av Lars Holmqvist
Senast den 30 september presenteras Annika Nordgren Christensens utredning om Försvarsmaktens framtida personalförsörjning. Vi kan anta att utredningen kommer att beröra värnplikt som en av metoderna för att bemanna vårt försvar.
Men värnplikt är inte okontroversiellt. Det har alltid funnits kritiker till systemet. Särskilt under de senaste årtiondena har vi kunnat se en ökad kritik mot värnplikten som idé, från en frihetlig liberal ståndpunkt.
Ett ganska färskt exempel på denna liberalt sinnade kritik är en debattartikel som Joar Forsell (ordförande i Liberala Ungdomsförbundet) och Mårten Roslund (ordförande Grön Ungdom) skrev och som publicerades i Expressen den 1 september.
Artikelrubriken var ”Värnplikten kränker individens frihet”. Man kan kanske tycka att det är av mindre intresse vad unga politiker uttrycker, de kan ofta utgöra väldigt yviga inslag i debatten, men långt driven liberalism är ett tankegods vars inflytande förefaller öka i betydelse, låt vara från en låg nivå. Redan 1993 uppstod viss turbulens i Moderata Samlingspartiet då uppfattningen att värnplikt = slaveri luftades på partistämman.
Den som googlar på ”värnplikt slaveri” får knappt 5 000 träffar. ”Conscription slavery” ger 400 000 träffar medan ”draft slavery” ger mer än dubbelt så många. I USA är frågan mer etablerad än i Sverige och berör långt fler än unga politiker.
Som exempel kan nämnas att Ron Paul, född 1935 och en av republikanernas presidentkandidater inför valen 2008 och 2012, i maj uttryckte, med anledning av ett regeländringsförslag, att ”Drafting Women Means Equality in Slavery”.
USA:s historia är en annan än vår. Inte minst under Vietnamkriget blev kritiken mot draftsystemet mycket hård. Unga män kallades in under tvång för att sättas in i strid i främmande land.
De orsakssamband som leder till att åsikter formuleras kan vara komplicerade och det är svårt att peka ut en specifik orsak som leder till en viss uppfattning i en sakfråga. Men i detta sammanhang måste nog ändå libertianismen nämnas.
Den libertianska tanken förespråkar en stark reduktion av statens befogenheter och budget. Libertarianer menar att flertalet av de strukturer som vi tar för givna i ett välfungerande samhälle, skulle kunna fungera lika bra genom privata initiativ. Den mer extrema strömningen, anarkokapitalismen, vill inte ha någon stat alls. Den mest konsekventa libertianismen leder fram till slutsatser som att ”skatt är stöld” och då ligger uppfattningen att värnplikt är slaveri rimligen inte långt borta.
Intressanta tankar, men det folkliga stödet för libertianism torde vara svagt. Det finns sedan länge en bred politisk uppslutning kring en stark stat och en lagstiftning med betydande inslag av tvång. Tvånget är ständigt närvarande och de flesta av oss reflekterar inte över det: den tvingande skolplikten, avspärrningar runt en byggplats där sprängningsarbeten pågår eller tvånget att hålla till höger i trafiken.
Min uppfattning om libertianism (och än mer om anarkokapitalism) är att den tycks bygga på antagandet om att människor regelmässigt av egen kraft fattar goda och rationella beslut. Det är en positiv och i många fall korrekt uppfattning. Men inte alltid.
Vad som bekymrar mig är att det idag redan finns samhällen där statens roll endast är nominell eller att den saknas helt. Vi brukar tala om klansamhällen, tribal kultur eller använda det engelska uttrycket för dem: ”failed states”.
Den empiriska slutsatsen vi kan dra av dessa samhällen är inte att den enskildes frihet är större än den hårt beskattade nordeuropéns. Tvärtom kännetecknas de av att andra strukturer, klaner om man så vill, fyller det tomrum staten lämnat efter sig och den enskildes möjlighet att välja väg inom klanen, eller byta klan, är hårt beskuren.
Utan att säkert veta, gissar jag att få västerländska libertianer på ideologiska grunder har valt att bosätta sig i t ex Afghanistan, Mali eller Somalia för att på plats kunna uppleva friheten från staten.
Tillbaka till värnplikten. De båda artikelförfattarna hävdar inte att värnplikten är slaveri, men väl att den kränker individens frihet. Jag menar att även om synpunkten är nominellt korrekt så leder resonemanget fel och detta bygger jag på följande:
- Staten är i sig inte en form av förtryck. Tvärtom har det i alla kända kulturområden visat sig att bättre organiserade samhällen har varit mer framgångsrika i konkurrensen med andra. Det har även lett till den självklara konsekvensen att människors migration över tiden har tenderat att gå i riktning mot bättre organiserade samhällen, inte från dem. Alla vägar leder till Rom, som man har sagt i ett par tusen år.
- Kompromisslös liberalism liksom kompromisslös socialism baseras på idén om en idealmänniska som inte existerar. Så snart en sådan samhällsmodell möter verkliga människor med de fel och brister som vi alla uppvisar, så krackelerar den. Empirin visar att staten med sitt tvång är den struktur som krävs för att vi ska kunna styra vår skaparkraft i en konstruktiv riktning. Utan den strukturen är samhällelig stagnation det bästa man kan hoppas på.
- Det senaste seklet har en viktig faktor tillkommit i och introduktionen av det demokratiska styrelsesättet. I en fungerande demokrati är även tvångslagstiftningen hårt reglerad. Det måste finnas ett gott syfte, tvånget måste vara begränsat till det som tjänar syftet, det praktiska genomförandet av tvånget måste också vara reglerat och det måste uppfattas som rättvist. Upplever valmanskåren att kraven inte uppfylls kan man genom val kräva avskaffande eller reformering.
- Rent principiellt är tvånget att betala skatt och tvånget att ej kunna använda sin tid (plikttjänstgöring) ganska likartat, så länge uttaget inte sker godtyckligt.
- Återstår då frågan om statlig verksamhet med huvudinriktning väpnad strid är något så pass speciellt att tvång inte borde tillåtas i just detta sammanhang. Ett par reflektioner:
- Just eftersom tvånget att vara soldat eller sjöman är det mest krävande av alla, är det också kringgärdat av tvingande regler för hur tvånget får utformas och vad som inte kan krävas av den enskilde. Staten kan inte heller tvinga en enskild ut i kriget med mindre än att landets existens står på spel.
- Någon kan invända att grundläggande militär utbildning är ett tvång som drabbar den enskilde utan att landets existens behöver stå på spel under utbildningstiden. Jovisst, men samtidigt är utbildningen som sådan en fredsaktivitet och kan därför inte jämföras med att tvingas delta i väpnad strid.
- Stridens natur är sådan att order och tvång är en förutsättning för överlevnad och framgång på stridsfältet. Professionella soldater liksom frivilliga under utlandstjänstgöring tvingas lyda order, vilket vi ser som naturligt och nödvändigt, utan att därför tala om slaveri eller kränkande av enskildas rättigheter.
- Riket omfattar i det närmaste 450 000 km2, ett av Europas största kustinnehav, färre än 10 miljoner invånare och en allt mörkare omvärld. Om någon kan beskriva ett trovärdigt och ekonomiskt möjligt alternativ till värnplikten som del av vår Försvarsmakts personalförsörjning, träd gärna fram.
Den frihetligt inspirerade kritiken av värnplikten som institution imponerar inte. Den tycks ta avstamp i en extrem tolkning av liberalism och den enskildes frihet som dessutom lämpar sig väl för att paketeras i emotionellt laddade one-liners. När man uttrycker att ”Värnplikten kränker individens frihet” så har man visserligen rätt i någon mån men det blir lite som att säga att man är ”för fred” eller ”mot orättvisor”. Jovisst, värnplikten kan anses – på ett hårt reglerat och ytterst ett rättssäkert sätt – kränka individens frihet men värnplikten gör det i så fall på goda grunder och av nödvändighet.
Ditt hem har tagit eld o brandkåren behöver dra slangen över grannens tomt för att rädda huset, men grannen råkar vara libertarian. Be en stilla bön att brandkåren gör sitt jobb och – utan tvekan – väljer att kränka grannens frihet.
Författaren är egen företagare och reservofficer.