Av David Bergman, officer vid Ledningsregementet
Många verkar idag leva i en villfarelse att begreppet ”interoperatbilitet” betyder att vi måste göra allt precis som alla andra och prata deras språk. Kommer en bataljons framgång i en internationell operation bero på graden av svengelska termer som de nyttjar inom sitt förband eller kommer det att bero på deras samlade nivå av professionalism, den samträning de genomfört och dess chefs förmåga att samordna verksamheten med en lika professionell bataljon från en annan nation?
Svenska soldater i internationella miljöer är inte någon ny företeelse. Trots detta har under de senaste åren begrepp som ”interoperabilitet” och ”NATO-standard” använts mer och mer frekvent. Att vi ständigt bör utveckla våra metoder för att bättre kunna lösa uppgifter tillsammans med förband från andra länder råder det ingen tvekan om. Dock finns allvarliga risker om vår iver att anpassa oss går för långt.
En viktig förutsättning för god verkan i en militär organisation har alltid varit att använda en gemensam nomenklatur i syfte att skapa en gemensam bild, att förstå högre chefs vilja och tydligt förmedla denna nedåt till underställda. Det kan handla om hur vi eldreglerar, om de mallar vi använder för rapportering eller vilken gemensam betydelse vi lägger i olika kommandon. I pressade situationer är det avgörande att kommunikation och ordertermer är entydiga och ges med precision. Under eldgivning skiljer vi till exempel på bekämpad och nedkämpad och i spaningsrapporter är stridsvagn och stridsfordon två helt skilda saker.
Det ökade internationella samarbetet gör att främst chefer, men även soldater, förväntas kommunicera med befattningshavare från andra länder. Precis som i svenska finns samma problem med andra språk. Att i en ordergivning inför ett anfall blanda ihop seize och secure eller i en underrättelserapport ersätta covert med clandestine kan få lika stora konsekvenser som sammanblandningen av svenska termer.
Det finns självklart ett behov att kunna verka på andra språk än svenska. En stabsofficer som arbetar i en fransk stab förväntas rimligen kunna franska och om ett svenskt kompani får en amerikansk flygstridsledare tillförd uppskattar säkerligen denne om personalen ger honom order på engelska och inte svenska.
Språklagen anger uttryckligen att svenska myndigheter har ett särskilt ansvar att svensk terminologi används inom respektive fackområde. Den juridiska staben vid högkvarteret har i en juridisk orientering tydligt utvecklat vad detta betyder för militära förband; att ickesvensk terminologi skall undvikas och inte får användas slentrianmässigt nationellt. Om det inom något område saknas bra svenska uttryck har myndigheten ett särskilt ansvar att skapa användbara svenska begrepp.
Sammanfattningsvis är det ganska enkelt. I Sverige, inom svenska förband och mellan svenskar används svenska. I kontakten med utländska förband, eller där annat arbetsspråk fastställts, används andra språk. Så här långt stämmer både lagen och logiken.
Under de senaste åren har flera funktionsområden börjat använda en mer och mer svengelsk terminologi. Vi lånar och nyttjar frikostigt utländska termer, ibland utan vare sig översättning eller definition.
För att belysa detta skall vi ta ett exempel som berör oss alla; de aktuella ”svengelska” rutinerna för signalering där signaleringsprocedurer sker på engelska och meddelandet framförs på svenska, enligt exemplet nedan.
”Bravo Quebec – This is – Quebec Juliett. Framryck till UPK Two Niner. End of message, Over.”
Med 12 engelska och 3 svenska ord/termer är detta vad som för närvarande skulle benämnas som svensk signalering. Som varje soldat vet är disciplinen på radionätet ett måste och att i strid uttrycka sig tydligt och med precision är helt avgörande. Problemet med att blanda språk är att det ökar riskerna. Koncentrationen som krävs av en individ att tala eller lyssna på två språk, jämfört med ett, ökar exponentiellt liksom risken för missförstånd. Detta blir särskilt uppenbart i pressade lägen när förmågan till koncentration redan är kraftigt nedsatt. Det naturligaste är att använda svensk signalering inom svenska förband, engelsk signalering mot utländska enheter – men att blanda är fullständigt befängt.
MIST, BATLS, METHANE, LC-ABCDE, CUF/TFC. Denna alfabetssoppa kommer från sjukvårdstjänsten och representerar engelska förkortningar för olika tillvägagångssätt och procedurer som varje enskild soldat förväntas använda. Även i den lugna miljön på mitt kontor får jag som internationellt erfaren plutonchef tänka till för att kunna svara på vad varje bokstav betyder. Det bör även nämnas att bokstäverna blir fler och fler för varje gång jag sätter mig i skolbänken för att repetera upp min sjukvårdsutbildning. Allt detta föder två relevanta frågor.
För det första; om vi som rutinerade och erfarna chefer har svårigheter med dessa minnesregler, kan vi då förvänta oss att en färsk rekryt skall kunna memorera och omsätta dem i praktiken? För det andra; det finns väldigt många oerhört duktiga kollegor inom sjukvårdstjänsten vars kunnighet jag högaktar, likaså vikten av det område de representerar. Fanns det verkligen ingen högre företrädare för sjukvårdstjänsten som kunde omsätta dessa till begriplig svenska innan de fastställdes för nyttjande i sjukvårdsutbildningen?
Att ständigt utveckla och i viss mån anpassa sitt eget förhållningssätt för att bättre kunna samarbeta med utländska enheter är en sak. Att utan kritisk granskning eller ens översättning anta ett annat lands termer och doktriner är inte bara en latmanslösning, det är även rent oansvarigt då vi frångår de beprövade metoder som redan finns. Det viktigaste är att det dessutom kan leda till både nedsatt verkan och onödig fara!
14 kommentarer
Kommentering är avstängd.
Fänikorna blev bataljoner, halvhövdingen blev furir (och sedan sergeant), att ”gå” blev att ”marschera. Hirden till häst blev kavalleri som i sin tur gick från ”rytteri” till hussarer, kyrassiärer, dragoner. Dåligt med svenska termer där i.
Det militära språket är och har sedan urminnes tiden varit fullt av låneord och nymodigheter. Oftast har man försökt apa efter den ledande militärmakten, det är väl det vi försöker med just nu. Utöver den utrikiska influensen är militärsvenskan rätt knepig i vilket fall. Polaren tappade humöret nära fältmax för ett par år sedan när han ville sova och chefen frågade om han ”var utspisad”. ”Nej, fan, jag är inte utspisad. Jag har käkat, jag har ätit. Snacka Svenska för i helvete!”.
Gällande signalering och tillhörande språk kan jag vara fel man att fråga då jag bara blivit lärt det NATO-fonetiska alfabetet. Dock är ”end of message, over” för någon som är ny i skorna inte mer apart än ”rätt kollationerat, kom!”.
Det handlar om att lära sig termerna och att öva på dem om man en gång lärt sig dem gammalt/det som numera är fel. Precis som PEK/SkjutR Ny. Precis som streck/MILs. Precis som det säkert var en gång i tiden när man skulle köra på höger sida.
Sedan kan jag hålla med om att sjukvårderiets alfabetssoppor är åt helvete för långa och knepiga. Dock tror jag det problemet är allmängiltigt oavsett språk…
Lew:
I detta fall handlar det inte om att låna in ord som ska beskriva något nytt (vilket låneord oftast gör).
UAV ett exempel på ett militärt låneord. Att det kallas UAV på militärsvenska finns det få som bråkar om. Det blir ett engelskt ord som omgående försvenskas (t ex är pluralformen UAVer). Att använda engelska anropssignaler går även det naturligt.
Vad som blir problematisk är att man istället helt ersätter svenska meningar med engelska, med svenska ord inmixade. För en person med svenska som modersmål innebär det att det bli mycket stolpigt och som artikelförfattaren skriver något som är svårt att nöta in i ryggmärgen.
Jag har personligt stört mig på just sambandstjänsten och sjukvårdsramsorna. LABC sätter sig direkt som berget hos eleven, men att få fram LC-ABCDE kräver att man översätter det i huvudet först inna det tillämpas.
Att signalera med engelsk signalering och svenska meddelanden gör också den som talar till åtlöje bland andra, jag har själv sett reaktionen hos ungdomar som utbildats i det. Det låter konstigt och direkt onaturligt och man käner sig larvig.
De exempel du tar upp är intressanta. SkjutR Ny innebär en mängd förbättringar, vilka inte är svåra att lista ut varför de införts. Samma sak med övergången till Mills, vilket i sig inte innebär någon avgörande metodförändring jmf med streck.
Att dock kasta invand sambandsmetodik överbord ser jag mycket få skäl till. När man skall samtrafikera med utländska förband sker allt på engelska, vilket känns naturligt och berättigat, men att införa det på svenska förband är helt onödigt och direkt kontraproduktivt.
/ungdomsledaren
Jag har länge undrat varför dagens officerare måste låta som ett gäng 12-åringar som suttit och LAN:at för länge. Bra artikel!
Intressant nog förekommer inte LC-ABCDE i rätt sammang i princip någonstans på Internet. Dyker bara upp i Sverige på de första sidorna.
Så hur internationellt är det begreppet? Egentligen?
Jag tror att en stor del av dessa avarter beror på klåfingrighet, behov av att synas och en farlig historielöshet. Alla dessa har sannolikt sitt ursprung i nedmonteringen av försvaret under 90-talet men framför allt perioden efter 2000.
Invasionsförsvaret med sin höga beredskap och sin folkförankring i form av krigsplacerad värnpliktig personal (9 av 10 chefer i krigsorganisationen var vpl befäl), byggde på väl inarbetade rutiner och beprövade metoder. Det var av yttersta vikt att krigsförbanden omedelbart efter mobilisering kunde verka.
En grundförutsättning för att ett värnpliktigt förband skulle kunna verka snabbt efter mobilisering, var att den mobiliserade personalen s a s talade samma språk. Metoder, rutiner, orderuttryck, kommandon hade under krigshot utarbetats med svett och möda, helt enkelt för att det var just en förutsättning för verkan.
När krigshotet förklarades avvecklat, kom klåfingrigheten. Man kunde då inte göra karrriär genom att vara en duktig krigsförbandschef eller truppförare, man var tvungen att göra karriär på annat vis – t ex genom att ändra, förnya och byta ut. Allt utan att ändra särskilt mycket i grunden – förutom möjligheten för äldre årsklasser att förstå.
En förändrad officersutbildning med andra, och mer akademiska, käpphästar än ”instruktör i fred, plutonchef i krig” och den detaljkunskap om ”tilldelad pluton” som följde därmed, har naturligtvis inte heller fokuserat på arvet av tidigare generationers blod och hårda slit.
Efter ett par generationer var också historien glömd – förståelsen varför försvaret var så ”stelbent”, konservativt och förändringsobenäget försvann. Förståelsen försvann dels p g a en generell oförmåga att lära av historien, men också för att kulturen och behovet av kontinuitet försvunnit. Vid denna tid var Försvarsmaktens enda uppgift att med små förband delta i varje upptänklig konflikt utomlands. De små förbanden kunde anpassas och utbildas missionsspecifikt, och så gjordes också.
Historielösheten, klåfingrighet och behovet att visa upp sig för att göra karriär, har gjort att Försvarsmakten står där vi står. En stor del den soppa av ostruktur som kännetecknar försvaret idag kan utan tvekan härröra ur det faktum att vi avvecklat utan att ersätta, bytt ut utan behov och ändrat för förändringens egen skull.
Utan struktur och kända rutiner är det av noll och ingen betydelse hur duktig den enskilde soldaten är. Kan han inte ledas är kriget ändå förlorat.
Vägen tillbaka, ja den överlämnar jag åt andra. Själv kroknade jag.
Patrik Lander
LedR (tjänstledig)
Tack David för en bra text. Skönt att veta att fler än jag ifrågasätter den egenkonstruerade interoperabiliteten avseende språk. /Arméofficer
Jag håller med skribenten i stort men det finns undantag där det är väsentligt att vi faktiskt använder oss av engelskan istället för svenska.
Signalering är ett sådant exempel eftersom vi huvudsakligen ska kunna verka i multinationella miljöer. Även i det nationella försvaret. Att lära sig signalera på två olika språk är alltför komplext. Bättre då att endast koncentrera sig på engelskan.
Vissa internationellt vedertagna akronymer och minnesramsor passar sig inte särskilt bra att översätta till svenskan. Men visst är det så att det av slentrian ganska ofta används engelska begrepp trots att svenska motsvarigheter faktiskt finns.
Var exakt gränsen ska gå är alltid svårt att fastställa men som riktlinje borde man kunna använda det som är allmänt (militärt) vedertaget.
Några exempel som där engelskans version är så pass vedertagna att jag inte ser något problem att i vissa sammanhang nyttja dem inom FM:
NATO
FAC
EOD
IED
EW
SOP
Ration
HUMINT
Man bör dock vara restriktiv med att nyttja några av dem om man kommunicerar med civila.
När det ändå diskuteras språk så tar jag upp några funderingar jag själv inte lyckats reda ut. Jag saknar ett modernt reglemente för vår nomenklatur såväl som ett för militära skrivregler. Jag har själv fått lära mig att man exempelvis aldrig efterföljer förkortningar med : för att uttrycka plural eller genitiv. Inte heller skulle man utskriva – i sammansatta ord där det ena ordet är en akronym utan istället skulle de skrivas ihop direkt (UAVpluton). Jag har dock aldrig lyckats hitta var detta regleras och undrar nu vad som egentligen gäller. Det finns dessutom ett flertal ord vi använder i egna versioner som inte överensstämmer med SAOL. Exempelvis:
– Bataljonchef eller bataljonschef?
– Divisionchef eller divisionschef?
Ingenjörregemente eller ingenjörsregemente?
/språkfetischist (när det passar)
Detta borde inte vara någon diskussion, att blanda språk tar kapacitet från hjärnan, snabbhet och exakthet går förlorat. I militära sammanhang kan gör detta att överlevnadschansen minskar och olycksrisken ökar, speciellt i en stressad situation. Alltså bör man köra ett språk, de flesta svenskar är klart bättre på svenska, så valet är enkelt: svenska.
Viktigt ämne som belyses bra i inlägget. Vi lyfter den på FM bloggportal för vidare spridning.
Vi vet idag att kunskapen om vår försvarsmakt är liten framförallt i åldersgruppen 18-24 och yngre. Att vara tydlig och beskriva verksamheten så att fler förstår är en av våra viktigaste uppgifter framöver. Om vi själva laborerar med uttryck och dessutom på främmande språk så att budskapen internt blir otydliga, hur ska vi kunna berätta begripligt externt?
Ett ämne jag definitivt kommer att återkomma till i fler sammanhang.
Erik Lagersten
INFODIR
@CS
Generella svar på dina frågor med om vilka regler som finns för nomenklatur återfinns i publikationen ”Myndigheternas skrivregler” – den senaste versionen går att ladda ned på http://www.regeringen.se/sb/d/253/a/131583.
Även om den inte är heltäckande inom militär nomenklatur så svarar den på frågor som vanligtvis ställs. Nato eller NATO, Löjtnant eller löjtnant, Regeringen eller regeringen och vidare för att själv komma fram till vad som är korrekt.
Nyttig skrift som jag brukar påminna om existensen av inom Högkvarteret.
TT:s skrivregler är också utmärkta http://www.tt.se/ttsprak/.
Erik Lagersten
INFODIR
Vi svenskar tenderar nog att överskatta vår förmåga att använda engelska språket, särskilt i skrift.
Antag att vi översätter ett kravdokument till engelska. Den svenska texten använder begreppet ”Teknisk åtgärdstid”. På svenska, inom armén och den tekniska tjänsten, är detta ett väl definierat begrepp enligt reglementet. Anger tydligt vad som ingår, när tiden börjar och slutar. När man i det sammanhanget använder begreppet innehåller det mycker mer information än två ord.
Hur översätter vi då detta? Vi kan göra en klassisk ordboksöversättning. Exempel på sådan, som jag råkat ut för, är texten ”level stake” i en obegriplig engelsk text från en svensk källa. Om man direktöversatte orden till svenska, med ett stort mått av tolkningsutrymme, så kunde man av sammanhanget förstå att det på svenska handlade om (militär)”insats” på olika ”nivåer”. Heltokigt blev det, men jag har upptäckt att direktöversättning ord för ord via ordbok är obehagligt vanligt…
”Teknisk åtgärdstid” skulle kanske kunna översättas med ”Technical repair time”. Om jag är lite ambitiös eller har varit med ett tag, så kanske jag hört eller sett något liknande engelskt begrepp. Men, vad betyder det egentligen för den engelskspråkiga läsaren/lyssnaren? Är det bara ord eller ett väldefinierat begrepp? Är det samma definition som den svenska? Är det samma oavsett om läsaren är britt, amerikan, amerikan i US Army eller amerikan i USMC, australiensare etc. Hur tolkar en finne eller fransman orden när de översätts till deras språk? Att det blir tydligt och rätt för mig när jag översätter till svenska kanske räcker?
Att kommunicera handlar framförallt om att få mottagaren att uppfatta och förstå det budskap jag försöker förmedla. Att bara förmedla budskap utan att bry sig om hur de blir tolkade ter sig tämligen meningslöst. Att jag ”låter” bidrar inte till mycket kommunikation, oavsett hur vackert eller fräckt jag själv tycker att jag låter. Det viktiga är väl att jag ”hörs”.
Slutsatsen jag har dragit är att när vi använder vårt eget språk, så har vi möjlighet att kommunicera med hög precision då vi utöver språket också delar gemensamma värderingar, referenser, definitioner, terminologi, med mera. Vi kan med få ord föra fram ett tydligt budskap. När vi kommunicerar på engelska tappar vi väldigt mycket precision i vår kommunikation. Våra budskap blir mindre tydliga för mottagaren.
Föreslog en gång (2005) ett forskningsområde till FM doktorandprogram kring denna utmaning. Togs nog inte på så stort allvar vid tillfället. Akademiskt flum? Sådant är väl inte FM kärnverksamhet.
”Försvarsmakten borde snarast påbörja forskning inom området
”Kommunikation och språk i insatsförsvaret”.
Områden som bör avhandlas är bland annat:
– Kommunikation och språk (vetenskapliga grunder)
– Interoperabilitet och NATO-anpassning ur ett kommunikationsperspektiv
– Förändrade krav på FM utvecklingsprocesser
– Förbandsutveckling
– Funktions- och taktikutveckling
– Materielutveckling
– Förändrade krav på FM utbildningsprocesser
– Språkutbildning
– Internationaliserade utbildningar
– Språket i FM grundorganisation (utbildning, drift och vidmakthållande)
– Språket i FM insatsorganisation (insats)
Exempel på output kan vara rekommendationer om att FM anammar fastställda standarder som reglerar och definierar militär terminologi. Vi kanske måste ”ställa in oss i ledet” och acceptera en begränsad handlingsfrihet för utveckling av t.ex. taktik och stridsteknik i en multinationell omvärld? Det kan vara att upprätta en egen central standard (databas) där den engelska varianten av våra svenska begrepp definieras och förklaras. Vad som egentligen behövs, det är det som forskningen ska svara på utifrån att först ha etablerat en problemförståelse.”
Tack för länken Lagersten. Den innehöll en hel del nyttigt och min något konservativa hjärna, i detta avseendet, får arbeta för att smälta vissa av nymodigheterna.
Det innebär att en hel de skrivningar som vi använder internt inom FM är felaktiga. Vissa av dem kan vi säkert fortsätta med eftersom de bygger på en lång tradition medan andra bör rättas till direkt. Fortsättningsvis blir det exempelvis:
Nato
UAV-pluton
P7:s övningsområde
Bataljonschef
Jag blir lite fundersam över de nyligen fastställda förkortningarna för våra grader. ”1.e serg” borde vara ”1:e serg”
”Men 1 kl” borde vara ”Men 1:a kl”
Du får nog fortsätta påminna HKV om skrivreglernas existens.
Mycket bra kommentar Anonym om behovet av att fastställa militär terminologi och att vi då anpassar oss till den internationellt gällande.
En viktig poäng är att ”terminologi” är mer än bara en fastställd lista med översatta ord. Det är mer än att bara översätta en definition. Ord beskriver och definierar verksamhet. Vad man gör och Hur man gör det.
”Full interoperabilitet och utbytbarhet av förmågor mellan nationer innebär inte bara gemensamma standarder för tankmunstycken och informationsmodeller, det kräver även gemensamt språk med gemensam terminologi och gemensamma definitioner av begrepp. Det kräver gemensam doktrin, taktik och stridsteknik. Det kräver gemensam organisation och gemensamma rutiner. Det kräver gemensamma koncept för utbildning och underhåll.”
Källa: http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2008/09/off-shelf-eller-ej-materielprocessen.html
Utmaningen är mycket större än enbart en fråga om språk. Därav det eventuella behovet av mer ambitiös utredning i ämnet. En ordbok är inte tillfyllest för att kunna fungera professionellt. Av inlägget verkar det som om insikten sprider sig. Snart har väl även bananrepublikens president förstått att det kanske inte alltid är så enkelt som det kan verka vid lekmannens första anblick. Med bananrepublikens motto ”Hur svårt kan det vara?” som FM ledord för ledning och beslut, så ska man väl inte bli så förvånad. Vi har väl inte råd att bli bättre än vad vi är. Det är kärnverksamheten som är viktig, och då är väl akademiska flummerier om språk och kommunikation väldigt långt från verkligheten, eller…
Problemet är inte så mycket att vi blandar svenska och engelska. Det större problemet är att vi inte får klara besked hur vi ska ha det, vad gäller och vad vi ska utbilda på.
Idag i hemvärnet är det en obeskrivbar röra med plutonchefer (utan erfarenhet av utlandstjänst) som ger grupper i uppgift att vara QRF, plutoner ska regroup:a osv. Vi ska använda C/S(anropssignal) på engelska, övrigt på svenska men i löpande text ska det bokstaveras på engelska.
Finns det någon logik i det här? Varför kan ingen högre chef sätta ner foten NU? Vi fick det nya SbR 2006; idag är det 6 år med diskussioner fram och tillbaka.