Den aktuella frågan om den turkiska regimens ihållande invändningar mot svensk-finskt Nato-inträde har gett upphov till en diskussion om huruvida och i vilken grad dagens Turkiet kan betecknas som en ”demokrati” och även en bredare diskurs om det demokratiska, eller liberal-demokratiska, försvaret mot framväxande ”authoritarianism” i olika kulörer i dagens multipolära men fortsatt globaliserade verklighet. Begreppet ”folkvaldhet” står i centrum för mycket av denna diskussion, som kriterium för ”demokrati”. Detta äger fortsatt giltighet, men om vi med demokrati menar ”liberal demokrati” i västerländsk mening så är det alltmer uppenbart att folkvaldhet alls inte räcker som demokratidefinition; det måste för att vara rimligt och intellektuellt hederligt kompletteras med andra kriterier, såsom rättsstatlighet och grundläggande fri- och rättigheter. Dagens illiberala regimer, inklusive Turkiet, bygger sina legitimitetsanspråk på kriteriet folkvaldhet, och motiverar sina anti-liberala ingrepp i termer av kristid och undantagstillstånd, de facto, men är uppenbart på glid i auktoritär riktning. Tvånget att kunna vinna ett nästa val, som legitimitetsgrund, hanteras typiskt genom fri- och rättighetsinskränkningar steg för steg.

Den högaktuella frågan om det turkiska vetot mot Sveriges och Finlands Nato-anslutning har aktualiserat både den specifika frågan om huruvida och i vilken art och grad detta Turkiet – Erdogans Turkiet – kan betecknas som en demokrati och den bredare frågan om hur man i dagens komplicerade värld med mycket tal om en kamp mellan världens demokratier och dess (framväxande) autokratier kan och bör bena upp begreppen för ökad klarhet om vad vi menar. Detta senare är viktigt vida utöver den sedan länge etablerade statsvetenskapliga diskursen – hur definiera demokrati? – eftersom denna definitionsfråga numera blivit politiskt/säkerhetspolitiskt viktig. Ytterst handlar det om den efterkallakrigstida ”regelbaserade” multilateralismens basala värdegrunder såsom dessa formulerats i FN:s, EU:s, OSSE:s och Nato:s konstituerande statuter: västliga och/eller universella värden?

Det är intressant statsvetenskapligt, och bekymmersamt säkerhetspolitiskt, att notera att även i en tid präglad av multipolaritet och framväxt av auktoritära regimer av varierande karaktär och olikartade regimberättelser – och resulterande tendens till global reträtt för liberala demokratier av västerländskt snitt – så värnas och månas det fortsatt om själva ordet ”demokrati” som nödvändigt minimum i snart sagt alla regimers anspråk på legitimitet.

Demokrati – folkvaldhet – legitimitet

Detta sammanhänger med att alla regimer i vår politiserade (och globaliserade) tid för sin maktställning och sitt internationella anseende och inflytande behöver kunna vila på ett visst minimum av legitimitet (enbart repression duger normalt inte) och att det i vår tid egentligen enbart finns företeelsen folkvaldhet som kan tillhandahålla sådant minimum av legitimitet. Att undantag finns från denna princip – principen att endast folkvaldhet tillhandahåller generell, permanent och respektabel legitimitet – är empiriskt uppenbart, men brukar hanteras och presenteras just som ett av olika kriser framtvingat undantag, ett undantagstillstånd som dock kan bli långvarigt. Såvida vi inte talar om rent totalitära skräckregimer.

Redan av detta framgår att man i vår tid måste vara omsorgsfull när man, kanske av utrikespolitiska skäl, betecknar ett land som demokrati enbart på grundvalen av att landet i fråga har en folkvald styrelse. Det är också av stor vikt att man eftersträvar att undvika kanske politiskt motiverad selektivitet (”double-standards”) i bedömningen av olika, tydligt illiberala regimer. Stringens och begreppslig klarhet är det nödvändiga botemedlet mot frestelser till totalt godtycke i språkbruket.

Det räcker här att hänvisa till uppenbara fall, som t ex Hitler-Tyskland vars nazistiska regim kom till makten genom folkvaldhet och som sedan använde denna makt till att tillskansa sig total makt och införa ett drakoniskt totalitärt system, således inte endast ett påstått temporärt undantag från en demokratisk regel utan ett totalitärt och permanent ”Tredje rike”. Fler exempel finns, som bekant, också i vår tid. Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut, som det heter. Även folkvaldhet, initialt legitim, kan missbrukas och ledas vidare i auktoritär riktning.

Det är alltså uppenbart att det är så man måste betrakta flertalet av dagens illiberala, eller ”majoritära” regimer, d v s regimer som med mer eller mindre orena medel lyckats tillskansa sig makt genom folkvaldhet, en makt som sedan kan brukas och missbrukas genom successiva åtgärder för att minska risken, för regimen, i nästa, och sedan nästa, val, i en utveckling i auktoritär, i förekommande extremfall även totalitär, riktning. Först majoritetsmakt, på minoriteters bekostnad, och sedan minoritetsmakt, eller förtryck, på majoritetens bekostnad.

Liberal demokrati – det vi egentligen menar (borde mena) med ”demokrati”; folkvaldhet blott ett av flera kriterier

Det är mot detta som den västerländska demokratiformen, den liberala demokratin, har försökt, och fortsätter försöka, hålla stånd. Bruket och missbruket av blott och bart ordet ”demokrati” (genom mer eller mindre trovärdiga och konstruerade varianter av folkvaldhet) har gjort den statsvetenskapliga och politiska/ideologiska användbarheten av begreppet försvinnande liten. Detta borde innebära att vi – vi i väst – slutar använda begreppet som sätt att rangordna och bedöma länder.

Om vi alltså med ”demokrati” framöver tydligt och klart avser ”liberal demokrati” så har vi reducerat kriteriet folkvaldhet till bara ett av flera kriterier: folkvaldhet är inte nog men ingenting är nog utan folkvaldhet, för att parafrasera en klassisk formulering. Och då kan man konstatera att endast liberal demokrati i västerländsk tappning stämmer överens med värdegrunderna, om olika friheter och rättstatlighet (”rule of law”) som återfinns i multilateralismens statuter med anspråk på att vara universella, förstås inte bara västerländska, värden. Detta de liberala demokratierna ett visst mått av moraliskt överläge, eller i varje fall anspråk på sådant, dock inte lätt att omsätta i geo-politisk makt.

Det är här och nu vi kommer in på uppräkningen av alla de fri- och rättigheter som ingår i själva definitionen av klassisk, d v s liberal, demokrati. Och det handlar då inte bara om en uppsättning normer för ett gott samhälle att leva i, i balansen mellan frihet och trygghet, utan också om ett fungerande samhällssystem som söker garantera stabilitet och välfärd genom att begränsa regeringsmakten genom system för ansvarsutkrävande och fredlig maktväxling och genom ett samspel mellan folklig frihet och myndighetsutövningens lagbundenhet (och lagstiftningens demokratiska förankring). Allt detta och mycket mer. Inklusive den alltid ideologiskt något problematiska kopplingen mellan ett fungerande sådant politiskt system och ett (för tillväxt och välfärd oundgängligt) kapitalistiskt ekonomiskt system, alltså med ett närmast definitionsmässigt beroendeförhållande som i sin tur kopplat samman universella och västerländska värden, givet västvärldens ekonomiska dominans under efterkrigstiden, och de tillväxande utmaningarna mot detta.

Förr talade vi i dessa sammanhang mest om demokratiers kamp mot diktaturer (mer eller mindre komplett dominerade av enskilda självhärskare, ”diktatorer”), diktaturer i form av antingen kommunistiska eller fascistiska våldsmakter på ideologisk grund eller militärdiktaturer som tillkommit efter allehanda maktövertaganden med våld och oftast sökt legitimeras som temporära nödlösningar för att hindra eller främja politiska förändringar.

Illiberala (eller ”majoritära”) regimers trend i auktoritär riktning

Detta finns kvar, men nu har det internationella samfundet begåvats med en annan variant som kanske säger än mer om vår tids våndor, ”illiberala” eller ”majoritära” regimer som med bakgrund i en parlamentarisk-liberal tradition just utnyttjar sina legitimt förvärvade maktpositioner till att steg för steg demontera beståndsdelarna i denna tradition och värdet av den konstituerande folkvaldheten. En mandatperiod, eller fler, vid makten efter ett val ger möjligheter både till att begränsa demokratiskt viktiga fri- och rättigheter och till att fuska i nästa val, så att valen då blir både mindre fria och mindre rättvisa. Risken för att äventyra makten i nästa, och nästa, val – d v s den legitimitetsgrund som regimens i fråga försvarare konsekvent och ihärdigt använder – blir på så sätt alltmer hanterlig för den illiberala regimen med fortsatt anspråk på att likväl vara och (i Väst) respekteras som en ”demokrati”.

Man måste alltså bygga in och beakta en tidsaxel i resonemanget: resan mellan ett visst val och nästa, och nästa, en resa där regimens ”autoritära tendenser” kommer till uttryck i en balansgång mellan möjligheterna till allt hårdare repression för att vingklippa eller krossa oppositionen, om den finns, och den politisering och legitimitetsförlust som å andra sidan oftast följer av inskränkningarna. Den ”alltmer auktoritära” regimen har, inför ”nästa val” att hantera ett alltmer grannlaga dilemma – så länge det kvarstår att folkvaldheten är legitimitetens hemmapolitiska och internationella halmstrå.

I detta ligger också att tidsaxeln, trenden, gör det nödvändigt att bedöma länders läge i relativa termer, mer eller mindre i en skala, snarare än absoluta tal, demokratiskt eller icke-demokratiskt, svart eller vitt.

Tillämpat på dagens Turkiet, inför vårens existentiella val, redan kriteriet folkvaldhet problematiskt för att inte tala om övriga kriterier

Det är utifrån det här förda resonemanget knappast vare sig intellektuellt möjligt eller hederligt – eller internationellt trovärdigt – att beteckna dagens Turkiet som en ”demokrati” och då enbart med hänvisning till kriteriet folkvaldhet, ett i detta fall problematiskt kriterium som vi sett.

Folkvaldheten som legitimitets- och demokratikriterium försvagas nämligen redan i sig av flera omständigheter, alltså försvagas, inte helt undermineras – fortsatt gäller att makten återigen kommer att sättas på spel i parlaments- och presidentval nu till våren, och den omständigheten präglar nu all politik och ekonomi, all utrikes- och inrikespolitik. Och fortsatt sägs gälla (till dess annat eventuellt framkommer) att presidenten och hans parti måste vinna i dessa val, helst fria och rättvisa val, för att kunna behålla makten (eller legitimiteten), trots en betydande ekonomisk och politisk uppförsbacke.

Men det skall då sägas att makten idag bygger på rätt extraordinära bakgrundsomständigheter. Det kommande val gäller, i det Erdoganstyrda Turkiets speciella fall, är ett val, i praktiken ett slags folkomröstning om det av Erdogan påförda presidentsystemet ”a la turca”, ett system nästan helt utan det arrangemang med ”checks and balances” som i litteraturen bestämt sägs behövas för att hindra ett presidentstyre att urarta i ”diktatur”.

Och då gäller det att minnas att detta system år 2017 etablerades genom en folkomröstning genomförd under ett fortsatt undantagstillstånd, det som ifördes till följd av det omstridda kuppförsöket sommaren 2016. Trots det, och trots de dramatiska utrensningar som följde på kuppförsöket, och trots internationella frågetecken till omröstningens tekniska genomförande, lyckades ”ja-sidan” endast vinna med ungefär 51-49. Fria val, kanske, men rättvisa val, verkligen inte! Och en ytterst knapp bas som grund för en omfattande författningsförändring, sedermera tillämpad för första och hittills enda gången i och med 2018 års president- och parlamentsval, med Erdogan och hans parti som segrare, nu i toppen av en konsoliderad maktpyramid och en första konstitutionellt garanterad 5-årsperiod. Nu, 2023, handlar det om en andra period. Ytterligare 5 år. Och författningen ger därtill sittande president möjligheten till ytterligare förlängning med hjälp av makten att införa nytt undantagstillstånd. Alla vet visserligen att detta system är skräddarsytt för den nu 68-årige Erdogan, men inför valen -23 finns stora, öppna frågor om systemets överlevnad post-Erdogan.

Men om, trots detta, enbart folkvaldhet alltså inte förslår för att beteckna ett land som en demokrati, om man således med demokrati menar liberal demokrati (i västerländsk mening), särskilt då med hänsyn till ett förestående val som måttstock och tidslinjens sluttande plan, i vilken utsträckning finns i dagens Turkiet liberala fri- och rättigheter och rättsstatlighet? Om detta ämne finns som bekant en stor internationella litteratur och en bred (västlig) politisk-analytisk konsensus – och mängder med hårda fakta att anföra till stöd för en tämligen nattsvart bild. Det handlar här om en extremt problematisk lista över oförenligheter med den liberala demokratins definierande krav på allehanda fri- och rättigheter som kolliderar med regimens anspråk på att ändå kategoriseras som en demokrati – om än i ett slags undantagstillstånd till följd av allehanda terrorhot.

Utmaningen för Erdogans regim handlar kanske främst om att (inför stundande val 2023, och  höstens 100-års jubileum!) söka tilltvinga sig västvärldens respekt för anspråken att tillhöra den västliga kretsen av ”demokratier”, tillika Natomedlem och EU-kandidat, och att å andra sidan tillämpa en politisk praktik i fråga om fri- och rättigheter och rättsstatlighet som hamnar mycket långt ner på världens olika rankinglistor, med växande avstånd till de multilaterala institutionernas värdegrunder. Det handlar där om att söka övertyga omvärlden (i väst) om att alla övergrepp och inskränkningar, noggrant katalogiserade i bl a EU-kommissionens olika rapporter, är legitima, respektkrävande undantag från gängse demokratiska och rättsstatliga normer i den västliga kulturkretsen.

Att tilltvinga sig respekt: två slutsatser

Och, nota bene, det är ju uppenbart den respekten Turkiet vill påtvinga det samlade väst genom att utnyttja det tillfälle som givits av den svensk-finska sårbarheten som Nato-ansökare i ett minst sagt ansträngt säkerhetspolitiskt klimat.

Men OK, det politiskt rimliga, t o m bedömt nödvändiga, följer som bekant inte alltid statsvetenskapens krav på stringens, konsistens och konsekvens.

Icke desto mindre, två slutsatser må konkludera denna betraktelse som nedtecknats med anledning av det aktuella politiska problemet. Dels att det inte är vare sig rimligt eller upplysande att beteckna Turkiet som en ”demokrati” enbart baserat på kriteriet folkvaldhet – det fungerar inte och har ingen trovärdighet i vår tid och verklighet med ett stort antal regimer på glid mot ett auktoritärt system men med fortsatt anlitan av begreppet ”demokrati” som legitimitetsverktyg. Och dels att vårens planerade val i Turkiet, detta stora och viktiga land, blir en viktig internationell händelse av stor principiell betydelse.

Det handlar där om ett vägval av stor geo-politisk betydelse men också om ett viktigt vägskäl i fråga om den liberala demokratins motståndskraft gentemot allt förekommande missbruk av begreppet ”demokrati”. Parallellt med förekommande bruk och missbruk av begreppet terrorism som faktor och ursäkt i vår tid för att sätta demokratin – den liberala demokratin – på undantag.

Författaren är ambassadör, fil dr och tidigare statssekreterare. Han är ledamot av KKrVA.
Artikeln är tidigare publicerad i Consilio International.

Mer av samma skribent