samma erfarenheter att numerär i sig inte skapar operativ effekt. Förband måste vara bemannade, utrustade, övade. De måste vara krigsdugliga och de måste verka i en tydlig ledningsstruktur.
Sverige behöver en större armé. Inte därför att numerär i sig är målet, utan därför att vårt ansvar för Sveriges och Nordens försvar kräver det. Nästa armé måste vara större, mer tillgänglig, mer slagkraftig och mer dödlig än dagens armé. Den måste kunna skapa effekt över stora avstånd, verka tillsammans med våra allierade och vinna strid i hela konfliktskalan. Detta kräver större förband, starkare ledningsförmåga och förmåga att samordna operationer på brigad-, divisions- och kårnivå.
Ett viktigt nästa steg i denna utveckling är den kommande målbilden NEXT (Nato, expeditionärt och territoriellt), som beskriver hur armén långsiktigt bör utvecklas för att möta nationella och allierade krav. NEXT knyter samman uppgifter, krigsorganisation och förbandsproduktion och pekar mot en större, mer tillgänglig, mer uthållig och mer operativt relevant armé.
Men vi behöver också något mer. Vi behöver utveckla en armé som kan anpassa sig snabbare än sin motståndare. Framtidens krig kommer inte att utvecklas exakt som vi förutser. Nya teknologier, nya hot och nya möjligheter kommer att förändra förutsättningarna för striden. Därför måste nästa armé byggas för att hantera osäkerhet lika mycket som för att möta kända hot. Vår uppgift är inte att bygga den perfekta armén för en prognos om år 2040. Vår uppgift är att bygga en armé som kan vinna nästa krig även när våra antaganden om framtiden visar sig vara fel. En armé som är redo att strida idag och som samtidigt utvecklas för morgondagen.
Med detta tackar vi för dessa sju artiklar och uppmanar även denna gång till fortsatt engagemang och debatt!