I Nato Allied Command Transformation, (Nato ACT) rapport Visions of warfare 2036 citerar generallöjtnant Jeffrey Lofgren en av Googles grundare Sergey Brins uttalande att ” If what we are doing is not seen by some people as science fiction, it’s probably not transformative enough” och antar dessa ord som en utmaning i arbetet med att försöka förstå framtidens operationsmiljö.

I Kungl. Krigsvetenskapsakademiens (KKrVA) blogg, 24-07-24, beskriver Arméchefen med flera behovet av att blicka framåt och fokusera på utveckling genom ett förändrat arbetssätt och en attitydförändring. Resonemanget återkommer till del i artikeln från 2024-10-15, där tre områden, new doctrine, new technology och new force structure, framkommer som tydliga fokusområden för arméns framtid. Tidigare reflektioner och budskap med beröringspunkter att just förstå framtiden och acceptera en attitydförändring inom utveckling är exempelvis Fredrik Ståhlbergs inträdesanförande i KKrVA, 2020-10-22 där begreppet kognitivt offensiv används. Att vara kognitivt offensiv kan läsas parallellt med nu pågående riktningsändring för armén som allierad. Att som officer vara kognitivt offensiv och förstå vikten av innovation, kreativitet, vetenskap, teknikutveckling och hur domäner i framtidens operationsmiljö påverkar varandra är en förutsättning för att vi ska kunna möta en fiende. Det finns dock ett antal saker som enligt mitt förmenande är exempel på områden där vi redan nu måste vidta mer drastiska åtgärder för att uppnå det som Arméchefen med flera beskriver.

Även Mikael Frisell beskriver i sitt inträdesanförande till KKrVA, 2023-05-17, ett flertal områden där en förändring måste till för att kunna föra strid i en framtida operationsmiljö. Tre delar som är särskilt intressanta är beskrivningen om det ökade tempot i krigföringen, hybridkrigföringen som det nya normala och lägesbilden ovanifrån. Att läsa Frisells text från 2023 när vi nu närmar oss år 2025 ger oss perspektiv på hur vi idag kanske mycket väl vet saker som kommer att hända några år fram i tiden. Frågan är om vi har lyssnat på det som sagts och läst det som skrivits?

Ett exempel på ett område där attitydförändring måste tillåtas är synen på teknik. Det finns en överhängande risk att vi ser teknik, som redan idag finns som prototyper och som i vissa fall även testats i krig, som framtiden. Den tekniken är dock redan här och vi har redan börjat anpassa oss med eller mot den. Tekniken kommer troligen att leva fyllt av återkommande uppdateringar och fler användningsområden. Förståelsen för framtidens operationsmiljö måste i stället utgå från den absolut senaste lägesbilden av dagens operationsmiljö och krigföring och sedan låta innovativa, kreativa krafter och forskning leda vägen. Kanske är ett generationsskifte behövligt för att skapa energi i frågan. Det kan exempelvis inte idag, år 2024, anses vara revolutionerande att prata om digitaliseringen och dess påverkan på människan eller robotar som Boston Dynamics olika system Atlas eller Spot som någonting helt nytt och som påverkar markdomänen. Just markgående obemannade system har varit en källa till beundran under många år inom markstriden men aldrig fått ta plats. Tekniken är redan idag testad kombinerad med drönare som ger förmågan att lyfta in ett obemannat system med hjälp av ett annat obemannat system. Möjligheten att nyttja tekniken inom logistik är tydlig. Vidare finns teknik som redan idag nyttjas mest inom spelvärlden men som ändå tenderar att mer och mer hitta militär nytta i Virtual Reality (VR) och Augmented Reality (AR). Om den tekniken får större plats i framtidens krigföring finns utrymme att observera en verklighet som är förstärkt med information genom ett virtuellt verktyg. Lägesuppfattningen kan därigenom bli bättre. Möjligen finns en naturlig plats inom underrättelser och ledning. Forskning om framtidens digitalisering av stridsfältet visar på kombinationer av AR, VR och Internet of Things (IoT) vilket öppnar för begreppet ”Metaverse” som troligen är i sin linda vad avser militär nytta. Svensk forskning finns inom området men trögheten i att låta tekniken testas är tydlig. Sammankopplat med den här teknikens nyttjande i militära strukturer följer naturligt acceptansen för cyberdomänens möjligheter att påverka över ytan i takt med ökad digitalisering. Just cyberdomänens och det elektromagnetiska spektrumets möjligheter och begräsningar är troligen något som måste ägnas mer uppmärksamhet i armén i framtiden än vad det idag får.

Ett exempel på en attityd som redan idag kan riskera att bromsa arméns utveckling mot att vara en effektiv militär organisation i en framtida operationsmiljö är delar i diskussionen om arméns behov av drönare. Här framgår en tydlig kulturell låsning i att utvecklingsarbeten utgår från befintliga uppgifter, organisation och teknik där tillförsel en ny typ av teknik avses eventuellt kunna ersätta, eller förbättra, en annan. Ofta beskrivs mekaniserade förband med stridsvagnar och pansarskyttefordon, där chefers beslutsfattning baserat på en ökad observationsförmåga sätts i centrum. Vidare berörs kravet på integrering i fordon med strömförsörjning och påverkan på personal som måste lösa fler uppgifter som att styra dessa system. Arbetet med en översyn av nyttan med drönare på lägre nivå i armén är nödvändigt och görs med hög ambition. Dock cirkulerar fortfarande mycket av samtalet baserat på attityden att integrering av drönare i strid är nytt, innovativt och i många fall problematiskt. Detta samtidigt som användandet av så kallade FPV-drönare (first person view) ökar i striderna i Ukraina med god effekt. Tekniken och metoderna för att nyttja denna är dock inget nytt utan användes av exempelvis av ISIS i striderna i Syrien och Irak. Integreringen av drönare på både stridsteknisk och taktisk nivå har även pågått i bland annat Rysslands väpnade styrkor under flera år där exempelvis ledning av eld från artilleri varit i fokus syftande till att skapa en längre räckvidd både avseende observation och verkan. Att koppla ihop artilleri, drönare och ledningssystem med en beslutfattningsprocess skapar en effektiv och snabb cykel för bekämpning. Metoden, som idag inte kan ses som unik, hänger tydligt ihop med det tidigare begreppet bekämpningskedja eller ”kill-chain” som idag mer utvecklas mot bekämpningsnätverk eller ”kill-network”.

Om den förmågan sammanförs med möjligheten att verka mot mål som är bepansrade blir det intressant. Metoden är redan till del integrerat med enkla medel i främst Ukrainas styrkor vilket borde öppna för samtal om hur framtidens operationsmiljö kommer att påverka begreppet manöver inom markstridrn till att vara något annat. En sådan diskussion kommer högst troligt att innehålla en stor del känslor och engagemang från arméns personal vilket gör att det måste tas med som en naturlig del i en attitydförändring. Kanske behöver vi gå så långt att vi ifrågasätter om framtidens operationsmiljö verkligen möjliggör markstrid på det sätt vi känner den idag. De vanligt förekommande begreppen såsom kraftsamling, manöver, eldkraft, tempo, ledning, överraskning, vilseledning med flera, kan mycket väl behöva omprövas och utvecklas för att markstridsförband ska kunna hantera de förutsättningar som finns i framtidens operationsmiljö. Idag finns redan röster som tydligt talar för att framtidens operationsmiljö kräver en attitydförändring för att omhänderta begrepp som exempelvis det glesa eller transparenta stridsfältet, autonoma system, förstaslagsförmåga, supersvärmattacker, övertag i beslutsfattning, tempo och räckvidd. Baserat på begrepp som dessa kan vi möjligen skapa en bild av framtidens operationsmiljö och striden i denna som en grundplatta för förståelsen om vi är på rätt plats mentalt idag och om vi har fattat rätt beslut för framtiden. Bakomliggande teknik som är kopplade till begreppen ovan finns dessutom redan idag.

Vad kommer då i morgon? Här krävs nog en normalisering av en utvecklad hotbild men en mängd olika tekniker med en militär nytta. Flygande såväl som markgående och sjögående autonoma eller fjärrstyrda system, angrepp via cyberdomänen, användandet av det elektromagnetiska spektrumet, svårigheten att vara dold för fienden och andra aktörer, civilbefolkningens roll i strid och informationsspridning, för att nämna några.

Åtgärder för att hantera tekniken för att öka egen förmåga eller motverka en fiendes förmåga måste redan vara igångsatta. Anledningen till att vi inte kommit längre sitter troligen fortfarande i en tröghet i organisationen med personal och processer som inte stödjer en effektiv förmågeutveckling. I många fall verkar  utvecklingen att luta sig mot en strukturerad anskaffningsprocess i stället för en kreativ, innovativ och öppen förmågediskussion. Det råder nog inte brist på innovationskraft utan problemet finns troligen när teori ska övergå till handling. En möjlig väg framåt skulle kunna vara att bekänna sig till proxykrigföringen som koncept, som enligt Center for strategic & international studies, (CSIS), kan göras på tre sätt.  För det första är en snabbare och mer riskbenägen anskaffnings- och implementeringsprocess av ny teknik på stridsfältet viktigt. Här  lutar man sig mot kreativa processer där innovativa lösningar på problemen testas direkt utan försvårande anskaffnings- och kravställningsprocesser. För det andra så beskrivs det stora behovet att acceptera digitala krigsspelmiljöer där simuleringar kan testas. Möjligheten att göra detta behöver vara spridd i organisationen med ökad tillgänglighet och inte bygga på att det görs på årsbasis i större sammanhang. För det tredje så behöver artificiell intelligens, (AI), börja nyttjas i stället för att beskrivas som ett hot. Riskerna bedöms vara betydligt högre genom att inte lära sig att använda AI jämfört med att implementera förmågan och lära sig dess förtjänster och brister. Arméns behov att tänka nytt blir tydligt. Det blir också en stor utmaning för en officerskår som både har ett behov av att återta värnpliktssystemet, utvecklas mot den framtida operationsmiljön och samtidigt föryngra sig.

Problemet med att i text beskriva att armén ska vara flexibel och nytänkande räcker nog inte till när dagens forskning, teknik- och metodutveckling sker i allt snabbare tempo. Att hamna i ett läge där en lösning på ett problem tas fram i en alltför långsam och komplicerad process ökar risken att lösningen i sig endast löser ett problem som inte längre finns. Vi hör även hur retoriken inom NATO nu ändras mer tydligt till att vilja minska glappet mellan de europeiska styrkornas nuläge och kommande behov av förmåga och teknik genom att mer tydligt acceptera ”learning by doing” och attityden att problemen måste lösas nu inte sen. Det här blir ännu mer tydligt när kravet att kunna ”fight tonight” signaleras. Det gäller således att, som allierad, ändra attityd till begreppet utveckling. Allt för ofta möts nytänkande av motargumentet beprövad erfarenhet. Är det verkligen beprövad erfarenhet eller kan det vara så att det traderade tyckandet fått utrymme alldeles för länge?

Pontus Gyhagen är major vid Markstridsskolan