Den nya militära kontexten som ett utfall av Sveriges Natomedlemskap samt ett försämrat säkerhetspolitiskt läge beskrivs i Arméns taktiska koncept som att
”…Med Sveriges inträde i Nato har det säkerhetspolitiska landskapet och den militärgeografiska kontexten förändrats i grunden. Vi ska som solidarisk medlem försvara både Sverige och våra allierade. Det innebär att försvaret av Sverige börjar vid Natoländernas östra gräns, där det primära hotet är ett aggressivt Ryssland som genom sitt fortsatta krig mot Ukraina har visat vilja att utmana internationella normer och säkerhetsstrukturer med våld. För markstridskrafter har tyngdpunkten förskjutits tillbaka mot konventionell strid mellan stora förbandsvolymer. Den nya militära kontexten utgör ett paradigmskifte för armén, där vi både ska bidra till ett avgörande längs Natos östra gräns samtidigt som vi genom skydd möjliggör styrkeuppbyggnad och kraftsamling på det svenska territoriet…”
Vidare beskrivs att
”…Nato innehar på många områden styrkeöverlägsenhet relativt Ryssland, men den geografiska placeringen och den begränsade tillgängligheten på markstridsresurser utgör utmaningar; särskilt längs Natos östliga gräns. Den svenska armén förväntas bidra till försvaret av allierade, och om så krävs gemensamt besegra motståndaren genom högintensiv strid inom ramen för storskaliga markoperationer. På Nordkalotten och i Baltikum är våra unika kapaciteter för krigföring i subarktisk miljö och nordiska förhållanden betydande. Därför är den svenska arméns förmåga att verka i regionen en avgörande del för att stärka Natos avskräckning och försvar…”
Lägesbilden som beskrivs återfinns även i Regeringens rapport ” Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge – konsekvenser för Sverige”. En rapport som låg till grund för Sveriges ansökan om Nato-medlemskap. Vidare förtydligas bilden av exempelvis MUST årsöversikt 2023 med dess beskrivning av omvärldsutvecklingen. Försvarsmaktens Militärstrategiska doktrin som beskriver Sveriges militärstrategiska utgångspunkter med mål, intressen och försvarspolitisk inriktning, går i linje med övriga beskrivningar om det säkerhetspolitiska läget.
Ovanstående beskrivningar av omvärldsläget får självklart påverkan på Försvarsmakten på många olika sätt. Förbands-, förmåge- och materielutvecklingen blir i många fall tydligare och kravet på effekt här och nu blir allt vanligare i samtal mellan kollegor. Pilen in i framtiden kan nog inte peka tydligare än vad den gör idag och Försvarsmaktens uppgift kan nog inte heller bli mycket tydligare än vad den är idag. Jag tänker använda det här blogginlägget till att reflektera över ett område som väcker många känslor i arbetsgrupper, på sociala medier, i tidskrifter och i det dagliga arbetet. Det handlar om akademiseringen av officersutbildningen, dess design och relevans baserat på ovan beskrivna omvärldsläge. Ett idag något uttjatat ämne som i huvuddelen av inläggen i den offentliga debatten främst handlar om att sätta ett narrativ eller försöka hitta en spårbarhet till varför officersutbildningen inte går att förändra. De fakta som beskrivs är dock viktiga att ta till sig innan man bildar sig en egen uppfattning i frågan.
Jag har i olika roller kommit i kontakt med yrkes- och reservofficersutbildningen i Armén i över 10 års tid. Under dessa år har just åsikter om akademiseringen och bristen på praktisk utbildning varit återkommande. Lika ofta har bristen på kunskap och förståelse om hur utbildning i Försvarsmakten utvecklas, genomförs och styrs varit tydlig. Det är dock inget alarmerande i sig då utbildningssystemet i Försvarsmakten idag är svåröverblickbart. I Officerstidningen nr 6, 2024, beskriver Sebastian Larsson vid Försvarshögskolan delar av sin analys om akademiseringen av officersutbildningen. Texten ger av bra bakgrundsbild med exempel från 1800-talet fram till vägen från officershögskolan via yrkesofficersprogrammet till dagens officersprogram. Just begreppet akademisering är enligt Larsson att
”…staten försökt introducera ett slags akademiskt ”kapital” i det militära fältet, och att man skapat både förutsättningar för och förväntningar på utbildningen att försörja officerskåren med framtida generationer av ”krigarakademiker”…”
Begreppet ”krigarakademiker” blir intressant att bära med sig. Utbildar vi officerare i dagens system till att förstå krig eller vinna krig? Jag vill påstå att tyngdpunkten tyvärr ligger på att förstå. Här finns saker att förändra. I Armén pågår arbeten med översyn av rekrytering och utbildning baserat på delar som beskrivs i detta inlägg. Det säkerhetspolitiska lägets tyngd skapar en önskan om revidering av utbildningars innehåll och form. Att tempot och tiden nu börjar bli viktiga faktorer skapar också det ett behov av förändring. Att en till officersutbildningen antagen individ behöver spendera flera år på skola och ett till två års praktik på hemmaförbandet innan individen blir låt oss säga ”stridsberedd” i sin första krigsbefattning kan omöjligen vara rätt. Inte som världen ser ut just nu. Men det finns någonting som haltar i bilden som beskrivs av främst effekten av akademiseringen. Vad gäller officersprogrammet så anses akademiseringen av många skapa ”skarpa och analytiska individer” vilket bäddar för kommande karriär. I detta finns synen att officerare tidigt visar förmåga till kritiskt tänkande, att kunna ta till sig mycket information samt en god förmåga att uttrycka sig i tal och skrift. Det här utvecklar officeren i sin profession. Ytterligare åsikter pekar på att man upplever att det finns en röd tråd mellan officersprogrammet och högre officersprogrammet i ett tydligt försvarsmaktsperspektiv. Högre officersprogrammet lyfts ofta fram som bra vad avser effekten av ökad förståelse, ett vetenskapligt förhållningssätt samt att man skapar en bättre förmåga att lösa uppgifter utanför eget kompetensområde. Akademiseringen som ett steg i att få svensk officersutbildning att harmonisera med andra allierade i Nato verkar också upplevas som positivt. Men förhållandet mellan forskning, utbildning och praktik verkar ha hamnat på villovägar där det forskningsförberedande syftet överrider kompetens i handling i väpnad strid. Att fokusera på att vinna striden torde vara det första och viktigaste steget oavsett nivå på officersutbildning. Det är just här som 1977 års högskolereform, Högskoleförordningen, utvecklingen av Försvarshögskolans roll och kravet på unga officerare i Arméns krigsförband börjar marschera i otakt. Men det finns nog en enkel lösning ändå trots allt.
Under arbetet med Arméns taktikutveckling 2021-2024 har, utöver ett nytt arméreglemente, slutsatser och rekommendationer tagits fram som berör utbildning. En tungt vägande åtgärd beskrivs som att Armén behöver flytta fokus från produktion till krigsförband och därigenom tydligare sätta taktik och operationer som centralt i vardagen. Exempel på nödvändiga förändringar i officersutbildningen beskrivs bland annat som att utveckla innehållet mot att kunna truppföra pluton, att tränas i att ta initiativ och lösa uppgifter, att fortsätta tillämpa och utveckla uppdragstaktik och att forma taktikutbildningen utifrån divisionens strid i armékårs ram i ett operativt sammanhang.
Jag menar att i Armén så är den första nivån, plutonen, den ram som alla officerare och specialistofficerare behöver lära sig att hantera i strid först, innan andra studier genomförs. Här skapas förståelse och kompetens inom bland annat taktik och ledarskap i rollen som arméofficer. Steget medför också att grunden skapas till en kronologiskt genomförd utbildning som kan skalas ner beroende på kravet på officersutbildningen. Här måste vi idag bli överens huruvida vi har börjat vrida på ”volymvredet” med nivåerna normalläge, säkerhetspolitisk kris, väpnat angrepp och vad som möjligen kan finnas där i mellan. Plutonchef i krigsorganisationen blir således rollen och befattningen alla kategorier ska utbildas och tränas mot att klara av vad gäller grundlagd förmåga i strid. Användbarheten kommer i och med det att öka omedelbart oavsett hur många terminer ett officersprogram innehåller. Här finns även möjlighet att fördela individer på flera funktionsskolor för att skapa bättre kvalitet i utbildningen givet att individen är ”låst” mot ett krigsförband vid rekryteringen. Idag förväntas den verksamhetsförlagda utbildningen som är en praktikdel i officersprogrammet lösa detta. Den här eftersträvansvärda designen på utbildning är dock idag enkom hanterad i teorin. I praktiken skapar systemet kadetter som inte ges möjlighet att utvecklas på ett effektivt sätt mot sin första krigsbefattning. I utbildningsplanerna är det nivån inom krigsvetenskapen som sätter ramen och i stället för befattning är det att verka som officer som är i centrum. Den för officersprogrammet beskrivna verksamhetsförlagda utbildningen ska ha en tyngdpunkt i truppföring, förbandspraktik, funktionsstudier samt kunskaper och färdigheter som är förbandsnära. Det här innehållet blir således bryggan mellan teori och praktik.
Nu kan man välja att se utanför Försvarsmakten och Försvarshögskolan och rikta blicken mot exempelvis Polismyndigheten. Denna har stora likheter med läget i Försvarsmakten vad gäller rekrytering till och utveckling av organisationen likväl som en strävan efter en akademisering av polisutbildningen. Pensionsavgångar, ökad brottlighet, nya uppgifter och nya domäner kräver en ökad mängd, och en ny typ av, poliser. En lösning har varit att sprida utbildningen genom polisprogrammet till fler lärosäten. Här bör tilläggas att examensrätten kvarstannat vid myndigheten. Vidare har olika vägar till examen skapats och möjligheten till distansstudier blivit införda. Olika inriktningar infördes på polisutbildningen genom den funktionsinriktade utbildningen inom bland annat IT och utredning. Här finns många beröringspunkter med Försvarsmaktens utbildningssystem men det finns också flera stora skillnader. Polisutbildningen är en uppdragsutbildning, den genomförs vid olika lärosäten i landet, den har ett valbart kandidatprogram i polisiärt arbete och utbildningen är designad med tydliga praktiska utbildningsdelar som riktas mot de arbetsuppgifter man som polis löser först i sin karriär. Vissa skillnader finns hur de olika lärosätena genomför utbildningarna och det finns även inslag av forskningsnära verksamhet likväl som möjligheten till mer avancerad utbildning på exempelvis magisternivå. Polismyndighetens regeringsuppdrag ”Underlag för ökad polistäthet” som låg till grund för många av de åtgärder som myndigheten vidtagit inom utbildning redovisades 2023. Det som är mest intressant utifrån de av Armén redovisade behoven av förändring av officersutbildningen är vad Polismyndigheten redovisar som gemensamt basår för att därefter under år två delas i olika inriktningar. Det gemensamma basåret ger individen de i lag ställda kraven att kunna verka som polis. Jämför utbildningen till arméofficer med den stridsberedda plutonchefen som normerade bild. Utöver basåret och efterföljande år med olika inriktningar skapas därefter möjlighet till påbyggnad till nivåerna kandidat, magister eller master samt doktorsnivån under efterföljande valbara terminer.
Jag menar att med Polismyndighetens utredning som grund skulle Arméns officersutbildning kunna transformeras till att redan idag kunna utsättas för tidigare nämnda ”volymvred” om så krävs. Jag menar att det beslutet redan skulle tagits utifrån omvärldsläget och att dagens officersutbildning redan skulle förändrats. Den vid säkerhetspolitisk kris eller väpnat angrepp planerade officersutbildningen skulle också kunna lösas av det gemensamma basåret som grund utifrån de förutsättningar som ges i tid.
Vidare skulle även det högre officersprogrammet kunna utvecklas i samma riktning för att frigöra mer utbildningstid mot rätt nivå under år ett, stabsutbildning, och år två, högre chef. Den avancerade forskningsnära nivån tydligt knuten till vetenskapen, som sätter det militära problemet i centrum, kan och bör med all rätt bibehållas även om man väljer att färgas av Polismyndighetens underlag och då lyfter ur masterexamen som ett valbart tillägg. Detta skulle självklart sätta käppar i hjulen för identiteter, roller och strukturer likväl som att maktperspektivet troligen kommer att bli utmanat. Jag tror att systemet mår bra av det.
Med ovanstående reflektion om officersutbildning är några förslag på åtgärder nedan en grund för fler reflektioner och ett bidrag till debatten om svensk officersutbildning.
- Påbörja snarast ett snabbspår vad avser beredning av ett utbildningssystem i krig eller höjd beredskap, innehållande utbildningspaket, ansvar och utbildningsplatser för officersutbildningen.
- Inför ett första utbildningssteg för samtliga yrkes- och reservofficerare inom armén som fokuserar mot hantverket chef i krig genom att första året oavsett inriktning ägnas åt första krigsbefattningsnivån.
- Bryt loss det självständiga arbetet till lokala/regionala lösningar vid flera lärosäten i landet i samband med att man vänder på officersprogrammets design.
- Överse möjligheten att masterexamen läggs som valbart tillägg för högre officersprogrammet. Här behöver forskningsområden och ämnen tydligare styras av Försvarsmaktens behov i enlighet med högre officersprogrammets utbildningsplans beskrivning av alternativ två av det självständiga arbetet ”…(2) praktiknära utvecklingsarbete med praktiskt bidrag till uppdragsgivaren…”
- Rikta mer utbildningstid under år ett mot stabsutbildning och år två mot högre chef på högre officersprogrammet.
- Frigör en termin på officersprogrammet för praktik vid eget förband.